Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar

Skådespelare: Gael García Bernal, Fele Martínez, Daniel Giménez Cacho mfl.

Produktionsbolag: Canal+ España/El Deseo S.A./Televisión Española (TVE)

År: 2004

Längd: 106 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0275491/

Åren efter Francos diktatur fallit träffar två gamla klasskamrater varandra i Madrid efter att ha varit åtskilda i många år. Enrique, filmregissör på uppgång, har aldrig glömt sin första kärlek, Juan, och den vad som hände under deras tid i den katolska pojkskola de båda gick i. Nu har Juan återvänt och visar en novell han skrivit för Enrique. Tydligen ska en präst på skolan varit bra mycket mindre gudfruktig än Enrique hade anat...

Almodóvar... okej, nu ska vi se. Förbjuden kärlek mellan män? Check. Transvestism? Check. Övergrepp i barndomen? Check. Jo, det här är Almodóvar alltid. Spaniens troligen mest berömde filmregissör de senaste 20 åren har ofta återkommande teman, men när han lyckas med dem blir de riktigt bra. Jag brukar se hans rullar först och främst för att jag vill hitta en ny Todo sobre mi madre (1999) - en film som jag tyckte riktigt mycket om. Hitintills har jag dock inte lyckats hitta någon och La mala educación är tyvärr inget undantag.

Fotot är lika utsökt som alltid när José Luis Alcaine varit i farten och skådespelarna är riktigt bra. Det som inte riktigt funkar är filmens längd. En väldigt långsam uppbyggnad utan klar röd tråd blir riktigt intressant först när det kommer en rejäl plot twist i mitten av filmen. Vid uppdagandet av denna hade mitt intresse dock redan börjat vandra. Det är synd, för här finns en riktigt bra och intressant historia. Det är möjligt att jag som svensk missar subtila hintar om den samhällsomvälvning som skedde i Spanien efter Francos död, men från min synvinkel är första delen av filmen först och främst en transportsträcka till den mycket vassare andra halvan.

La mala educación är en helt okej film för vad den är. Jag börjar bli ganska härdad när det gäller Almodóvar och inser att jag troligen inte kommer få se så mycket avvikelser från hans inkörda bana. Synd på en talangfull regissör som fastnat i samma berättelse.

Betyg: 3 ja... jag ska göra klart Franchise Hell av 5 möjliga

Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (efter J.R.R Tolkiens The Hobbit)

Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2012

Längd: 169 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0903624/

Bilbo Baggins, godmodig och hemkär hob, dras med på äventyr av trollkarlen Gandalf och en hel hop dvärgar. Målet är att återta dvärgarnas gamla hem, Erebor, från draken Smaug. Det blir minst sagt en resa ingen av dem kommer glömma.

Till sist kom jag så iväg för att se den här rullen. Källmaterialet är, enligt mig, bättre än det till Lord of the Rings men dessvärre är det precis tvärtom när det gäller filmatiseringarna. Jag har aldrig förstått dyrkandet av Tolkien, det erkänner jag. Hans böcker har riktigt bra delar, men är också svaga rent dramaturgiskt och berättarmässigt. För varje spännande episod i Morias gruvor finns det tre "och sen gick de några dagar och åt flera gånger" - kapitel. Bilbo är även den mycket gång och ätande, men i sin bokform fungerade den berättarmässigt bättre. Som film känns den extremt segdragen. Det här är film ett av tre som baseras på en bok på drygt 300 sidor. Den är dessutom 169 minuter lång. Det funkar inte. Boken har tillräckligt med källmaterial till två riktigt bra filmer om kanske 120 minuter vardera.

Filmens längd till trots är det här ganska kul. Det är en light-version av de tidigare Tolkien-rullarna som Jackson legat bakom, men de mer lättsamma tonen fungerar för det mesta ganska bra. Det är klart att här finns rena slapstick-scener som jag skulle vilja plocka bort, men Jackson lyckas hålla mitt intresse när det verkligen händer saker. Skådespelarna är lika bra som innan, med Martin Freeman som en fantastiskt bra Bilbo i spetsen. Det finns dock två saker som förhindrar den här filmen att bli en modern fantasyklassiker: det tidigare nämnda långdragna manuset och de förvånansvärt fula specialeffekterna.

Specialeffekter är en films glasyr. Om de inte är imponerande ska de helst inte märkas. Jag vet inte om det beror på 3D-gimmicken den här filmen omgärdas av (jag såg den i 2D eftersom jag inte ville spendera kvällen sjösjuk) eller vad det är, men utvecklingen gällande det flesta specialeffekter har snarare gått bakåt än framåt. Ytorna är på tok för blanka, det finns ingen tyngd i det som det ska finnas tyngd i och till synes enklare saker som ljussättning är mycket märklig. Jag trodde först att det var jag som var överdrivet kritisk, men sen kom scenen med Gollum. Gollum, som vanligt spelad av Andy Serkis, är fortfarande riktigt jäkla snyggt gjord. Jag antar att man främst använde sig av gamla animationsrutiner från de gamla filmerna. Varför ser då de nya effekterna ut som skit i jämförelse?

Nåja, The Hobbit är ett helt okej matinéäventyr, men ta det för vad det är. Det här är inte ens hälften så imponerande som vad Jackson gjorde när han först presenterade Midgård på film. Mest en axelryckning om jag ska vara ärlig. Kommer jag se uppföljarna? Troligen.

Betyg: 3 regissörer i behov av en klippsax av 5 möjliga

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson & Roman Coppola

Skådespelare: Jared Gilman, Kara Hayward, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Moonrise/Scott Rubin Pictures

År: 2012

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748122/

Under sommaren 1965 blir Sam, utstött khakiscout, förälskad i Suzy. De båda planerar att rymma ifrån Suzys föräldrar och Sams scoutmästare för att bo i skogen. Detta är givetvis inte populärt bland samhällets vuxna som organiserar en skallgångskedja efter det unga paret. Vad de inte räknat med är Sams vildmarkskunskap och Suzys temperament.

Wes Anderson är en av mina favoritregissörer som verkar inom det amerikanska studiosystemet för närvarande. Moonrise Kingdom är hans första film sedan 2009 års underbara Fantastic Mr. Fox och Anderson gjorde mig inte besviken den här gången heller. Anderson har något drömskt i sitt berättande och ett sätt att skildra excentriska karaktärer utan att de blir påklistrat "konstiga" (se Tim Burtons senare filmkatalog). När han nu slagit ihop sitt kloka huvud med klanen Coppola väntar jag mig framtida stordåd. Moonrise Kingdom är en bra början.

Jag älskar skildringar av barn- och ungdomstid som inte tyngs av sentimentalitet. Moonrise Kingdom har rejält med svärta under sin pastellfärgade yta. Det handlar om utstötthet, att förlora sin familj och psykisk sjukdom. Minst sagt tunga ämnen, men Anderson lyckas skildra dem så att de blir tillgängliga för barn. Det är imponerande i sig självt. Samtidigt har han hittat två fantastiska barnskådespelare i form av Jared Gilman och Kara Hayward. Speciellt Hayward har en star quality som mycket möjligt kommer göra henne till en av de stora skådespelerskorna om fem - tio år. Birollslistan imponerar med skådisar som Bruce Willis, Tilda Swinton och framförallt Edward Norton som den nitiske scoutmästaren Ward. Sen har vi Bill Murray. Bill Murray har ingen stor roll, men äger varenda scen han är med i.

Även om manuset är roligt och rörande är det också här som Moonrise Kingdom tappar högstabetyget. Runt filmens mittpunkt blir det ett ganska markant brott i berättandet som inte riktigt känns logiskt. Här tappar filmen också tempo. Tempot stegras tack och lov igen mot slutet och filmen slutar på en hög not. För den som vill se något rörande, roligt men samtidigt inte sockersött.

Betyg: 4 men vad är det med Wes Anderson och hundar?! av 5 möjliga

Regi: David Ayer

Manus: David Ayer

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Michael Peña, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: Grisbi Productions/Crave Films/Envision Entertainment Corporation

År: 2012

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1855199/

Brian och Mike är två patrullerande poliser i South Central, L.A.:s tuffaste område. Efter ett rutiningripande blir de båda måltavlor för en mexikansk kartell - något som kommer sluta illa för många. Samtidigt försöker Brian göra en dokumentärfilm om sin vardag som polis.

End Of Watch har blivit pushad som den mest realistiska amerikanska polisfilmen på många år. Hur det är med den saken vet jag inte, men bra är den. Filmen har med sin dokumentära stil en ansats till att vara verklighetstrogen, men i och med att man blandar upp med bilder och kameravinklar som man inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna ta med en vanlig hemvideokamera på marken blir slutintrycket ganska ytlig realism.

Ytans problem till trots är det tack och lov inte den som räknas. End Of Watch har en hårdkokthet i sitt berättande som jag har saknat i amerikansk polisfilm sedan The Departed (2006) som i och för sig var en remake. Det är hårt, våldsamt och spännande. Skådespelarna imponerar, i synnerhet Jake Gyllenhaal, och berättandet, om än inte ytan, känns realistiskt och drabbande. Det vore ännu bättre med ett slut som vågade ta steget fullt ut, men man kan inte få allt.

Dialogen är en annan sak som är bra. Jag tänker använda delar av den i undervisningssyfte när jag pratar om olika dialekter. Det är rappt, kreativt och inte särskilt finkänsligt. Faktum är att filmen, enligt IMDB, är nummer sex på listan över flest svordomar genom tiderna. Ändå känns dialogen inte tyngd med dem. Jo, en scen blir nästan parodisk med alla varianter av "fuck", men annars känns det som det här kan mycket väl vara så som människor talar. Jag vet inte, jag har inte varit i L.A., men det känns äkta.

End Of Watch är en riktigt bra polisrulle som skulle tjänat på att fokusera lite mer på konflikten mellan de två huvudrollerna och kartellen. Antingen det eller klippas ner omkring tio minuter. Men, se den!

Betyg: 4 känner att jag måste lära mig mer än de "fula" fraserna på spanska av 5 möjliga

Regi: Craig Zobel

Manus: Craig Zobel

Skådespelare: Ann Dowd, Dreama Walker, Pat Healy mfl.

Produktionsbolag: Bad Cop Bad Cop Productions & Muskat Filmed Properties

År: 2012

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1971352/

Det är en vanlig tråkig arbetsdag på det lokala snabbmatshaket. Det stora samtalsämnet är hur någon lämnade frysen öppen så att en massa bacon fick kastas. Monotonin bryts dock när franchisechefen Sandra kontaktas av polisen. Tydligen har en av hennes anställda, Becky, stulit från en kund. Det blir början på en dag ingen av dem kommer glömma. 

Baserad på sanna händelser är Compliance ett ypperligt exempel på hur man gör mycket med små medel. Merparten av filmen utspelas i ett och samma rum med den huvudsakliga konversationen mellan en person i nämnda rum och en person på telefon. Hur man kan väva en sådan spännande väv av det är ett mästarprov när det gäller filmberättare. Craig Zobel är en relativt färsk långfilmsregissör, men det här kan definitivt vara en språngbräda mot något ännu större. Zobel, som även skrivit manus, berättar en historia som jag först trodde var enkel att klura ut. Jag älskar när filmer får mig att landa på röven i mina förutfattade meningar! Runt halvtimmesmärket sköts min teori i sank och då blev det riktigt spännande.

Zobel har mycket god hjälp av sina skådespelare i allmänhet och de två huvudrollsinnehavarna, Ann Dowd och Dreama Walker, i synnerhet. Dowd har redan vunnit flertalet priser för sin roll som den hårt prövade franchiseägaren och det är hon värd. Walker har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet för sin roll som Becky. Det är en roll som verkligen är utelämnande, både metaforiskt och bokstavligen.

Compliance var verkligen en överraskning. Det är en stilstudie i hur för stor tilltro till auktoriteter kan leda till katastrof liksom hur man använder härskarteknik på ett sällsynt hänsynslöst sätt. Det är dessutom en historia jag skulle anklaga för att vara bullshit om jag inte läst på om de verkliga händelserna i efterhand. Det är bra bisarrt i sig. Den enda anledningen till att den inte kommer riktigt upp till högsta betyg är kameraarbete, klippning och det mycket ojämna användandet av musik. Men se den för guds skull!

Betyg: 4+ "kärlek" på snabbmatshaket av 5 möjliga

Jag har redan tidigare skrivit en artikel om A Nightmare On Elm Street här på bloggen som jag tänkte återanvända stora delar av. Om ni upplever deja vu är det alltså mitt fel!

Det finns vissa skräckfilmer man aldrig glömmer. För mig är A Nightmare On Elm Street (1984) en av dessa. Någon gång i mellanstadieåldern lyckades jag både skrämma slag på mig själv och skapa en livslång fascination för filmserien i fråga. Den var mörkare, mer surrealistisk och inte lika uppenbar som de övriga slasherserierna från 80-talet.  Det som verkligen gjorde skillnaden mellan A Nightmare On Elm Street och de övriga var dock seriens karismatiske huvudperson – Freddy Krueger.

Det är få filmkaraktärer förunnat att bli upptagna i det populärkulturella medvetandet och gå utanför sin film. Freddy var med sin sadistiska intelligens mycket mer skrämmande än exempelvis Jason Vorhees eller Michael Myers – tysta, stoiska mördarmaskiner utan repliker. Freddy hade, hur märkligt det än låter, klass. Hans karaktär fascinerade och jag ville veta mer samtidigt som jag insåg att mer information antagligen skulle döda mycket av mystiken som omgärdade honom.

I första filmen får vi reda på att Freddy var en seriemördare som inriktade sig på barn. Efter att rättegången emot honom ogiltigförklaras letade stadens föräldrar upp Krueger och brände honom till döds. Det är all information vi behöver. Dessvärre kunde det inte stanna vid det. Under loppet av sex uppföljare (sju om man räknar Freddy vs. Jason från 2003) fick vi reda på allt mer om Freddys bakgrund.  Jag tänker inte gå igenom hela hans bakgrundshistoria, men resultatet blev att Freddy förvandlades från en oberäknelig galning till en tämligen komisk karaktär. Allting är Renny Harlins fel.

Harlin fick förtroendet att regissera A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988). Föregående film i serien, A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987), hade tagit serien tillbaka till originalets spelmarker.  Seriens skapare, skräcklegenden Wes Craven, ville att del tre också skulle avsluta serien. Han hade inte varit särskilt entusiastisk över den första uppföljaren och vägrat arbeta med den. Nu var han dock tillbaka som manusförfattare och skrev ett manus som utforskade psykisk sjukdom som huvudtema även om det också hade vissa ofrivilligt komiska undertoner. Filmen gjorde succé och eftersom serien i stort sett byggt upp hela produktionsbolaget New Line Cinema från grunden kunde studion inte låta bli att göra ännu en uppföljare. Nu vägrade dock Craven vara med och fjärde filmen blev en nystart i fel riktning.

Renny Harlin och några mindre talangfulla manusförfattare förvandlade den en gång blodtörstige barnamördaren till en slapstickfigur. Harlin har sedan dess lyckats göra en uppföljare till Die Hard (1988) som inte var hälften så underhållande som originalet i Die Hard II (1990), så gott som sänka ett produktionsbolag med Cutthroat Island (1995), våldfört sig på The Exorcist (1973) i Excorcist: The Beginning (2004) och kommer närnäst göra en historisk film om Mannerheim. Jag bävar för resultatet.  

Freddy hade blivit större än filmerna han var med i. Han var nu huvudanledningen till att folk gick och såg filmerna på bio och de tonåriga motskådespelarna blev främst till rekvisita. Det gick till och med så långt att han fick en egen tv-serie, Freddy’s Nightmares (1988 – 1990). Tv-serien gick ut på att Freddy presenterade kortare skräckfilmer varpå han gav en epilog till dem i slutet av respektive avsnitt. Karaktären själv var med i ett avsnitt här och där, men serien framstår i retroperspektiv som ett enkelt sätt att försöka klämma ur ytterligare några dollar ur en populär karaktär. Filmserien var och förblev det flaggskepp som Freddy skulle sälja biljetter till.

Efter två ganska lättförglömliga filmer i serien,  A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child (1989) och Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991) verkade Freddy till sist död och begraven. Freddys välförtjänta paus varade dock bara i tre år innan Wes Craven’s New Nightmare (1994) kom ut. Nu fick Freddy komma ut i den ”riktiga” världen i och med filmens metakaraktär. Filmen följer skådespelerskan Heather Langenkamp (NOS och NOSIII) och hennes ”verkliga” liv. Det visar sig att Freddy inte bara är en karaktär i en skräckfilmsserie utan finns på riktigt. Så länge filmerna om honom var bra (läs: skrämmande) kunde han få sin energi på så vis. När kvaliteten på filmerna gick ner förlorade Freddy också sin källa av skräck och rädsla - något han vill ha tillbaka. Filmen innebar en återkomst av den skrämmande Freddy och var den bästa sedan del tre. Man kan även utläsa en slags föregångare till de väldigt självmedvetna Scream-filmerna (1996  - 2000) från historien. Trots förhållandevis fina recensioner gick filmen inte särskilt bra och Freddy lades i malpåse i närmre ett decennium.

Nio år efter Wes Craven’s New Nightmare kom slutligen filmen alla skräckfans hade väntat på – Freddy vs. Jason. Ryktet om en film där de två skräckikonerna Freddy Kreuger och Jason Vorhees möttes föddes redan i och med slutscenen i 1993 års Jason Goes To Hell: The Final Friday – den nionde filmen i serien om killen som gillar hockeymasker och machetes. Filmen avslutas med att Freddys handskbeklädda hand drar ner Jasons hockeymask under jord. Efter att ha varit fast i development hell i sedan dess blev filmen slutligen verklighet år 2003. Under det årets Fantastisk Film Festival var jag en av de lyckliga som lyckades få en biljett till den enda officiella visningen i Sverige. Jag har sällan eller aldrig haft så roligt i en biosalong. Stolarna var fyllda av skräckfanatiker och det är det närmsta jag antagligen kommer komma en av de där visningarna av skräckfilm man ofta ser porträtteras i amerikansk film. För ett exempel på vad jag menar kan ni kolla in öppningen till Michael Jacksons video till Thriller.

Så vad är det som gör Freddy skrämmande? Svaret är tämligen enkelt – han har full kontroll i sin värld. Vad som helst kan hända när Freddy jagar dig eftersom det i grund och botten är en levande mardröm du befinner dig i. Det är alltså egentligen inte Freddy som är skrämmande så mycket som det är hans omgivning. Därför är manuset verkligen A och O i A Nightmare On Elm Street med uppföljare. En bra Nightmare-film lyckas pricka in våra egna, eller liknande, mardrömmar och spelar med dem på ett effektivt vis. Freddy är vår genomonde cirkusdirektör som lotsar oss igenom showen. En annan aspekt som gör att Freddy fungerar så väl som han gör är skådespelaren bakom honom – Robert Englund. Englund har verkligen gjort rollen till sin egen och hade han inte fastnat i ett skräckfilmsfack skulle jag inte bli förvånad om han hade kunnat bära upp tyngre dramatiska produktioner. Englund var helt enkelt den förste bra skådespelare som hade porträtterat ett återkommande monster på vita duken sedan Bela Lugosis Dracula. 

Recenserande filmer i serien:

A Nightmare On Elm Street(1984) - 5 80-tals-mardrömmar av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street II: Freddy's Revenge (1985) - 4 hjärnspöken... eller? av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) - 4+ ok, det DÄR är en fallossymbol om jag någonsin sett en av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988) - 2 finnar som borde stannat i Finland av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child( 1989) - 3- drömdemoner på skateboard av 5 möjliga

Freddy's Dead: The Final Nightmare (1991) - 2 ja, den är åtminstone underhållande av 5 möjliga

Wes Craven's New Nightmare - (1998) - 3 demoner i vardande av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street (2010) - 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Freddy vs. Jason (2003) -5 fullständigt subjektiva stjärnor av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 3,6

Klara franchises:

1. A Nightmare On Elm Street - 3,6

2. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

3. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

4. Scream - 2,8

5. Halloween - 2,7

6. The Omen - 2,6

7. Friday The 13th - 2,3

8. Saw - 2,1

9. The Amityville Horror - 2,0

10. Paranormal Activity - 1,0

Regi: Ronny Yu

Manus: Damian Shannon & Mark Swift

Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Monica Keena mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Avery Pix/Sean S. Cunningham Films

År: 2003

Längd: 97 min

Land: USA/Kanada/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0329101/

Innan dagens recension, den sista i Franchise Hell innan sammanfattningen av A Nightmare On Elm Street och hela projektet, vill jag passa på att göra en shoutout till bloggen Swedish Zombie och deras tipsande om Skitfinkultur. Tackar och bockar! Bjuder igen när jag listar mina bloggfavoriter någon gång nästa månad.

Tio år har gått sedan Freddy Krueger terroriserade Springwood senast. Eftersom man uppenbarligen inte kunde besegra honom beslutade sig stadens innevånare för att ta ifrån honom hans kraft. Kruegers namn och gärningar yttras inte ens längre och när gamle knivhandsken inte har rädsla att få näring av är han också fast i sitt eget personliga helvete. Freddy har dock en plan. I en annan del av helvetet (haha, vilken mening) huserar nämligen Jason Vorhees, baneman för så många nudistbadare. Jasons brott är tydligen fortfarande i allmänhetens kollektiva psyke. När Freddy skickar upp Jason till jordelivet igen kan han dra nytta av rädslan som Jason skapar. Det är bara det att Jason tänker inte leka apport särskilt länge...

Det här är troligen den mest länkade filmen i Skitfinkulturs historia. Varje gång jag ska förklara hur ett bra biobesök ska vara tar jag visningen av den här rullen på Fantastisk Filmfestival 2003 som exempel. Varje gång jag ska förklara vad en underhållande popcornfilm är tar jag den här rullen som exempel. Varje gång jag funderar över varför jag ens startade Skitfinkultur kommer den här filmen obönhörligen upp i diskussionen. Varför? För att trots alla sina brister, stolpig dialog och ett manus som genomgick så många redigeringar att det inte hänger ihop särskilt bra är det här en av mina favoritfilmer. Om jag vill bli underhållen i 97 minuter, koppla bort omvärlden och se något riktigt kul med en skopa nostalgi är det Freddy vs. Jason som åker in i dvd-spelaren.

Som ni märker är det här knappast en perfekt film. Robert Englund är i högform som Freddy och Ken Kirzinger gör vad Jason ska göra (gå i rät linje och slå på folk med vassa saker), men resterande skådespelare är riktigt usla. Att Monica Keena ska spela oskuldsfull girl next door tror jag inte ett dugg på (inte minst för de uppenbart "förbättrade" brösten.. hrm) och att Kelly Rowland ens har en roll är helt enkelt ett tjänstefel. Samtidigt lyckas Ronny Yu hålla samman de usla rollprestationerna med manuset. Manuset i sig är till en början ganska lyckat, men när sista akten tar sin början är logiken på semester någonstans och har tagit den hårt prövade skådespelarcoachen med sig. Men, fortfarande, det här är underhållande. Borta är alla pretentioner om att skapa något genuint skrämmande - det här är sluggerfest på hög nivå med två skräckikoner som spöar skiten ur varandra. Hur kan man inte älska det? Jag vet i alla fall inte hur man kan undgå det!

Betyg: 5 fullständigt subjektiva stjärnor av 5 möjliga

Ingen poster idag. SVT verkar inte tro på det här med marknadsföring.

Regi: Daniel Alfredson

Manus: Björn Paqualin & Johannes Pinter (efter Börge Hellström & Anders Roslunds roman)

Skådespelare: Ola Rapace, Peter Dalle, Philomène Grandin mfl.

Produktionsbolag: SVT

År: 2012

Längd: 100 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: ?

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2570546/

När Bernt Lund, en ökänd pedofil, rymmer under en fångtransport ser Fredrik och Agnes sin tillvaro krossas. Deras femåriga dotter Maria våldtas och mördas. Polisen sätter igång ett stort spaningsarbete efter Lund med Fredrik hinner först. När han skjuter ihjäl Bernt med sin fars gamla jaktgevär inleds en rättsprocess som får långtgående konsekvenser.

Det är sällan jag ser film på tv nuförtiden. Det är egentligen bara SVT som jag sätter mig ner och kollar på då och då när de kör något jag inte sett. Anledningen är enkel - reklam, eller i SVT:s fall avsaknad av den samma. Lika sällan som jag ser film på tv ser jag svenska kriminaldramer. Jag får krupp bara någon nämner Martin Beck och jag är inte speciellt förtjust i Kurt Wallander heller. Fråga mig därför inte varför jag fick infallet att se Odjuret men jag är glad att jag gjorde det.

Det här är en av de mest välspelade och drabbande svenska filmer jag sett på mycket länge. Det är svårt att göra en gärningsman så vidrig att vi nästan själv vill ha ihjäl honom, men här har man verkligen lyckats. Medan amerikanska tv-serier pumpar ut den ena gärningsmannaserien efter den andra är det detaljer i Gerhard Hoberstorfers porträtt av Bernt Lund som gör hela skillnaden. Jag hoppas att jag prisar rätt skådespelare nu bara. IMDB-sidan ovan är ganska torftig och inkorrekt. Där står bland annat att filmen är gjord i Senegal... Nåja, Hoberstorfer är riktigt jävla obehaglig och det är inte svårt att leva sig in i Fredriks (Ola Rapace) beslut att jaga efter honom med draget vapen. Men sen då? Här brukar de flesta kriminaldramer ta slut med någon moralisk fråga hängande i luften. Vad Odjuret gör är att gå in på djupet bakom själva titeln - vad är egentligen ett "odjur" och när blir vi ett själv? Vad säger lagen och vad säger samhällsmoralen? Är dessa alltid förenliga? Fungerar öga för öga i särskilda fall eller blir alla till slut blinda?

Utan skådespelarna hade den här historien fallit rejält platt. Utöver de redan nämnda gör Peter Dalle bra ifrån sig som utredare men framför Philomène Grandin har några riktigt hjärtskärande scener som Agnes. Tillsammans med mycket bra regi från Alfredson och en nästan 70-talsliknande estetik i kameraarbete och klippning kan jag bara rekommendera den här filmen. Det enda som håller den från toppbetyg är i viss mån ett ryckigt tempo mot slutet. Utan att spoila kan jag bara säga att jag tyckte allmänhetens reaktion på en nyckelhändelse mot filmens sista tredjedel var väldigt over the top. Om du är nattuggla går den igen imorgon natt på SVT1. Leta annars på SVTPlay.

Betyg: 4+ svensk ångest när den är som bäst av 5 möjliga