Nomineringarna

 

Som brukligt hårdbevakar Skitfinkultur Oscarsgalan. Nomineringarna presenterades tidigare idag av Akademin och även om det mesta var väntat fanns det några riktigt stora överraskningar och tråkigheter. Jag tycker det rent ut sagt är beklämmande att man valt att inte nominera The LEGO Movie i Best Animated Feature. De närmsta dagarna kommer vi troligen få höra att det har något att göra med produktplacering eller dylikt, men kom igen, hela galan är produktplaceringar!

 

Likaså var det både förvånande och tråkigt att tippade svenska Turist inte blev nominerad till Best Foreign Language Film. Nu har jag inte sett några av de andra på listan än, men jag tvivlar på att alla slår Östlunds mästerverk på fingrarna. Tråkigt är också att Jake Gyllenhaal blev utan nominering för sin roll i Nightcrawler och att Life Itself, dokumentären om den legendariske Roger Ebert, inte heller föll juryn i smaken. Jag brukar förvisso ha saker att invända mot när det gäller nomineringarna, men det känns extra mycket i år.

 

Andra noterbara filmer som inte fick någon uppmärksamhet alls eller mycket lite är Fury och Gone Girl  Inte ett bra nomineringsår helt enkelt. Faktiskt det sämsta i mannaminne. Nåja, filmerna som blev nominerade följer nedan. Som vanligt uppdateras listan med nya recensioner varje torsdag. Redan nu kan ni läsa recensioner på en hel del av rullarna. Klicka, klicka, klicka!

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

 Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 

Best Achievment In Directing

Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay

Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 

Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 

Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods

Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 

Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

 

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

 

Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Vincent Wettergren mfl.

Produktionsbolag: Beofilm/Coproduction Office/Film i Väst mfl.

År: 2014

Längd: 120 min

Land: Sverige/Frankrike/Norge

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3630276/

 

Arbetsnarkomanen Tomas har till sist lyckats komma iväg på skidsemester tillsammans med frun Ebba och deras två barn. När familjen sitter och äter lunch på en uteservering kommer en lavin farligt nära restaurangen och Tomas reagerar som han absolut inte borde - han tar sina saker och springer ifrån fru och barn i en hotande nödsituation. Resten av semestern blir minst sagt spänd...

 

Turist har varit på min lista av filmer som jag ska se ett bra tag nu, men som jag aldrig riktigt kommit för mig att ta tag i. Det låter nämligen som en tämligen jobbig film, och ja, det är en sjukt jobbig film att se, men samtidigt så fantastiskt bra! Ruben Östlund har gått från klarhet till klarhet i sin karriär sin regissör och jag älskade hans senaste alster, Play (2011). Med Turist har han tagit samma kusligt träffsäkra karaktärspsykologiska kunskap och riktat den mot den klassiska kärnfamiljen och dess upplösning. Det märks inte minst i kontrasterna mellan de olika paren som filmen skildrar. Vi har den lyckliga fasad som Tomas och Ebba sätter upp samtidigt som vi har det i ålder omaka paret Mats och Fanni. Som en länk mellan dessa finns Charlotte, en kvinna med öppet äktenskap. Östlund petar hål på allas fernissa och visar på vad som döljer sig under ytan.

 

Tydligast blir detta givetvis hos Tomas och Ebba. Den totala känslomässiga kastrationen som Tomas får utstå (och samtidigt skickligt själv orsakar) är lika smärtsam att se som den är förbaskat underhållande, på det svartaste av svarta sätt. Det är nämligen här som Turist går från att vara ett ytterst välspelat relationsdrama till vad jag anser vara en av de bästa svenska filmerna på många år. Den tragikomik som uppstår i stormiga relationssituationer känner nog alla till, men det är sällan den skildras på film överhuvudtaget och ännu mer sällan som den är så här träffsäker. Jag tänker på tidig Woody Allen blandat med Larry David i Curb Your Enthusiasm (1999). Även om situationen som Tomas och Ebba ställs inför är extrem har de flesta säkert erfarenhet av liknande utfall - relationer där de etablerade rollerna helt plötsligt ställs på ända och ingenting är självklart längre. 

 

Turist är en fantastiskt rolig film, men skrattet fastnar hela tiden i halsen. Samtidigt är skämskudden ofta väldigt nära till hands. Det här är mästerligt av Östlund och jag hoppas verkligen att han får en Oscar för den här filmen. Med ett lysande manus, regi, skådespel och ett foto som saknar motstycke i svensk film under 2014 är det här film på högsta nivå. Jag är knockad.

 

Betyg: 5 stukade patriarker av 5 möjliga

 

 

 

Twin Peaks återvänder: You look like you need a damn fine cup of coffee

Showtime, bolaget som lyckades få Twin Peaks i rullning igen, hade i dagarna ett möte för organisationen Television Critics Associations räkning där en kostymklädd Kyle MacLachlan bekräftade det som alla hade hoppats på sedan i oktober - Agent Cooper återvänder till Twin Peaks. Förvisso hade det varit svårt att göra en ny säsong utan honom, men är det något man kan säga om David Lynch är att man bör förvänta sig det oväntade. Därför var det ändå en skön bekräftelse som MacLachlan gjorde med orden: "You look like you need a damn fine cup of coffee" till det samlade pressuppbådet.

 

En annan återvändare är Grace Zabriskie (Sarah Palmer) som i en intervju med We Are Movie Geeks säger att hennes karaktär är involverad, men att hon inte vet till vilken utsträckning än.

 

Detta gör att MacLachlan och Zabriskie sällar sig till Catherine Coulson (The Log Lady) och Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson) som bekräftade återvändare. Sedan förra uppdateringen har flertalet andra skådespelare uttryckt sin vilja att även de återvända. Mädchen Amick (Shelly Johnson), Peggy Lipton (Norma Jennings), Chris Mulkey (Hank Jennings), James Marshall (James Hurley) och Richard Beymer (Ben Horne) har uttryckt personligt intresse. Enligt Michael Horse (Hawk) har Michael Ontkean (Harry Truman) och Harry Goaz (Andy Brennan) blivit tillfrågade, men det är inget som endera skådespelare själv uttryckt intresse om än.

 

Slutligen meddelande David Nevins, nätverksansvarig för Showtime, på samma pressträff som nämndes i början av den här uppdateringen att gamla miljöer kommer troligtvis att återanvändas, men att han var tveksam till att säga något överhuvudtaget i och med att Lynch brukar ha väldigt klara idéer om sådant. Själv hoppas jag på ett återvändande till Douglasgranarna och vind som blåser genom träden.

 

Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Bill Paxton mfl.

Produktionsbolag: Bold Films

År: 2014

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2872718/

 

Lou Bloom hankar sig fram på de sätt han kan, vilket oftast innebär ljusskygga aktiviteter. Efter en hälerirunda får Lou se hur ett filmteam, till synes utan tillstånd, filmar räddningsarbetet vid en olycka. Fascinerad inser han att det finns pengar att tjäna på att filma kriminaljournalistik för försäljning till diverse tv-bolag. Det är bara det att Lous speciella personlighet kanske är lite för lämpad för den här typen av arbete.

 

Jake Gyllenhaal är, när han får rätt manus att jobba med, en fullkomligt genialisk skådespelare. Han visade det redan i Donnie Darko (2001) och Nightcrawler är mycket möjligt hans biljett in till de riktigt stora skådespelarna. Gyllenhaals porträtt av den sociopatiske Bloom är ett av de mest obehagliga sådan jag sett på mycket länge. En vän beskrev hans karaktär som ett kärleksbarn mellan Pee-Wee Herman och Patrick Bateman. Det är en väldigt bra beskrivning. Han har ett slags perverst nöje i allt lidande och är en mycket problematisk karaktär för tittaren. Å ena sidan är han fantastiskt underhållande att titta på i all sin mani, å andra är han sjukt jäkla läskig! Gyllenhaal bär den här filmen fullständigt på egen hand, men hans medskådespelare är inte så dumma de heller. Exempelvis märks Rene Russo som inte gjort något så här pass intressant de senaste 25 åren.

 

Dan Gilroy har skrivit en starkt mediekritisk historia som säger något om vår besatthet med hemska nyheter ("if it bleeds, it leads" som en karaktär upprepar några gånger i filmen) där just sensationalismen och spektaklet ofta besegrar god smak och egentligt nyhetsvärde. I motsats till många andra filmer med den här tematiken plockar Gilroy ner temat på en personlig nivå också. Karaktären Lou Bloom är helt enkelt jäkligt fascinerande att följa och från det personliga anslaget med hans olika drag är det skrämmande att se hur väl han passar in i mediebranschen.

 

Som om inte ett bra manus, bra regi och en lysnade Gyllenhaal (en gyllene Gyllenhaal? Oh, the pun.) vore nog är Nightcrawler dessutom en jäkligt snygg film rent tekniskt. Fotot fångar den mörka storstaden perfekt och musiken är inte bara bra utan sätts dessutom i direkt användning i Blooms karaktärspsykologi på ett sätt som många filmmusikpartitur inte gör längre. Det är ett under i sig att soundtracket inte fått mer uppmärksamhet.

 

Nightcrawler är en av förra årets bästa filmer, alla kategorier. Den är enormt spännande, tät och välspelad samtidigt som den säger något viktigt om vår mediekultur. Högsta pott!

 

Betyg: 5 nattkravlare av 5 möjliga

 

Regi: Don Hall & Chris Williams

Manus: Jordan Roberts/Daniel Gerson/Robert L. Baird  (baserad på Duncan Rouleaus och Steven T. Seagles serie Man Of Action)

Medverkande: Scott Adsit, Ryan Potter, Daniel Henney mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2245084/

 

Hiro Hamada må vara ett geni, men saknar riktning i livet. Han fördriver sin tid med att tjäna pengar på illegala robotstrider, något som bekymrar hans äldre bror, Tadashi. När Hiro får se Tadashis universitetslabb blir han fast besluten på att komma in på skolan. Efter en bejublad teknikdemonstration omkullskastas dock Hiros planer då Tadashi dör i en eldssvåda. Efter sig lämnar han Baymax, en något korpulent vårdrobot som gör det till sitt uppdrag att få Hiro att må bättre. Men var Tadashis död verkligen en olycka?

 

Producenten Alan Tudyk har minst sagt haft några riktigt fina år. Med Frozen (2013) lyckades han skapa soundtracket för alla småbarnsföräldrars 2013 - 2014 och året innan lyckades han kittla nostalginerverna hos alla 70- och 80-talister med Wreck-It Ralph (2012). Med Big Hero 6 har han lyckats med att göra en superhjältefilm som inte känns lika klichéartad som många av sina icke-animerade motsvarigheter - trots att det är en tämligen klichéartad film. Det krävs en märklig fingertoppskänsla att lyckas med en sådan sak.

 

Först och främst är det designens förtjänst. Baymax kan vara en av de charmigaste karaktärerna i en Disneyfilm på mycket länge. När en karaktärs blotta uppsyn får mig att smågarva är det en bra designad karaktär. De har dessutom lyckats ge Baymax en väldigt rolig personlighet. Jag har (för en gångs skull när det gäller en film baserad på en serie från Marvel) inte läst källmaterialet, men om det är hälften så roligt som det här manuset måste jag införskaffa mig det.

 

Manuset är Big Hero 6:s riktiga pärla. Det är en superhjältepastisch, ja, men samtidigt är det mycket mer än så. Det handlar om de klassiska hjältetemanen som förlust, sorg, syfte, hämnd och försoning. Det är mycket att kunna proppa in i en barnfilm på 107 minuter, men det funkar! Här finns riktigt roliga scener blandade med den svärta som jag alltid tjatar om att även film riktad till barn måste ha. Det enda jag kan störa mig något på är hur de andra karaktärerna helt faller i skuggan av Baymax ju längre filmen går. Till en början är huvudkaraktären Hiro en god protagonist att följa, men när jag fullständigt kapitulerade för Baymax charm blev alla andra karaktärer helt enkelt... tråkiga. Nåja, det finns en karaktär som jag direkt associerade till en väldigt speciell person i mitt liv, men det är en rent subjektiv association och inget jag kan berömma filmen i sig för.

 

Big Hero 6 positionerar sig som den enda egentliga utmanaren till The LEGO Movie (2014) om Oscarn för bästa animerade film. Rolig, rörande, rekommenderad.

 

Betyg: 4 oh noes av 5 möjliga

 

Regi: Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Miles Teller, J.K Simmons, Paul Reiser mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Blumhouse Productions/Right of Way Films

År: 2014

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582802/

 

Andrew läser första året vid det mycket prestigefyllda musikkonservatoriet Shaffer. Som alla andra elever vid konservatoriet är han väldigt driven i vad han gör, men när han får uppmärksamhet från den hårdföre musikläraren Fletcher utvecklas hans drift snarare till besatthet. Inget tycks dock vara gott nog för Fletcher och frågan är hur länge Andrew orkar försöka möta både hans krav och sina krav på sig själv.

 

Någon gång i somras såg jag en bild från den här filmen på ett filmforum. Den föreställde en väldigt arg J.K Simmons, och om det är något Simmons kan göra är det att spela arg. Där och då slutade jag läsa om filmen. Jag ville gå in helt blind och låta Simmons galenskap drabba mig. Och som den drabbade mig...

 

Från det stora genombrottet som den diaboliske nynazisten Vern Schillinger i Oz (1997 - 2003) har Simmons ständigt varit underskattad. Förhoppningvis kommer detta ändras i och med Whiplash. Simmons omnämns som en säker Oscarskandidat och ärligt talat är hans prestation i Whiplash det bästa skådespel jag sett än så länge i årets Oscarsrace. Simmons spelar sin roll med sådan övertygelse, kraft och hotfullhet att han äger varenda scen han är med i. Det är nästan lite synd om Miles Teller i huvudrollen som även han gör en mycket bra roll, men blir totalt överskuggad av Simmons.

 

Här finns andra godsaker förutom skådespelet att titta på också. Rent tekniskt är Whiplash utsökt med en fantastisk klippning och arbete med ljud. Damien Chazelle har skrivit och regisserat en riktigt tät historia som i tematik påminner en del om hans tidigare Grand Piano (2013) om än mer jordnära. Chazelle hade i viss mån problem med avslutningen av nämnda films manus, vilket han absolut rättat till för den här filmens räkning. Intressant nog har Chazelle inte någon betydande musikalisk bakgrund, men har ändå ett sätt att se den stress och press som dessa personer utsätts för, vilket tyder på god människokännedom. 

 

Whiplash är snudd på högsta betyg. Om samspelet mellan Simmons och Teller fungerat ytterligare ett snäpp bättre, eller om Teller varit på Simmons nivå, hade det varit en solklar femma. Se och njut av en skådespelare i absolut högform!

 

Betyg: 4+ draggers & rushers av 5 möjliga

 

Regi: Ridley Scott

Manus: Adam Cooper/Bill Collage /Jeffrey Caine mfl. (baserat på 2 Mosebok)

Medverkande: Christian Bale, Joel Edgerton, John Turturro mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Scott Free Productions/Babieka mfl.

År: 2014

Längd: 150 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1528100/

 

Nej, jag tänker inte presentera en synopsis för Exodus. Om ni inte känner till historien om Moses rekommenderar jag att ni går om grundskolans religionsundervisning. Nåväl, Ridley Scott är mannen som fick ta sig an detta, det senaste, i vågen av bibliska epos. Det fungerar faktiskt över förväntan.

 

Det är svårt att göra en bra film baserad på en bok i Bibeln. Om du ligger för långt ifrån texten kommer den inte bli ekonomiskt gångbar och om du endast går efter texten kommer det bli ganska trist och förutsägbart. Hur ofta man än upprepar mantrat att Bibeln är "the greatest story ever told" är det helt enkelt inte sant. Nu lägger jag inte några teologiska aspekter i det uttalandet utan helt enkelt en värdering i hur texten är uppbyggd. Tack och lov är Andra Moseboken en av de mer dramaturgiskt intressanta i Bibeln. Manusförfattarna har tagit fasta på detta och presenterar en väl sammanhållen tolkning - till största del.

 

Det största problemet med Exodus är längden. Ja, en biblisk film är i nio fall av tio riktigt lång, men man måste fylla längden med något också. Första akten, när Moses agerar som adoptivson till farao och general i hans armé, fungerar riktigt bra. Karaktärerna presenteras väl och tack och lov valde manusförfattarna att undvika den trötta historien om korgen i vassen. Efter Moses bannlysning dalar filmen dock något. Scott klarar inte riktigt av att regissera scenerna med en tvivlande och bitter Moses utan det mesta faller platt. Filmen tar sig igen när Moses återvänder till Egypten för att sen ebba ut i en väldigt abrupt avslutning. Tempot är helt uppåt väggarna och skulle behövas ses över ordentligt.

 

Skådespelarinsatserna är även dessa varierande. Christian Bale är en duktig skådespelare och gör sitt jobb även här, men jag ställer mig frågande till valet att låta honom spela Moses överhuvudtaget. Det är klart att han säljer biljetter, men finns det inte någon lite mer passande att spela Moses än... Batman? Bales insats är dock väldigt mycket bättre än hans huvudsaklige motspelare, Joel Edgerton i rollen som hans adoptivbror Ramses. Edgerton gör i princip bort sig i sina scener. Det finns ingen snällare beskrivning. Hans överteatraliska leverans hör inte hemma i den här filmen. Det är här det märks att Ridley Scott först och främst är en actionregissör. Egyptens plågor skildras med all önskvärd tydlighet och är riktigt spektakulära att titta på. När han går över till mer karaktärsdrivna scener blir det ofta lite stelare.

 

Exodus har kritiserats från diverse håll för att vara än det ena, än det andra, men det som jag främst kan irritera mig på är som vanligt Scotts väldigt fria tolkning av historiska fakta. Den som har minsta koll på forna Egypten kommer skruva på sig när det ploppar upp pyramider mitt i städerna och siffror ändras från scen till scen. Den religiösa trovärdigheten låter jag vara osagd. Jag är varken jude eller kristen och störs inte nämnvärt om en film går ifrån sitt källmaterial. Det jag däremot tyckte om var att Exodus visar på kampen mellan Guds och människans olika viljor på ett sätt som jag inte kan påminna mig ha sett på länge i en film av det här slaget. Noah (2014) hade det definitivt inte. Och det är detta som räddar Exodus för mig, trots stapplande skådespelarinsatser och behovet av en klippare - det här känns som en film som vill säga något och inte bara visa upp en visuell stil. Fortfarande kluven till filmen som helhet, men väl värt en titt.

 

Betyg: 3 movements of the people av 5 möjliga

 

 

Regi: Lucio Fulci

Manus: Elisa Briganti

Medverkande: Tisa Farrow, Ian McCulloch, Richard Johnson mfl.

Produktionsbolag: Variety Film Production

År: 1979

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080057/

En till synes övergiven segelbåt driver in i New Yorks hamnområde. När hamnpolisen undersöker båten närmre blir de attackerade av vad som tycks vara en man som redan borde vara död. Båten visar sig tillhöra en känd vetenskapsman som senast hördes från på den karibiska ön Matul Island. Journalisten Peter West åker tillsammans med vetenskapsmannens dotter, Ann, för att undersöka vad som hänt med hennes far.

 

Jag har ett speciellt förhållande till Zombie Flesh Eaters då den var den första filmen i den italienska zombievågen jag såg när det begav sig. Innan jag introducerats till Fulcis värld var min enda kontakt med zombies från Romeros Night Of The Living Dead (1968). Gissa om Fulci chockade brallorna av mig med sina extremt närgångna effekter och sitt nästan besatta intresse för ögon! Nu, cirka 20 år senare, har Zombie Flesh Eaters fortfarande en del scener som får mig att rysa till lite. I sina bästa stunder är Fulci svår att slå på fingrarna när det kommer till splatter.

 

Dessvärre är också Zombie Flesh Eaters en mycket ojämn film. Framförallt är det manusets fel som målar upp karaktärerna som riktiga idioter - och inte på ett roligt sätt. De verkar aldrig förstå, trots att de sett det gång på gång med egna ögon, att för att döda en zombie så måste huvudet förstöras på ett eller annat sätt. Långa sjok av filmen går ut på att karaktärerna är förbluffade över varför zombierna fortfarande kutar omkring (nåja, släpar omkring). Det gör att för varje scen av cineastiskt guld, som zombiernas uppvaknande från den gamla kyrkogården, finns det en seg dialogscen som inte för handlingen framåt.

 

Trots min kritik måste jag ändå rekommendera Zombie Flesh Eaters till alla diggare av genren. Idag, med serier som The Walking Dead, känns den kanske på vissa sätt förlegad, men den har det där speciella stuket som bara galna italienare kunde få till på 70-talet. Bitvis underhållande, alltid kitschigt och en personlig favorit om än inte en fantastisk film.

Betyg: 3+ zombie walks av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Till viss mån. Här finns en eller två scener som fortfarande är lite magkittlande, men på det hela taget skulle jag ge den ett "nja".

 

Förbjuden i: Tyskland, Norge, Storbritannien, USA

Fortfarande förbjuden i: -