Regi: Alex Gibney

Manus: Alex Gibney (baserat på Lawrence Wrights bok med samma namn)

Medverkande: Lawrence Wright, Mike Rinder, Marty Rathbun mfl.

Produktionsbolag: HBO Documentary Films/Jigsaw Productions/Sky Atlantic

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4257858/

Alex Gibney, Oscarsvinnare för 2007 års dokumentär Taxi To The Dark Side, försöker sig på en sammanställning om vad scientologi egentligen är. Alla har hört en del här och en del där om deras filosofi och trossystem, men Gibney vill teckna en allomfattande bild av religionen, dess lära och hur den kom till från skrifterna av en science fiction-författare.

Vi har nog alla sett dem. I Lund brukar scientologerna stå på Clemenstorget några gånger om året och erbjuda information och en gratis "audit" - det vill säga att med en modifierad lögndetektor försöka jaga ut rymdvarelsernas själar ur din kropp. Det sista är inte något de säger rakt ut. Fram tills för kanske 25 år sedan var det inte allmän kunskap att scientologerna tror att alla människor har "thetans" - själar från döda rymdvarelser som skickats ner till Jorden av den grymme intergalaxtiske diktatorn Xenu för 75 miljoner år sedan. Låter knäppt? Ja, det fanns en anledning till att man från början inte avslöjade detta förrän du var så djupt insyltad och hjärntvättad att du inte längre hade något kritiskt tänkande.

Gibneys dokumentär är djupt skrämmande och visar i all önskvärd tydlighet hur scientologin är uppbyggd för att invagga dig i trygghet för att senare öka och öka kontrollen över ditt liv. En före detta medlem i scientologikyrkan uttrycker det väldigt väl genom att säga att medans utövare av exempelvis de abrahamitiska religionerna i regel kan redogöra för huvuddragen i sin tro på kanske två - tre minuter står scientologin för hemlighetsmakeri och kontroll.

Gibneys intervjuer med avhoppade medlemmar är riktigt intressanta och han ger även en gedigen historisk bakgrund till sektens historik, med Messiasgestalten L. Ron Hubbard i centrum. Gibneys ganska illa dolda slutsats är att scientologikyrkan är ett sinnrikt konstruerat företag. Hubbard själv ska ha sagt att om man vill tjäna riktiga pengar så måste man starta en religion. Några år senare gjorde han just det. Medlemmarna betalar hutlösa summor för att komma till "nästa nivå", med målet att till sist bli "clear" - fri från alla invaderande thetans som ligger och stör.

Även scientologikyrkans koppling till Hollywood i allmänhet och John Travolta och Tom Cruise i synnerhet utforskas. Travolta verkar inte vara alltför indoktrinerad i de intervjuer (ej exklusiva för filmen) som visas, men Cruise är en helt annan femma. Jag känner efter att jag har en större förståelse för Cruises offentliga person efter att ha sett Going Clear, men frågan är om jag verkligen hade velat ha det?

Det är tydligt att Gibney balanserar på en knivsudd med den här filmen. Ett snedsteg och scientologikyrkans advokatarmé hade varit på honom. Det här är organisationen som lyckades besegra IRS i rätten. Dem muckar man inte med i en rättegång i onödan. Jag väntar på mitt cease and desist-brev för den här recensionen i lugn och ro.

Betyg: 4 viktiga samhällsinformativa historier av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: David Lynch hoppar av

Den kommande fortsättningen av Twin Peaks har stött på sitt största hinder än så länge och kanske det som får planerna att gå i stöpet överhuvudtaget. Seriens medskapare och utan tvekan största inspirationskälla, David Lynch, meddelade igår följande på sin Twitter:

"Dear Twitter Friends, Showtime did not pull the plug on Twin Peaks. After 1 year and 4 months of negotiations, I left because not enough money was offered to do the script the way I felt it needed to be done. This weekend I started to call actors to let them know I would not be directing. Twin Peaks may still be very much alive at Showtime. I love the world of Twin Peaks and wish things could have worked out differently."

Några timmar senare svarade Showtime följande:

"We were saddened to read David Lynch’s statement today since we believed we were working towards solutions with David and his reps on the few remaining deal points. SHOWTIME also loves the world of Twin Peaks and we continue to hold out hope that we can bring it back in all its glory with both of its extraordinary creators, David Lynch and Mark Frost, at its helm."

Som jag skrev i mitt förra inlägg tror jag att serien fortfarande blir av, med eller utan Lynch. Showtime har helt enkelt investerat för mycket tid och pengar för att backa nu. I och med att manusen är klara, skrivna av både Lynch och Mark Frost, och det faktum att Lynch trots allt "bara" regisserade fem avsnitt av originalserien får mig att tro att Showtime knappast kommer lägga serien i malpåse. Kommer den bli lika bra? Knappast. Lynch är en unik röst och Twin Peaks genomsyras av allt som gör hans produktioner speciella. Den som lever får se. 

Regi: Toa Fraser

Manus: Glenn Standring

Medverkande: James Rolleston, Lawrence Makoare, Te Kohe Tuhaka mfl.

Produktionsbolag: General Film Corporation

År: 2014

Längd: 107 min

Land: Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3399916/

Hövdingasonen Hongi blir vittne till hur alla i hans by blir brutalt mördade av Wirepa, en krigare från en närliggande stam, och hans män. Med bara sina 15 år under bältet inser Hongi att han behöver hjälp i sin hämnd. Han reser till de så kallade Dead Lands - ett förbjudet landområde som sägs vara hemsökt av ett monster. Kanske han kan rekrytera monstret att slåss på hans sida?

The Dead Lands är en av alla filmer jag tyckt verkar bra, skrivit ner på en lista och sen glömt bort. Jag menar, hur ofta ser man en film på maori, med maoriskådespelare om traditionell maorikultur? Inte särskilt ofta. När filmen dessutom var Nya Zeelands Oscarsbidrag förra året och lanseringen av den var som en unik actionfilm baserad på mao rakau (maorifolkets traditionell kampkonst) kunde jag inte hålla mig borta. Och ja, actionscenerna är grymt häftiga och brutala. Användandet av de klassiska maorivapnen är innovativt och spännande och filmen skyggar inte för att visa upp den kanske mest svårsmälta (pun intended) aspekten av maorikultur - kannibalism. Efter en halvtimme av filmen kom jag dock ihåg varför jag inte sett den innan. Jag läste en recension för några månader sedan som var mitt i prick: kanske 25 minuters action och resterande 85 minuter av hur olika män går runt och pratar om sin förlorade ära utan att något händer.

Jag förstår att hederskulturen är jätteviktig i många samhällen i världen, på gott och ont, men om jag jämför den här rullen med exempelvis liknande historier gjorda i Japan är den stora skillnaden att det här finns någon slags fatalism som snabbt blir väldigt dryg. Jobbigt att förlora din heder? Okej, gör något åt det istället för att gnälla i det oändliga. Nu tror jag inte att det här hedersbegreppet är i verkligheten som det skildras på film (lika lite som en skymfad japan hugger huvudet av folk med en katana), men faktum kvarstår - det blir en väldigt upprepande film att titta på. Bra action, resten skulle behövas göras om med råge. Synd.

Betyg: 2+ missade chanser av 5 möjliga

Regi: Jon Wright

Manus: Jon Wright & Mark Stay

Medverkande: Gillian Anderson, Ben Kingsley, Callan McAuliffe mfl.

Produktionsbolag: Pinewood Studios/British Film Company/British Film Institute (BFI) mfl.

År: 2014

Längd: 90 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2145829/

Tre år efter att en ras utomjordiska robotar invaderat Jorden lever återstoden av mänskligheten under husarrest, kontrollerade av chip som alltid håller koll på vart de befinner sig. Tonårige Sean bor tillsammans med sin mor och flera andra barn från familjer där båda föräldrarna antingen "försvunnit" eller är bekräftat döda. Sean är dock säker på att hans egen far lever och letar ständigt efter sätt att få information om honom. En dag, när ungarna försöker laga en gammal Playstation 2, inträffar dock det ofattbara - en elektrisk stöt från maskinen sätter temporärt chipen ur spel...

Kom igen, hur kan jag inte se en film med titeln Robot Overlords? Trots Ben Kingsleys vana att bara medverka i skräp var jag tvungen att ge filmen en chans bara på grund av just namnet. Robot Overlords lyckas vara precis vad jag hade hoppats på - ett kul matinéäventyr för hela familjen. Ibland behövs det inte mer än robotar och en lagom engagerande historia. Och mer robotar. Robot.

Jon Wright drar inspiration från klassisk Spielberg när han sätter upp sin premiss. Ett utomstående hot, en familj som inte bara hålls samman av blodsband utan även av altruistiska skäl, utomjordingar och så vidare. Skillnaden mellan Wright och Spielberg är framförallt skalan. Wright har en 90-minutersfilm att arbeta med medan Spielberg ibland haft dubbla längden att förhålla sig på. Det märks. Karaktärerna får inte tillräckligt med tid att utvecklas, robotarna förblir ett yttre hot utan egentlig anledning annat än vad de säger rakt ut och överhuvudtaget känns det som filmen skulle behöva lite mer kött på benen. Jag skulle gärna sett Robot Overlords som en tv-serie istället, med all den tid detta medium ger för karaktärsutveckling.

Min kritik till trots är Robot Overlords en kul stund framför skärmen. Den är inte något jag lär komma ihåg om några månader, men den duger gott och väl för vad den är - ett kort matinéäventyr där dessutom den alltid undersköna Gillian Anderson förgyller skärmen. Gott så.

Betyg: 3 I for one welcome our robot overlords av 5 möjliga

Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Sandra Peabody, Lucy Grantham, David Hess mfl.

Produktionsbolag: Lobster Enterprises/Sean S. Cunningham Films/The Night Co.

År: 1972

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0068833/

Mari och kompisen Phyllis åker på den förras 17-årsdag till New York för att fira med ett konsertbesök. På vägen tänker de köpa med sig något att röka på kvällen och finner sig snart i en lägenhet med fyra förrymda brottslingar. Tvingade att göra vad de tre männen och deras kvinnliga kumpan säger åt dem inser Mari att hennes enda chans är att fly hemåt, hem till sista huset på vänster sida vägen.

Alla måste vi börja någonstans och det var med The Last House On The Left som skräckfilmslegendaren Wes Craven tog sina första steg. Tillsammans med mannen som senare skulle skapa Friday The 13th-franchisen, Sean S. Cunningham, gjorde han med den här filmen en av de första så kallade "rape-revenge-filmerna" - en subgenre inom skräck- och thrillervärlden som handlar precis om vad det låter som. En kvinnlig protagonist blir brutaliserad av män och tar en gruvlig hämnd antingen för egen hand eller genom sin familj. Genren inom filmens värld kan spåras tillbaka till Bergmans Jungfrukällan (1960), vilket också är en film som Craven nämnt som inspirationskälla till sin regidebut. Jag är knappast någon dyrkare av Bergman, men Jungfrukällan är en av hans absolut bästa filmer i min mening. Att se den "uppdaterad" av en manusförfattare och regissör som knappt har plockat av stödhjulen än är... intressant, om vi ska vara snälla.

Det stora problemet med The Last House On The Left är det ojämna utförandet. Vissa scener är extremt effektiva och skräckinjagande, för att sen följas av scener som innehåller, I shit you not, dratta-på-ändan-komik till ett soundtrack av kazoos. Många av Cravens kännetecken är synliga redan här med starka kvinnliga protagonister, inkompetenta poliser och hur förorten invaderas av ett utomstående hot. Det som stör mig med Cravens kvinnliga karaktärer här är dock hur illa de står upp i jämförelse dels med regissörens senare verk och dels till andra filmer i samma subgenre, exempelvis den rättfärdiga vigilanten Jennifer i 1978 års Day Of The Woman (aka I Spit On Your Grave). Kort sagt lyckas Craven inte bygga upp samma dramaturgiska struktur som senare tillskott i genren uttrycker. The Last House On The Left har alla kännetecken av ett förstlingsverk från en sedermera duktig regissör - lovande, men inte riktigt där än.

Betyg: 2+ skrik i skogen av 5 möjliga

Chockerande idag?: Här finns några scener som jag tror skulle chockera gemene man än idag, så ryktet som en sann "video nasty" är befogat. Det är dock fortfarande ingenting mot de grövre filmerna på listan.

Förbjuden i: Argentina, Australien, Finland, Island, Tyskland (endast klippt version tillgänglig), Storbritannien, Irland, Italien, Malaysia, Nya Zeeland, Norge, Singapore, Sverige, USA.

Fortfarande förbjuden i: Island, Malaysia, Singapore

Regi: Kevin Dunn

Manus: N/A

Medverkande: Mark Calaway, Bryan Danielson, Brock Lesnar mfl.

Produktionsbolag: WWE

År: 2015

Längd: 240 min (med pre-show 365 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3756558/

Allt i livet tar sin tid och en sak som fått stryka på foten för mig det senaste året är att följa med i wrestlingcirkusen annat än i recaps. Ett event som jag inte missat sedan jag var liten parvel är dock Wrestlemania. Förra årets upplaga hade många minnevärda ögonblick och trots att jag förstått från min recap-läsning att manusförfattandet varit riktigt uselt (även med WWE:s standard!) på sistone såg jag som alltid fram emot det här spektaklet. För det är just vad det är - ett spektakel och i sina bästa stunder ett fruktansvärt underhållande sådant. Dessvärre lyckades inte WWE med att upprepa förra årets fina svit matcher.

Match 1: Daniel Bryan vs Bad News Barrett (c) vs R-Truth vs Dean Ambrose vs Luke Harper vs Dolph Ziggler vs Stardust (Ladder match - IC Title)

Den på papper och i nätforum mest uppsnackade matchen rent wrestlingsmässigt inledde också galans huvudkort. Det verkar som att WWE vill att IC-titeln ska betyda något igen när de släpper lös både Daniel Bryan, Dean Ambrose och Dolph Ziggler i kampen om bältet. Resterande tävlande, inklusive titelinnehavaren Barrett, var det få som trodde skulle avgå med segern. Mycket riktigt plockade också Bryan hem titeln efter en match med bra tempo, galna spots och ett feelgood-slut. Mycket bra öppningsmatch. Matchbetyg: 4+/5

Match 2: Seth Rollins vs Randy Orton

Jag kan för mitt liv inte förstå varför så många älskar Randy Orton. Han har i princip ingen karaktär, okej men inte lysande skills i ringen och ser konstant uttråkad ut. Att sätta honom mot en kille som Rollins är i princip att säga till Rollins att göra det mesta av arbetet. I långa stunder av matchen såg det också ut som att Rollins i princip gjorde allt på egen hand. Till sist vaknade dock Orton till liv och det med råge. Matchen sista tre minuter flyttade upp betyget ett pinnhål när Orton avslutade med en av de mest brutala RKO:s jag sett. Matchbetyg: 3/5

Match 3: Triple H vs Sting (No count-out, no disqualifictation)

Låt mig vara rak och öppen med en gång - mitt tioåriga jag älskade Sting. Jag började titta på WCW när Sting var kung och hans matcher mot Ric Flair är riktigt fina wrestlingminnen. Ingen trodde att Sting skulle sätta sin fot i en WWE-ring förrän han hastigt och lustigt signades och debuterade tidigare i år. Med det sagt var det upplagt för en fantastisk kraftmätning mellan Sting, den sista soldaten från WCW, och Triple H, en ledande figur inom WWE under många, många år. Efter en av de lökigaste/mest roande entréer jag sett på år och dar av Triple H (seriöst, har man Arnold Schwarzenegger i sin promo och en hel bunke T-800 på scen struntar jag i hur löjlig din mask är) drog matchen igång och ja, trots sin ålder kan Sting fortfarande wrestlas. Sen brakade allt löst.

Jag förstår att WWE älskar att använda gamla avdankade legender för att få billiga pops från publiken, men jag har nog aldrig sett så många grånade män vid ringside som under andra halvan av den här matchen. Hela NWO och hela D-Generation X ställde sig på var sin sida om de två kombatanterna. För det första, jag vill inte se en skakig Scott Hall rumla omkring runt ringen och för det andra överskuggade alla pensionärerna vad som pågick i ringen. WWE missade det här ögonblicket under Invasion-storylinen och har säkert grämt sig sedan dess. Femton år senare funkar det inte. Med en clean win för Triple H som kontrapunkt blev hela tillställningen ännu en variant av hur de gamla medlemmarna från The Kliq alltid kan göra som de vill. Synd på en lovande match. Matchbetyg: 2/5

Match 4: AJ Lee & Paige vs The Bella Twins

Att WWE behandlar sina kvinnliga wrestlare sunkigt är snarare en regel än ett undantag. AJ Lee har i sociala medier tillsammans med flertalet andra kvinnliga wrestlare försökt ändra på det under det senaste året. Det... har inte gått så bra. Huvudkortets fjärde match var precis lika kort och meningslös som de matcher dessa damer brukar få dras med. Det kanske kan komma att ändras någon gång, men denna gång var inte under Wrestlemania XXXI. Det är inte konstigt att WWE tappar alla sina kvinnor som kan wrestlas till sina konkurrenter. Jag väntar bara på att AJ Lee kommer försvinna. Matchbetyg: 2-/5

Match 5: Rusev (c) vs John Cena (U.S. Title)

Berättelsen om amerikanska wrestlare mot ryska är inte direkt ny. Som en kvarleva av Kalla kriget kommer den här storyn upp gång på gång och för det mesta är det ganska trist. I fallet Rusev vs Cena har åtminstone en part gjort sitt jobb och spelar sin roll väldigt väl - och det är inte John Cena. Rusev har byggts upp som en ostoppbar maskin och gjorde en av kvällens mest spektakulära entréer till ryska nationalsången och körandes en tank. Det är sånt här fejder som vi sett tusen gånger innan behöver - spektakel! Rusev verkar också riktigt brutal. Det syns att han tränat både Muay Thai och Sambo på sättet han rör sig och gör sina moves. Han verkar helt enkelt trovärdig. Sen var det det vanliga köret. Efter att ha blivit halvt ihjälslagen lyckas Cena göra sina five moves of doom (tm) och vi hade en ny mästare. Fram tills dess lyckades dock Rusev återigen skina i ringen. Matchbetyg: 3-/5

Match 6: Bray Wyatt vs The Undertaker

Efter förra årets chockförlust för The Undertaker (den första på Wrestlemania någonsin) återvände The Dead Man till ringen för första gången sedan dess. Bray Wyatt, den självutnämnde "new face of fear", var på pappret en intressant matchning till Undertaker. Båda två är fruktansvärt duktiga på att agera ut en wrestlinghistoria och det syns. Wrestlingmässigt var det bättre än Undertakers match förra året, men det är klart att han är till åren kommen. Något som lös med sin frånvaro var dock de spektakulära entréerna vi vant oss vid från båda wrestlarna. Visst, det var något utöver det vanliga, men inget att skriva hem om efter att man sett Triple H med sina T-800:s eller Rusev i en jäkla tank. Undertaker fick dock sin "hämnd" och frågan är om det blir en match mot Sting nästa år? Det är väl ungefär det enda som Taker har kvar att göra. Matchbetyg: 3/5

Match 7: Brock Lesnar (c) vs Roman Reigns (WWE Championship)

Om Rusev är brutal är det inget mot vad Brock Lesnar är. Jag är full av beundran för Lesnar och tror att om hans karriär i UFC inte fått ett abrupt slut i och med hans divertikulit så hade han kunnat vara champ än. Om man slår Randy Coture i sin tredje MMA-match någonsin är man något utöver det vanliga. Det är klart att WWE knappast är samma sak, men det faktum att man som tittare vet att Lesnar kan slåss med de bästa på riktigt gör att han också får en trovärdighet i ringen som få andra har. Och hans moves... jävlar, hans moves. Den här matchen var den enda under kvällen som också hade en känsla av stormatch. Publiken var på tårna, Lesnar plockade ner Reigns på jorden och allt var som det skulle. Sen kom Seth Rollins inspringande med sitt Money In The Bank-kontrakt, stal titeln och avslutade Wrestlemania XXI i ett antiklimax som inte ens en blind höna hade kunnat missa.  Matchbetyg: 3+/5

Jag måste säga att Wrestlemania XXI var en besvikelse, men inte en överraskande sådan. Med en build-up som varit allt annat än bra har WWE konstant skjutit sig i foten. Det behövs nytt blod hos det kreativa teamet i WWE när slutbetyget blir en ljummen 3/5 för årets största wrestlingevenemang. Bah. Tack och lov har WWE nu valt in den mest uppenbara mannen som inte var i Hall of Fame sedan innan, The Macho Man Randy Savage. Dessutom, att se Ronda Rousey i en WWE-ring var minst sagt coolt. Annat än det... tja... underväldigande.

Regi: Jesús Franco

Manus: Jesús Franco & Julián Esteban

Medverkande: Ursula Buchfellner, Al Cliver, Antonio Mayans mfl.

Produktionsbolag: Eurociné/J.E. Films (Julian Esteban Films)/Lisa-Film

År: 1980

Längd: 102 min

Land: Spanien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080486/

Skådespelerskan och modellen Laura Crawford kidnappas i samband med en publicitetsturné i ett icke namngivet Syd- eller Mellanamerikanskt land. Kidnapparna kräver en rejäl lösensumma för henne och hennes agent skickar iväg Peter Weston, känd för att kunna lösa situationer som denna. Vad ingen har räknat med är att ön som kidnapparna håller till på är hem för en kannibalstam...

Jesús Franco var mannen som filmstudios gick till när de försökte casha in på vad som var populärt inom skräckgenren för tillfället. Notoriskt usel hantverkare och manusförfattare som han var lyckades Franco trycka ut över 200 filmer som regissör innan sin död. Devil Hunter (originaltitel: El Caníbal) är en av dessa rullar. Som vanligt när det gäller Franco följer det också samma mönster: hitta vilken subgenre inom skräck som fått mycket uppmärksamhet på sistone (kannibalfilm, inte minst med Deodatos ypperliga Cannibal Holocaust, 1980) och gör en billig kopia med betoning på "billig". Multiplicera antalet nakna bröst med tio och du har en Franco-film.

Devil Hunter är slarvig från början till slut. Skådespelet är obefintligt, manuset likaså och den vill aldrig ta slut! När Franco inte vet vad han ska göra för att förlänga filmens speltid faller han tillbaka på antingen långa, svepande panoramashots utan mening eller en sexscen. Det var inte ovanligt att Francos filmer marknadsfördes och klassificerades som porr i USA och Devil Hunter är inget undantag. När varken splatterscenerna eller något annat kan leva upp till genrestandard blir det dock mest en gäspning.

Det måste dock sägas att den är ofrivilligt underhållande då och då. Exempelvis kunde de inte hitta tillräckligt med mörkhyade personer att spela kannibaler så mitt i denna stam i okänd djungel finns det spanska män i porrfilmsmustasch och glasögon. Likaså var den engelska dubben jag fick tag i (efter att först fått tag i en på grekiska, en på italienska och en på vad jag tror var bulgariska) gjord av en och samme kille. Då och då verkade det som han inte orkade/glömde dubba en scen så originalljudspåret låg kvar. Det är den kvalitetsnivån vi talar om.

Betyg: 1 fis i filmhistorien av 5 möjliga

Chockerande idag?: Såvida du inte tycker nakenhet är skamligt så knappast. Det finns scener som ämnar till att vara chockerande och som säkert hade varit det om de vore välgjorda, men nej, när the big bad guy har halva pingisbollar som ögon (faktiskt!) förstår ni att ni kan se värre saker på tv vilken kväll i veckan som helst. 

Förbjuden i: Island, Tyskland, Argentina, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Argentina, Island, Tyskland

Regi: Blair Erickson

Manus: Blair Erickson (baserat på H.P Lovecrafts novell From Beyond)

Medverkande: Katia Winter, Ted Levine, Michael McMillian mfl.

Produktionsbolag: Sunchaser Entertainment/Before The Door Pictures/Favorit Film

År: 2013

Längd: 87 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2011276/

Journalisten Anne Roland kan inte släppa försvinnandet av sin gamle vän, James. Fyra år tidigare har hennes vän försökt skriva en bok om Project MKUltra - ett illegalt projekt där USA:s regering utsatte ibland ovetande testpersoner för psykotropiska droger för att utröna möjligheterna för tankekontroll. James lyckades få tag i samma drog som CIA använde sig av och använde den på sig själv i forskningssyfte. När Anne börjar nysta i James försvinnande leder spåren dels till CIA:s experiment och dels till en mystisk radiosignal ingen verkar kunna identifiera.

När jag var liten hade jag en kort period där jag var fascinerad av kortvågsradio. Min far lärde mig grunderna och snart satt jag och rattade in olika stationer världen över. Något som alltid fascinerade mig var de så kallade "number stations" som bestod av en röst, ibland ackompanjerad av musik, som läste nummersekvenser på olika språk. Jag förstod aldrig vad det kunde vara, men glömde snart bort kortvågsradion till förmån för andra intressen. Många år senare hittade jag en artikel på nätet om just dessa stationer. Det visade sig att det inte bara var jag som var förvirrad över dem. Ingen kan med säkerhet säga vad alla stationerna är. Perfekt för en skräckfilm. Banshee Chapter lyckas förvånansvärt bra för en film som baseras på en historia av en av världens mest ofilmbara författare, H.P Lovecraft. 

I princip alla filmer som baseras på Lovecrafts historier är tämligen värdelösa. Därför hyste jag inga större förhoppningar för Banshee Chapter. Den överraskar dock med ett intressant manus som förvisso pendlar mellan ganska originellt och klichéartat men håller intresset uppe hela vägen. Framförallt är den jäkligt creepy! Den lyckas trycka på absolut rätt knappar för mig och gör med små medel saker som flertalet rullar med större budget inte lyckas med. Blair Erickson står för god regi och framförallt är arbetet med ljus och mörker väldigt drabbande.

Banshee Chapter gör att jag har lite större förhoppningar för framtida Lovecraft-filmatiseringar. Det är nämligen en sak vi kan vara säkra på - det lär komma fler!

Betyg: 4 fast för lite tentakler av 5 möjliga