FFF Dag 4: Det polskaste av det polska, pastischer och porrmord

Festivalens fjärde dag visade bortom allt tvivel att årets feature-startfält är bland de starkaste jag upplevt under mina år på FFF. Jag har nog aldrig delat ut så här många fyror på så kort tid. Förvisso bjöd dagen på festivalens första etta, men FFF är inte komplett utan åtminstone en riktig stinker. När jag summerar festivalen på söndag skulle jag inte bli förvånad om 2019 års upplaga kommer ha det högsta snittet sedan jag började föra statistik. Men, dagen började med den "där" filmen...

En grupp hotell- och restaurangelever åker till den polska landsbygden för att göra sin praktik. Väl där lever de under strikta förhållningsregler under ställets föreståndare samtidigt som de försöker göra sitt främsta för att göra upplevelsen så dräglig som möjligt. Sen kanske det finns en häxa eller något också... eller ja... typ. Kanske.

Eftersom många kända regissörer föga förvånande studerade film vid något högre lärosäte finns det också en hel uppsjö med riktigt bra studentfilmer som blivit mer eller mindre klassiker. Jagoda Szelcs Monument (2018) kommer inte gå till historien som en av dessa. Trots prov på fin regi från Szelc, med nästan en von Triersk kvaitetet emellanåt, är hennes manus under all kritik. Det börjar bra, med ett jäkla fint ställe att spela in på och smått groteska små detaljer som lovar mycket. Allt detta faller tyvärr samman efter filmens inledande halvtimme. Det är inte det att vi lämnas med så värst många frågor när eftertexterna rullar utan att svaret på dessa frågor är så urbota dumt att jag brukar underkänna mina gymnasieelever om de tar den här, den lataste, av utvägar.

Det är riktigt synd det här. Monument innehåller små korn av briljans, inte minst i Dorota Lukasiewiczs porträtt av den sadistiska hotellföreståndaren, men helheten känns verkligen studentikos. Tekniskt imponerar Monument bitvis, men den överliggande polska dysterheten (se i princip alla polska filmer som kommer utanför landets gränser) ligger som en blöt filt över hela produktionen. Här finns inget av den galghumor som fanns i festivalens andra polska feature, Werewolf (2018), och när jag ser folk runtomkring mig somna till under filmens gång förstår ni på vilken nivå det här är. Undvik. 1+ polska dysterkvistar av 5 möjliga.

Kvällens två andra filmer avnjöts i soffan. Först ut var den brittiska skräckkomedin Here Comes Hell (2019). Handlingen kretsar kring fem vänners återträff i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Victor, en något oansvarig jetsetter, har köpt slottet av en anledning - det är samma ställe som den ökände ockultisten Ichabod Quinn genomförde sina experiment på och sedermera försvann spårlöst från. Och Victor har tänkt lyckas där Ichabod snubblade...

För den som undrar hur The Evil Dead (1981, se där, en bra studentfilm) hade sett ut om den utspelade sig på 1930-talet är Jack McHenrys och Alice Sidgwicks Here Comes Hell en bra fingervisning. Efter att ha börjat som en mer klassisk spökhistoria flippar manuset fullständigt (på ett bra sätt!) och likheterna med Raimis mästerverk är både många och tydliga. McHenry och Sidgwick kan sin filmhistoria och för en gammal skräckräv som undertecknad blev det ett nöje i sig att räkna alla referenser de får till. Referenserna är väldigt smart inbakade dock och tar aldrig över för handlingen.

Det enda som i viss mån stör är att det ibland märks att filmen är Kickstarter-finansierad och gjord på en väldigt tajt budget. De praktiska effekterna är verkligen underbara, men vissa andra saker har fått bli nedprioriterade, exempelvis produktionsdesign och det enkla faktum att slottet är så kallt att man ser skådespelarnas andedräkt, hur mycket de än försöker dölja det genom att röka. Småsaker som detta till trots hade jag riktigt jäkla kul med Here Comes Hell med flertalet gapflabb. 4 referenskavalkader av 5 möjliga.

Sista filmen för kvällen var den amerikanska Mope (2019), en biografisk skildring av de misslyckade porrskådisarna Steve Driver och Tom Dong och deras försök att göra sig namn i branschen. Driver är helt övertygad om att de är stora stjärnor som bara måste få rätt projekt och lyckas övertala Dong att bli hans lojale partner. Tillsammans får de anställning på ett produktionsbolag så långt ner i hierarkin att man är dagar från att gå i konkurs. För Driver och Dong är det dock drömmen, men drömmar kan snabbt bli till mardrömmar.

Mope baserar sig på ett uppmärksammat kriminalfall och har flera av de involverade i biroller är de spelar sig själva. Det gör att filmen känns autentisk och frågan är var de skulle hitta casting till många av de här rollerna utanför porrbranchen? Mope är nämligen väldigt explicit i sina sexskildringar så om du har problem med sex på film är det här absolut fel film för dig. Samtidigt känner jag att det här är mest chockerande för en amerikansk publik. Jag kanske är fel person att fråga, eftersom jag har sett i princip allt av det "värsta" som satts på film i konstnärligt syfte, men Lucas Heynes och Zack Newkirks film blir ibland lidande i sina försök att vara "edgy". Det är synd eftersom det finns en riktigt bra och märklig historia här!

Även om jag i viss mån kan vända mig mot ovanstående har Heynes och Newkirk skrivit ett förbaskat roligt manus där skrattet fastnar i halsen. De har också en ytterst välspelad film med Mope, i synnerhet gällande de två huvudkaraktärerna som spelas av Nathan Stewart-Jarrett respektive Kelly Sry. Framförallt Stewart-Jarretts mer känslosamma scener känns rakt in i hjärtat och han påminner mig om en yngre Mahershala Ali. Ibland får dock Mope problem med vilken ton man vill förmedla. Vill du göra en avslöjande exposé om porrbranschens mörka sidor? Visst, kör hårt. Vill du göra en komedi om samma branschs trots allt ganska komiska aspekter? All the more power to you! Men var försiktig med hur du blandar och ger. Mope får ibland ett något splittrat intryck, men är ändå sevärd, inte minst av tidigare nämnda skådespelarprestationer. 4- ballbusters av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag tysk sci-fi i The Final Land och sexualpolitikkritiska kinesisk animation i S He... och diskar.

FFF Dag 3: Existensiella ungrare och irländska spökerier

Festivalens tredje dag inleddes från soffan. Jag är väldigt tacksam för att få tillgång till screeners till vissa filmer, för i motsats till vad många tänker är det inte lätt att hålla fokus uppe när man ser x antal filmer om dagen under en tiodagarsperiod. Screeners är ett sätt att kunna sträcka ut på soffan, vila korsryggen och dricka ohälsosamma mängder kaffe. Tacksam var ordet. När man dessutom får se en riktigt bra film från Ungern av alla länder är det bara bonus.

Peter Hogarth försöker hitta sin far som försvann spårlöst närmre 30 år tidigare. Hans far, en framträdande vetenskapsman, tros ha haft något att göra med ett antal olyckor som inträffade efter en rad vetenskapliga experiment i Colorado i början på 1980-talet. Men när Peters undersökningar kopplas till Pentagon och topphemlig information måste han fråga sig vad hans far egentligen arbetade med?

Baserad på Stanislav Lems roman från 1968 målar György Pálfi, Zsófia Ruttkay och Gergö V. Nagy upp en konspirationsthriller utöver det vanliga. Det som börjar som en resa för att hitta en försvunnen fadersgestalt blir något större när manuset slänger in allt från SETI till referenser till Francisco Goya (!). Det hade lätt kunnat bli ett mischmasch utan substans, som lite mer esoterisk science fiction tyvärr ofta blir, men till allra största del fungerar ungrarnas film alldeles ypperligt. Det beror först och främst på det ovan nämnda manuset som i all sin märklighet trots allt verkar vettigt och logiskt. Det enda jag i viss mån har att klaga på är att man inte riktigt lyckas knyta ihop slutet och låter diverse karaktärer göra totalt ologiska val. Resan dit är dock väl värd din tid. Fantasieggande, välskriven och spännande. Det är den här typen av filmer som FFF är som gjord för. Var skulle jag annars få tag i en ungersk science fiction-film baserad på en polsk författare? 4+ sovande jättar av 5 möjliga.

 Kvällens första pass på bio bjöd på årets Méliès-nominerade kortfilmer. Tidigare år har det varit ganska högt och lågt med bidragen, men det som präglade 2019 års nominerade var hur jämna de var. Tyvärr uteblev därav de riktiga topparna, men här fanns heller ingenting som störde mig till den milda grad att jag bara väntade på att bidraget skulle ta slut. Det bidrag som trots allt stack ut lite mer än andra för min del var turkiska Avarya (2019). 

En man ombord på ett rymdskepp har ledsnat rejält på skeppets AI som vägrar låta honom landa på någon planet som inte är "perfekt". Efter att ha legat i kryosömn i flera hundra år bestämmer sig mannen för att göra uppror mot AI:n. Det är dock inte alltid som enkelt att göra när AI:n följer Asimovs robotlagar - däribland att de måste förhindra att människor skadar sig själva eller låter sig själva bli skadade.

Gökalp Gönens science fiction-animation är en vackert producerad och galghumoristisk historia om hur vi bör vara försiktiga med hur vi programmerar framtida AI:s. Asimov själv var expert på historier om vad som hände när de robotlagar han själv postulerade sattes ur spel eller motverkade sitt syfte och Gönen följer i samma spår. Good show!

Den andra film som stack ut något var den alldeles för korta spanska body horror-rullen Stigma (2018). En ung homosexuell man får en ovälkommen sängkamrat efter en natt tillsammans med sin kille - en sängkamrat som försöker förändra honom från grunden.

David Velduques kortfilm har ett förvisso väldigt tydligt tema (bara titeln säger det mesta), men den här Cronenberg-doftande lilla pärlan visar uppe väldigt fina effekter och har något att säga. Som jag skrev ovan är det väldigt synd att den inte är längre. Jag hade väldigt gärna sett att den var dubbelt så lång. Detta för att ge karaktärerna mer tid att utvecklas, vilket hade gett slutpoängen mer eftertryck.

Utöver dessa två kortfilmer utgjordes startfältet av Dispersion (Schweiz, 2018), Gunpowder (Frankrike, 2019), Facelift (Tyskland, 2019), Bleeding Lies (Storbritannien, 2018) samt Still Life (Grekland, 2018). Det som jag gillade med årets startfält var att man verkar ha försökt att diversifiera ursprungsländerna mer än tidigare. Sedan jag började bevaka festivalen har annars Frankrike, Spanien och Storbritannien varit överrepresenterade i antalet nominerade och har ofta haft både två och tre bidrag. Ett bidrag per land räcker långt och jag tror också det gjorde det här till det jämnaste startfältet på många år. Sen att ingen kortfilm riktigt föll mig helt i smaken är sin sak.

Värt att nämna när jag ändå skriver om kortfilm på festivalen är de retrovisningar av kortfilmer från tidigare festivaler som ligger före vissa features. Det är ett väldigt kul grepp och blir lite som en best of-samling. Framförallt var jag väldigt glad över att få se den kanadensiska höjdaren The Black Bear(2015) som jag letat efter i subtitlad version sedan jag först såg den för fyra år sedan. Se den om ni hittar den. Den är förbannat jäkla rolig!

Kvällen avslutades med irländska spökerier i Extra Ordinairy (2019 där den eviga singeln Rose är tröttnat på sin mediala förmåga - inte minst eftersom den fick hennes far att bokstavligen explodera! Istället försöker hon försörja sig som bilskoleinstruktör. Detta blir det dock ändring på när änkligen Martin kommer in i hennes liv. Någon eller något har besatt hans tonårsdotter och den enda som kan hjälpa honom är Rose. 

Irland är ett av mina favoritländer när det kommer till komedier och Extra Ordinairy bara förstärker min kärlek till den gröna ön. Mest av allt påminner den mig om något som Neil Gaiman hade kunnat koka ihop, vilket är ett bra betyg bara det. Skådespelarna lyckas väldigt bra med sina roller, i synnerhet Will Forte som den avdankade popstjärnan Christian Winter. Manuset är roligt om än inte särskilt fullt med överraskningar. Det är framförallt i regin (Mike Ahern/Enda Loughman) och den komiska timing som denna uppvisar som Extra Ordinairy lyfter. Det är en film av hög klass, men saknar kanske det där lilla extra som lyfter den hela vägen upp till toppbetyg. Jag vill oftast ha lite mer svärta i mina komedier än som ges här, men det är en söt och engagerande spökhistoria som du inte kommer att ha tråkigt med. 4 besatta brödrostar av 5 möjliga.

Ikväll landar jag direkt från jobbet i biofåtöljen och kollar in polsk psykologisk thriller i Monument klockan 17:00 för att sen sträcka ut på sofflocket och screenar brittisk skräckkomedi i Here Comes Hell samt något odefinierbart (men säkert underbart) i amerikanska Mope.

FFF Dag 2: Finstämt, dystert och höga skottar

Dag 2 på årets festival spenderades till största del på Lunds mysigaste biograf, Södran. Varje år säger jag att jag borde gå mer på Södran och varje år förvånas jag över hur mycket jag tycker om den. Så varför bryta en tradition? Jag måste gå mer på Södran. Vi får se om jag kommer ihåg det det här året. Dagens första två filmer, kinesiska animationen White Snake (2019) och polska skräckdramat Werewolf (2018) bjöd på underhållning av klass.

 White Snake har med sitt återberättande av klassisk kinesisk myt blivit en stor hit i hemlandet. En lönnmörderska, Xiao, som är utskickad för att ha ihjäl den onde kejsaren, tappar minnet och vaknar upp i en by där man livnär sig på att jaga ormar. Hon blir snabbt vän med en av byborna, Xuan, samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne. Men Xiao har en hemlighet hon inte ens känner till själv...

Sagolikt vacker, välberättad och framförallt med en färgsättning att dö för är White Snake en riktig höjdare att se på bioduken. Det mesta här är riktigt bra, från röstskådespel till adaptionen av den klassiska myten. Det enda jag i viss mån har att anmärka på är att actionscenerna har en tendens att bli något för utdragna ibland. Jag är dessutom inte helt hemma med karaktärsdesignen som i många fall är tämligen kantig. Det är dock ingen anledning till att inte gå och se White Snake på duk om du får chansen. Det är ett konstverk i rörelse. 4 ormhatare av 5 möjliga.

Om White Snake var en vacker saga fanns det inget vackert med dagens andra film, polska Werewolf. En grupp pojkar blir i andra världskrigets slutskede räddade från ett koncentrationsläger av ryska trupper. Eftersom situationen är som den är skickas pojkarna till att bo i det första större hus man kan hitta. Under svåra förhållanden tvingas pojkarna både försöka överleva och lappa ihop sig själva psykiskt efter vad de varit med om. För att göra den saken ännu svårare stryker något runt i skogen...

Werewolf är en, om än ojämn, väldigt hårdslående skildring av ett kapitel av andra världskriget vi sällan ser något om. Vad hände egentligen med de barn och övriga fångar som faktiskt överlevde koncentrations- och förintelseläger? Adrian Panek (manus och regi) har gjort en ytterst brutal skildring av pojkarnas tillvaro och den första kvarten gör riktigt ont att se. Samtidigt finns här en extremsvart humor i manuset som gör att filmen, trots sin tematik, inte blir genomdeppig. Stort plus för slutet som visar på fin karaktärsutveckling och en åtminstone lite mer hoppfull morgondag för ungdomarna. Välspelat och drabbande om än något långdraget bitvis. 3+ inga varulvar som så... utan värre av 5 möjliga.

Kvällens två sista filmer gick av stapeln på Kino och jag lyckades dessvärre missa den första, ryska Why Don't You Just Die!(2018) av den enkla anledningen att livet hade andra planer så som det ibland blir. Jag fick dock höra mycket gott om den när jag satte mig för att se kvällens sista (nåja, sista av de nya filmerna) rulle, brittiska Boyz In The Wood (2019).

Fyra ungdomar, Dean, Duncan, Ian och... DJ Beatroot skickas till de skotska högländerna för att delta i The Duke Edinburgh Award. Eller ja, för de tre förstnämnda är det inte direkt frivilligt utan med sina akademiska "meriter" tvingas de till det. Exkursionen går ut på att ta sig från punkt A till punkt B. Enkelt? Nja, inte när man har tre grabbar med en halv hjärna mellan sig, en socialt bortkommen fjärde medlem och ett helt samhälle som helst skulle vilja hugga huvudet av en i hälarna.

Well smack me silly and call me Farmer John! Andra dagen på festivalen och första femman är bärgad! Boyz In The Wood är en sanslöst rolig komedi med en ytterst lovande kvartett unga skådespelare som frontfigurer. Humorn är typisk brittisk och passar mig som handen i handsken. Framförallt lyckas filmen, som de bästa komedierna gör, säga något om vår samtid med sin tolkning av vår tids "generationskrig". Det märks verkligen att Ninian Doff främst arbetat med musikvideos tidigare för här finns en klar och tydlig registil som man ofta återfinner i nämnda medium. Det Doff lyckas med som många av hans kollegor fallerar på är dock att han vet när han ska använda sig av kreativ klippning och specialeffekter och när han bara ska låta kameran tala för sig själv. Han har förvisso också stor hjälp av miljön i och med att de skotska högländerna är fantastiskt vackra och gör sig bra på film.

Boyz In The Wood är bland det roligaste jag sett i år. När den blir tillgänglig på bred front i Sverige, se den. Ninian Doff är ett namn att hålla ögonen på framöver! 5 magiska kaninskitar av 5 möjliga.

Kvällen avslutas i skrivande stund med en screening av so-bad-it's-good-filmen Tammy & The T-Rex (1994). En recension av filmen ligger någonstans i bloggömmorna. Sök och du skola finna. Den är fantastiskt dålig... på ett bra sätt!

Imorgon screenar jag His Master's Voice från soffan, kollar in de Mélièsnominerade kortfilmerna klockan 18:00 och avslutar med spökerier i Extra Ordinairy klockan 20:45.

FFF Dag 1: It starts with knives and AI:s

Sen september betyder min vana trogen Fantastisk Filmfestival. I år firar festivalen 25 år med en rad olika tillbakablickar på åren som gått och det är ett digert program man fått fram! Festivalen invigdes traditionsenligt av festivalgeneralen, Maritte Sørensen, som axlat manteln för andra året i rad. Festivalens invigningsfilm var den amerikanska Knives And Skin (2019).

Carolyn Harper är lite av en outcast i high school, men har trots detta lyckats få en kille på kroken. När Carolyn drar sig ur ett bestämt sexmöte med grabben leder det ena till det andra och Carolyn råkar falla så illa att hon dör. Den lilla hålan där Carolyn bor och går i skola är i chock när hon inte står att finna. Samtidigt har stadens övriga innevånare sina egna problem att ta hand om.

Finns det en sak jag är väldigt trött på är att så fort en film handlar om ett dödsfall i en amerikansk småstad så ska den jämföras med Twin Peaks. Det visar sig nämligen aldrig stämma, inte heller här. Knives And Skin är en serie lösryckta scener som var för sig ibland kan glimra till, men blir en ytterst tunn helhet. Jennifer Reeder (manus och regi) presenterar egentligen aldrig karaktärerna eller låter dem växa innan hon hoppar vidare till nästa problematik. Resultatet blir en film med karaktärer som är väldigt lättviktiga. När de dessutom brister ut i covers av kända new wave-hits i tid och otid sitter jag mest och gäspar. Knives And Skin har sina stunder, framförallt gällande kameraarbete och färgsättning, men till syvende och sist är det en substanslös och vattnig soppa att inleda festivalen med. 2- lustiga hattar av 5 möjliga.

Då var kvällens andra film, franska sci-fi-rullen Blood Machines (2019), en mycket trevligare bekantskap. Två marodörer (det finns inget bra svenskt ord för "marauder") har lyckats sänka ett rymdskepp på en outforskad planet. När de ska plundra sitt byte insisterar besättning på att deras skepp lever och att de kan hela det. Ett levande skepp? Knappast! Eller...?

Blood Machines är en fullständig visuell och audiotiv fest. Manuset kanske inte är det allra bästa och skådespelarinsatserna varierar mellan riktigt usla och godtagbara, men produktionsdesign och framförallt musik är av allra yppersta klass. Musiken, komponerad av franska synthwaveundret Carpenter Brut, är en av de få moderna efterapningarna till 70- och 80-talens klassiska synthsoundtrack (inte sällan signerade hans namne, John Carpenter) som verkligen prickar allt rätt. Jag lyssnar på det i skrivande stund och det kommer snurra många varv de kommande veckorna.

När Blood Machines fokuserar på det visuella och musiken är den en grymt häftig upplevelse att se på duk. De mer karaktärsdrivna scenerna fungerar sådär, mycket på grund av danske Anders Heinrichsen som verkligen slaktar sin huvudroll med en skrattretande bedrift.

Som ni märker är jag något kluven till helheten här, men det är helt klart så att Blood Machines är en upplevelse som du inte får missa om du gillar genren. 3+ ansiktssmältande synthsoundtrack av 5 möjliga.

Imorgon är det fullt ös med White Snake och Werewolf på Södran (13:00 respektive 15:30) och två rullar på Kino i Why Don't You Just Die? och Boyz In The Wood (19:00 samt 21:30).

Regi: Danny Boyle

Manus: Richard Curtis

Medverkande: Himesh Patel, Lily James, Joel Fry mfl.

Produktionsbolag: Decibel Films/Etalon Film/Perfect World Pictures

År: 2019

Längd: 116 min

Land: Storbritannien/Ryssland/Kina

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8079248/

Jack drömmer om att slå igenom som musiker, men annat än hans kompisgäng gapar hans spelningar mest tomma. Efter en märklig olycka där all elektricitet på planeten slås ut under några sekunder (och Jack blir påkörd av en buss) vaknar Jack upp till en värld precis som den han är van vid, med några stora undantag - ingen har hört talas om Coca-Cola, Oasis och framförallt The Beatles. Jack ser sin chans att bygga sig en karriär genom att återskapa Liverpool-kvartettens odödliga klassiker, men han får akta sig för att inte förlora sig själv på vägen.

Det fanns egentligen bara en anledning att jag såg den här filmen - musiken. Som miljontals andra har jag älskat The Beatles sedan barnsben och de är en av huvudanledningarna till att jag själv blev hobbymusiker. Premissen är dessutom väldigt intressant. Vad skulle man egentligen göra i samma situation? Richard Curtis manus tar upp flera intressanta moraliska frågor, men i och med filmens egentliga historia blir dessa undanskuffade ganska bryskt.

Yesterday är i första hand en romantisk komedi och jag brukar vara allergisk mot sådana. När de görs bra kan de vara fantastiska filmer, men allt som oftast presenterar de totalt orealistiska sagor som åtminstone jag blir mer deprimerad än upplyft av. Nu är inte Yesterday så illa. Musiken löper naturligt som en röd tråd genom hela filmen och huvudrollsinnehavarna, Himesh Patel och Lily James, har en fin kemi tillsammans. Och visst finns här småroliga scener här och där (som producenternas insisterande på att döpa Hey Jude till Hey Dude), men det är inte något vi inte sett tusen gånger förr. 

Däremot är Yesterday en extremt kompetent film. Med Danny Boyle bakom kameran blir det sällan annat än åtminstone lyckat och så även här. Om manuset inte imponerar sett till sin helhet är Boyles regi klanderfri som vanligt. Om du är ett fan av genren kommer du säkert älska den här filmen. För mig var musikscenerna (varav det finns många) de absoluta höjdpunkterna... och varje gång Ed Sheeran inte var med i en scen.

Betyg: 3 hey dudes av 5 möjliga

Regi: Lars Klevberg

Manus: Tyler Burton Smith

Medverkande: Mark Hamill, Aubrey Plaza, Gabriel Bateman mfl.

Produktionsbolag: Orion Pictures/MGM/Bron Creative mfl.

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8663516/

Den AI-utrustade dockan Buddi är alla barns högsta dröm. Det är dock ingenting som ensamstående mamman Karen har råd med till sonen Andy. En kväll får Karen dock chansen att ta hem en returnerad Buddi från leksaksaffären där hon jobbar. Snart upptäcker Andy att dockan är något defekt. De moraliska begränsningar som modellen ska vara programmerad med tycks inte fungera. Men hur farlig kan egentligen en enmetersdocka vara?

Child's Play är den senaste i raden av remakes på klassiska 80-tals-skräckfilmer och vi vet alla hur de brukar bli. I princip alla remakes, framförallt inom slashergenren, är skuggor av sina forna jag och mest ett cyniskt sätt att försöka casha in på en populär franchises namn. Eller så kan man göra det rätt. Child's Play anno 2019 gör det mesta helt rätt.

Uppdateringen av storyn med att gå från en docka besatt av själen av en avliden seriemördare (80-talet var en annan tid...) till AI låter som ett typiskt grep för att föra in franchisen i nutid. Det fungerar dock över alla förväntan. Den här versionen av Chucky, med en mästerlig Mark Hamill som röstskådespelare, agerar som jag skulle kunna se en robot som börjar lära sig om självmedvetande skulle göra. Den är bunden av sin grundprogrammering, att göra sin ägare till dess bästa vän, men utan moraliska spärrar finns det ingen gräns den inte kan passera för att detta ska ske. Med en logik kall som vilken Terminator som helst blir Chucky obehaglig för första gången sedan 1988.

Egentligen det enda ställe där originalfilmen slår nyversionen på fingrarna handlar om skådespelet. Originalet stack ut för de osedvanliga solida skådespelarprestationerna i en slasherfilm, men här är det mer av det ordinära slaget. Inget som stör, men heller ingen (exklusive Mark Hamills röstskådespel) som sticker ut. Nyversionen är det bästa av två världar. Den har originalets mer seriösa ton i jämförelse med uppföljarna, men de senare filmernas scener av riktigt splattiga ögonblick.

Jag hade verkligen inte förväntat mig något av den här filmen och det kanske är därför jag tyckte så mycket om den. Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar den för alla fans av 80-talsskräck. Haka inte upp dig på de estetiska skillnaderna bara. Alla behöver en ansiktslyftning då och då... även om man råkar vara gjord av plast och kretsar.

Betyg: 4 men de kunde väl gett Brad Dourif en cameo av 5 möjliga

Regi: Andy Muschietti

Manus: Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader mfl

Produktionsbolag: New Line Cinema/KatzSmith Productions/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 169 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7349950/

Efter 27 års tystnad händer det igen. Bestialiska mord drabbar den lilla staden Derry och Mike Hanlon, en av medlemmarna i The Losers Club, ringer de övriga i gänget för att kalla hem dem. Löftet de gav som barn, att återvända om Pennywise kom tillbaka, behöver infrias. Den här gången blir det en kamp till slutet, vad som än händer.

Jahapp... det var det det. Lite så känns det efter nästan tre timmars avslutning av Kings clownepos. Är den bra? Den har absolut sina stunder, men dras med ett stort antal problem. Det tydligaste är speltiden. Väldigt få filmer behöver vara 169 minuter långa och IT2 är definitivt inte i behov av det... samtidigt som den är det. Vi har fortfarande inte fått en komplett adaption av romanen, vilket vi kanske hade kunnat få med den här versionens väl tilltagna speltid. Nu spenderas den framförallt med långsamma tillbakablickar och en överexponering av Pennywise.

Överexponeringen av Pennywise är ett stort problem av många orsaker, men framförallt är det för att nu, efter två filmer med Skarsgård i rollen, kan jag sluta mig till att jag verkligen, verkligen inte gillar den här tolkningen av karaktären. Det som Tim Curry gjorde med rollen var att blanda slapstick med allvar på ett sätt som gjorde honom obehaglig. Skarsgårds tolkning har inte ingen subtilitet överhuvudtaget. Det är fullt ös medvetslös från första bildrutan och det funkar sådär. Det är inte så mycket Skarsgårds fel som det är manusförfattarens. Pennywise i 1990-versionen var, trots sina skämt, alltid en hotfull karaktär med pondus. Designen och dialogvalen på Pennywise i Skarsgårds tapping gör honom till en ofokuserad ADD-version av samma karaktär. Det är för mycket slapstick och de, förvisso daterade men ack så charmiga, praktiska effekterna i originalet får stå tillbaka till för någon av den värsta CG som skådats i år. Det var ett problem även i del 1, men inte alls lika illa som det är här.

Nåväl, medan jag inte har mycket till övers för Skarsgårds Pennywise finns det skådespelare här som gör bättre roller än sina motsvarande i originalet. Framförallt gäller det Jessica Chastain som alltid är sevärd och som bär The Losers Club tillsammans med James McAvoy (Bill) och James Ransone (Eddie). Vissa centrala teman från boken har också fått något större plats, vilket jag är glad över, framförallt den ådra av undertryckt sexualitet som Kings originaltext har. Dessvärre har Gary Dauberman (manus) inte tryckt på Pennywise ursprungshistoria tillräckligt. Det finns allusioner till den större bild som presenteras i boken, men den, förvisso knarkiga men samtidigt mycket mer intressanta upplösningen i boken, har gått förlorad även här. Vad jag aldrig kommer förstå är varför man pumpar in så här mycket pengar och produktion i en nyversion av en film som behövde ligga närmre originaltexten och sen gör något riktigt halvhjärtat av den? För att maximera vinsten troligen, men det blir bara så jäkla tröttsamt.

Sammanfattningsvis är nyversionen av IT, både del 1 (2017) och del 2, mest en axelryckning. King har upprepat flertalet gånger att de två filmerna ska ses som en och som sådan landar den på en trea i betyg. För den här, andra halvan, blir det dock inte mer än:

Betyg: 2+ less is goddamn more av 5 möjliga

Regi: Gary Dauberman

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace mfl.

Produktionsbolag: Atomic Monster/New Line Cinema/The Safran Company

År: 2019

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8350360/

Familjen Warren låste in den besatta dockan Annabelle i ett skåp gjort av kyrkglas av en anledning. När en vän tills deras dotters barnvakt olovligen utforskar familjens hus väljer hon att ignorera de varningar som står skrivna på skåpet och öppnar det. Det skulle hon inte gjort.

Jag har orerat en väldig massa om familjen Warren och deras livsöde som nästan blivit en franchise i sig självt. Från deras väldokumenterade spökerier i Amityville till den här filmserien är familjen Warren troligen de främsta undersökarna av saker som go bump in the night. Naturligtvis är de också fulla med skit och fabricerade sina fynd till höger och vänster. Nåväl, trots min aversion mot charlataner i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet har jag en viss svaghet för filmerna som baseras på nämnda bluffmakare. De är sällan eller aldrig lysande, men de är lika sällan riktigt dåliga. Typiska mysrysare utan större tuggmotstånd som kan avnjutas en kväll man inte hade något annat för sig. Annabelle Comes Home är tyvärr den svagaste i serien än så länge.

Mycket handlar om bristen på överraskningar. Gary Dauberman är vanligtvis en ganska kompetent författare när det kommer till skräck, men Annabelle Comes Home är själva definitionen av att gå på tomgång. Det är inte direkt dåligt, kompetent gjort fast med så idiotiska karaktärsval att det inte hade blivit någon historia alls om de hade agerat som folk verkligen hade agerat i krissituationer.

Annabelle Comes Home flyter dock på bra med vissa scener som är lite creepy här och där. Det är dock inte någon film jag kommer komma ihåg om tre månader och saknar identitet. Horror by the numbers. Meh.

Betyg: 2 industriellt framställda skräckupplevelser av 5 möjliga