Regi: Nacho Vigalondo

Manus: Nacho Vigalondo

Medverkande: Elijah Wood, Sasha Grey, Neil Maskell mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Atresmedia Cine/La Panda mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2409818/

Nick Chambers kunde inte vara lyckligare. Som webmaster för en fansajt dedikerad till skådespelerskan Jill Goddard har han vunnit en middag och intervju med den samma. Medan han tittar på en stream från en smygtitt på Goddards nya film får han dock ett samtal från en okänd man som berättar att Jill ställt in middagen. Mannen verkar ha ett horn i sidan till Jill och tycker bara det är rättvist om han och Nick spelar henne några harmlösa spratt. Nick inser dock snart att han gett sig in i något han kanske inte kan ta sig ur...

För ganska exakt två år sedan hade jag en av mina bästa bioupplevelser någonsin när jag såg nyinspelningen av Maniac (2012) på Fantastiskt Filmfestival. Även om jag inte gav filmen full pott stannade den kvar hos mig, gnagde och ruvade i något mörkt vrå i min hjärna. Till sist fick min kritiska ådra ge efter och inse att de skavanker filmen hade inte förminskade dess effekt. Varför tar jag upp allt det här? Jo, för att Open Windows är ytterligare en film med voyeurtematik med Elijah Wood i huvudrollen. Att mina förväntningar var höga var ingen underdrift.

Nacho Vigalondo har två filmer på årets festival - dels den här och dels V/H/S: Viral (2014). Det ska bli intressant att se den sistnämnda och jämföra manus och regi med Open Windows. Just regin är Vigalondos främsta disciplin av dessa två. Open Windows är en tajt regisserad rulle där Vigalondo får ut det mesta av varenda scen. Wood är riktigt bra i huvudrollen, även om jag sett honom bättre i exempel tidigare nämnda Maniac. Den som däremot går från klarhet till klarhet som "traditionell" skådespelerska är Sasha Grey. Som alla redan vet slog Grey igenom som porrstjärna men har de senaste åren slagit sig in i mainstreamfilm. Grey får kanske inte de bästa scenerna i filmen att arbeta med alla gånger, men lyckas ändå fånga rollen och ge en trovärdig tolkning av en kultskådespelerska som fått nog av branschen.

Vigalondos manus skulle dock ha behövt lite mer översyn. Det är ofta spännande, men mot filmens slut dras filmen med ganska många turer som i viss mån verkar påklistrade. Jag vänder mig också lite emot filmens stilistiska drag med att låta hela handlingen (i princip) ske genom en datorskärm. Det har gjorts lite för ofta på sistone och bara för några veckor sedan recenserade jag The Den (2013) vilket gör stilgreppet bättre.

Trots detta är Open Windows en gedigen thriller i datormiljö som säger en hel del om vårt nät- och kommunikationsbaserade samhälle. För fans av genren kan jag absolut rekommendera den. Någon ny Maniac kommer den nog inte bli för min del dock.

Betyg: 4 och ja, titeln är en liten ordvits riktad till Rear Window av 5 möjliga

Open Windows visas på FFF 2014, tisdagen den 30/9 klockan 22:15 på Kino 1

 

Regi: Till Kleinert

Manus: Till Kleinert

Medverkande: Michel Dierck, Pit Bukowski, Uwe Preuss mfl.

Produktionsbolag: Schattenkanten/DFFB

År: 2014

Längd: 79 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2401181/

Jakob lever ett tillbakadraget liv i en liten tysk by där han även arbetar som polis. Det största problemet han har är att en varg tycks stryka omkring i skogarna kring byn. Jakob tar strategin att lägga ut mat till vargen för att den ska hålla sig undan bebyggelsen. En kväll får han kontakt med en mystisk man som tycks ha någon koppling till vargen och som dessutom är en mycket duktig svärdsman. Byn kommer aldrig vara sig lik efter denna natt...

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig när jag började se Der Samurai. En tysk rulle med samurajtema? Det låter onekligen väldigt konstigt och till en början känns det precis som vad det är. Sakta men säkert, när vi får fler ledtrådar till den mystiske mannens identitet, börjar dock en imponerande djup palett målas upp utan att för den sakens skull skriva tittaren på näsan.

Der Samurai kan ses både som en våldsam thriller/actionfilm och som något med fler bottnar. Jag älskar den här typen av filmer av just den anledningen. Der Samurai kommer säkerligen betyda en massa olika saker för olika människor. För vissa kommer det säkert fungera som en kommentar till den utsatthet som HBTQ-personer känner i samhället i stort och mindre samhällen i synnerhet. Den dimension finns absolut där. För mig, som spenderar fem kvällar i en dojo, finns det också djuplodande teman från japanska folksagor. Om ni vill läsa in er lite på ämnet innan ni ser filmen rekommenderar jag att ni kollar upp kopplingen mellan samuraj och varg.

Filmen hade inte kunnat fungera så bra som den gör utan Pit Bukowski i rollen som den namnlöse samurajen. Varenda scen han är med i (och det är många) är så laddad och oförutsägbar att det är omöjligt att titta bort. Hans utseende är en blandning mellan Willem Dafoe och Buffalo Bill från The Silence Of The Lambs (1991). Tro mig när jag säger att en muskulös man i vit urringning aldrig har varit mer skrämmande och samtidigt så fascinerande.

Till Kleinerts regi fungerar för det mesta riktigt bra, med några mindre skavanker. Framförallt skulle jag vilja att filmen vore kanske en kvart längre, inte minst för att ge vissa karaktärer lite mer kött på benen. Det är jättebra att han håller Bukowskis karaktär så pass oförklarlig som han bara kan, men jag skulle vilja ha lite mer om birollsinnehavarna. Vad Kleinert verkligen lyckats med däremot är användandet av ljud och ljuddesign - något som säkert komma förhöja en titt på filmen i en biosalong med bra ljudsystem.

Der Samurai är en riktigt bra film och framförallt är den annorlunda än det mesta jag sett i genren på mycket länge. För dig som gillar japansk kultur, HBTQ-frågor, skräck och/eller action får inte det här missas.

Betyg: 4+ vargagrin av 5 möjliga

Der Samurai visas på FFF 2014, torsdagen 2/10, klockan 22:45 på Kino 1

Regi: Doug Liman

Manus: Christopher McQuarrie/Jez Butterworth /John-Henry Butterworth (baserat på Hiroshi Sakurazakas roman All You Need Is Kill)

Medverkande: Tom Cruise, Emily Blunt, Brendan Gleeson mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/3 Arts Entertainment/Translux mfl.

År: 2014

Längd: 113 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1631867/

Fem år efter att Jorden invaderats av en utomjordisk ras dubbad till "mimics" börjar mänskligheten äntligen se ljuset i slutet av tunneln. Efter en seger vid Verdun tror sig Jordens armé att en fullskalig invasion av Frankrike kommer lyckas. För att höja truppernas moral flygs major Cage, högt uppsatt inom presskåren, till London för ett möte med stabschefen. När han på diverse vägar finner sig arresterad och stämplad som desertör tvingas han delta i invasionen. När invasionen visar sig vara en dödsfälla och Cage dör borde saker och ting ha slutat där. Men plötsligt vaknar Cage upp på armébasen och återupplever samma dag igen... och igen, och igen...

Det kommer en film då och då som jag sitter och nästan håller andan när jag ser. Det är inte alltid för att filmen är så spännande så jag inte kan andas utan av rent egoistiska skäl. Jag har nämligen sett flertalet filmer som tangerat saker jag själv skrivit så väl att man kunde bli foliehatt och börja vråla om konspirationer för mindre . Edge Of Tomorrow var en sådan film. Tack och lov visade det sig att storyn är relativt annorlunda från min egen. När den dessutom är underhållande kunde jag andas ut.

Tom Cruise är alltid Tom Cruise och alla vet att han kan bära den här typen av filmer. Han är inte en av sin generations största skådespelare, men han gör väldigt sällan en dålig roll. Både Cruise och den kvinnliga protagonisten, spelad av Emily Blunt, är helt okej roller, men det ska inte stickas under stol med att det här inte är en skådespelarfilm utan en historia som framförallt lever på sitt koncept. Det känns lite som en Groundhog Day (1993) med mechs och explosioner.

Dessvärre finns här en del riktigt svajiga vändningar i manuset som borde tajtats till. Exempelvis undrade jag över hela premissen med att skicka Cage till fronten som menig och vänta sig att ingen skulle känna igen arméns talesperson. I andra stunder fungerar manuset riktigt bra och leker förtjänstfullt med tidsbegreppet och predestination.

Att teamet bakom Bourne-serien skulle regissera bra actionscener hade jag ingen tvekan om och jag blev inte besviken. Landstigningen i Frankrike känns som en science fiction-variant av D-Day och är ofta både brutal och spännande. Hur den här filmen kunde få en 11-årsgräns är dock ett mysterium för mig.

Edge Of Tomorrow är inte den bästa science fiction-rulle jag sett i år, men det är en gedigen popcornfilm med lite mer hjärna än vanligt. Om du gillar genren är det här riktigt kul. Det kan nog bli några Oscarsnomineringar i de tekniska klasserna också.

Betyg: 4- slemmiga utomjordingar av 5 möjliga

Regi: James Ward Byrkit

Manus: James Ward Byrkit

Medverkande: Emily Baldoni, Maury Sterling, Nicholas Brendon mfl.

Produktionsbolag: Bellanova Films & Ugly Duckling Films

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2866360/

Åtta vänner samlas för en middagsbjudning samma kväll som en komet kommer ytterst nära Jorden. Om det beror på kometen eller inte är något oklart, men snart börjar märkliga saker hända och vännerna inser att de är fast i en meta- och kvantfysisk mardröm.

Jag säger som Keanu Reeves: Whooooooa. Det här var så trippat att jag höll på att trilla av soffan. James Ward Byrkits debutlångfilm som regissör är en film som med små medel lyckas kittla hjärnbarken på ett väldigt tilltalande sätt. För någon vecka sedan skrev jag att det var ont om filmer som kan falla in i genren "hard sci-fi", det vill säga science fiction där vetenskapen är trovärdig och teoretisk möjlig. Coherence är inte en film som du kan slötitta på. Det krävs full fokus för att hänga med i alla svängarna med alternativa verkligheter och multiversum. Därför är det väldigt imponerande hur Byrkit håller ihop sitt manus rent storymässigt. Här finns till och med en blinkning till att Nicholas Brendons karaktär blev känd genom en tv-serie. I Coherence verklighet (där filmen börjar i alla fall) var det dock inte genom Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) utan genom Roswell (1999 - 2002).

Det jag i viss mån har att invända mot Byrkits manus är däremot dialogen. Kvaliteten på dialogen är helt okej, men karaktärerna håller aldrig tyst utan pratar konstant i munnen på varandra. Det blir ganska påfrestande efter ett tag. Däremot är skådespelarinsatserna helt okej, med Brendon och Baldoni som fixstjärnor. Brendon fick aldrig något riktigt lyft efter sin roll i Buffy, vilket jag alltid har tyckt varit konstigt. Här visar han att han inte bara kan spela comic relief utan faktiskt har ett varierat uttryck.

Med ett starkt, storydrivet, manus med intressanta förhållanden karaktärerna emellan är Coherence en fröjd för science fiction-diggaren. Den missar full pott av en enkel anledning - jag vill ha mer av allt. Filmen är något kort för sitt eget bästa, de olika alternativa verkligheterna är väldigt lika varandra (vilket i och för sig är en del av poängen, men mot slutet kunde man önska något annat) och Byrkit skulle behöva be sina skådespelare att tagga ner lite i dialogen. Ändock, mycket bra!

Betyg: 4 whoooooooa av 5 möjliga

Regi: Randall Lobb

Manus: Randall Lobb

Medverkande: Kevin Eastman, Peter Laird, James Avery mfl.

Produktionsbolag: FauxPop Media & iProductions

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3817848/

Året var 1984 då de oberoende serietecknarna Peter Laird och Kevin Eastman lånade pengar av en släkting för att kunna trycka och publicera det första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles. Från de första kultförklarade utgåvorna insåg Eastman & Laird snart att de hade en väldigt oväntad hit. När serien började sälja mer än exempelvis ett av Marvel Comics flaggskepp, The Avengers, förvandlades snart Lairds och Eastmans blygsamma inkomst till miljonklassen.

Randall Lobb, Isaac Elliott-Fisher och Mark Hussey kämpade i flera år för att kunna berätta historien om sin barndoms seriehjältar och det märks verkligen. Turtle Power har en bra energi och en riktig entusiasm från filmskaparna som smittar av sig. Framförallt lyckas den fånga den enorma mediehysteri som rådde runt ninjasköldpaddorna och hur mycket de betydde för så många barn.

Det här skulle enkelt ha kunnat bli ett återberättande av saker vi redan visste och hållit sig väldigt generellt, men i och med att Lobb och grabbarna fått med skaparna Eastman & Laird och använder intervjuerna med dessa som dokumentärens grundstomme blir det både informativt och underhållande. Speciellt intressant är licensieringen av produkten och hur medieimperiet byggdes. Hur Turtles förvandlades från en ganska våldsam produkt riktad mot tonåringar och äldre till att riktas främst till barn. Det är också kul att filmskaparna fått med i princip hela skådespelarensemblen som gjorde rösterna till de gamla tecknade avsnitten. Den här filmen är också något av det sista som James Avery (Shredder) medverkade i innan sin död.

Dessvärre ljuger undertiteln. Det här är inte den kompletta historien om Turtles. Tiden fram till och med den första spelfilmen dokumenteras noga och kärleksfullt, men efter det blir det väldigt hastigt. Allt som hände efter den tredje filmen i serien nämns överhuvudtaget inte förutom ett kort inslag om Lairds reboot av serien i början av 2000-talet. Den animerade filmen från 2007 nämns inte alls och ingen åsikt om årets reboot ges. Det gör att dokumentären känns något inkomplett. Det som dokumenteras är dock väldigt bra och rekommenderas till alla som växte upp med sköldpaddorna och alla som är intresserade av seriebranschen i allmänhet.

Betyg: 4 halvskal av 5 möjliga

Svensk titel: Den förskräckliga apan och andra berättelser

Författare: Stephen King

År: 1985 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 597

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1134-9

"Sooner or later the question comes up in every medical student’s career. How much shock-trauma can the patient stand? Different instructors answer the question in different ways, but cut to its base level, the answer is always another question: How badly does the patient want to survive?"

Det kommer nog inte överraska någon när jag säger att Stephen King är en av mina favoritförfattare. Det har blivit mycket King i år, och det kommer nog bli mer. Den här gången var det en bok jag sett fram emot att läsa sedan omslaget skrämde livet ur mig som liten parvel. Av någon anledning har Skeleton Crew varit svår att hitta med det underbart kitschiga apomslaget. Kanske är det bara jag som haft otur, kanske försökte jag inte tillräckligt mycket, men till sist hittade jag inte bara en utan två kopior i en boklåda på en loppis. Skeleton Crew är ännu en av Kings novellsamlingar och som jag skrivit i tidigare recensioner brukar dessa vara av väldigt skiftande kvalitet. Det här är nog den allra jämnaste av de novellsamlingar jag läst av honom och därför också en bra startpunkt för den som vill ge sig i kast med Kings imponerande stora bibliografi. 

Samlingen inleds med den kanske mest kända novellen i samlingen, The Mist (1980). För skräckfantaster är det en välkänd titel då det blev en fantastiskt bra filmadaption som King själv tyckte var bättre än hans källmaterial. Jag måste hålla med King om det. The Mist är en bra novell som i korta drag handlar om hur en man och hans son blir instängda i en större matvaruaffär tillsammans med resten av kunderna. Utanför har en tät dimma lagt sig och något lever i den. Framförallt är det slutet på filmen som är vida överlägset novellen, men trots detta är The Mist en bra och spännande öppning på samlingen.

Tillsammans med The Mist är mina favoriter i samlingen The Monkey (1980), The Jaunt (1981), The Raft (1982) samt The Reach (1981). Den förstnämnda, föga förvånande den novell som låg till grund för omslaget som skrämde mig som liten, handlar om hur en man återfinner en leksak från sin barndom - en uppvridbar apa som verkar ha den skrämmande egenskapen att varje gång den slår sina cymbaler kommer någon att dö. The Jaunt är en av få noveller på länge som verkligen skrämt mig. Det är inte ofta, men när King skriver science fiction så gör han ofta det jäkligt bra. The Jaunt handlar om en interstellär resa och hur denna skulle påverka människor. Jag vill inte avslöja för mycket, men läs den. Den sista sidan har en riktigt hemsk och bra payoff. The Raft följer fyra collegeungdomar som tänker fira av sommaren genom att simma ut till en badflotte i oktober månad. Väl där inser de att något lever i vattnet och inte vill att de ska komma i land. Den avslutande The Reach är en sällsam spökhistoria om en gammal kvinna som levt hela sitt liv på den lilla ön Goat Island. Faktum är att hon aldrig lämnat ön under sina 95 år. Nu när döden står inför dörren är det dock något som drar henne mot land.

Det är klart, här finns en del historier som inte kommer upp i riktigt samma klass som de andra, men på det hela taget är Skeleton Crew en riktigt gedigen samling skräcknoveller. Skippa Cain Rose Up (1968) och The Wedding Gig (1980) och du har en högtidsstund framför dig.

Betyg: 4 apskrällen av 5 möjliga

Regi: Joey Ansah

Manus: Joey Ansah & Christian Howard

Medverkande: Mike Moh, Christian Howard, Akira Koieyama mfl.

Produktionsbolag: Assassin's Fist Limited/Evropa Films/Gloucester Place Films mfl.

År: 2014

Längd: 139 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen11 eller 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3069212/

Street Fighter-franchisen har alltid blivit mer eller mindre dåligt behandlad när det kommer till live action-filmatiseringar. Vi har den vedervärdiga Street Fighter (1994) och den i princip lika usla Street Fighter: The Legend Of Chun-Li (2009) som exempel på detta faktum. Den omåttligt populära spelserien lämpar sig kanske inte riktigt till filmatisering så som den är - det är ett fightingspel med minimal story, kom igen - men den mythos som byggts upp i mangas, anime och dylikt har under åren blivit allt mer invecklad och intrikat.

För fyra år sedan formligen exploderade Street Fighter: Legacy (2010) på YouTube. Den drygt tre minuter långa videon visade vad de stora studioproduktionerna inte kunnat göra på två filmer - en fight mellan Ken och Ryu som var bra. Capcom, företaget bakom spelen, gav sin välsignelse och manusförfattare Joey Ansah & Christian Howard började fila på vad som skulle bli Street Fighter: Assassin's Fist. Ursprungligen släppt som en webserie har den sedan i maj funnits tillgänglig även som långfilm. 

Storyn kretsar kring Ryu och Ken, två kampsportsstuderande under ledning av sensei Goken. De två är de sista utövarna av en stil kallad Ansatsuken (Assassin's Fist). Medan vi får följa de bådas träning får vi också reda på Gokens förflutna och vad som egentligen hände med den bror han vägrar prata om. Det finns nämligen en fara i Ansatsuken - om man inte är försiktig kan stilen ta över hela ditt väsen...

Låt mig först säga att det här inte är en film för alla. Du bör vara ett fan av spelserien och/eller intresserad av diverse kampsystem. Mycket av filmen går ut på diverse träningsmontage, sparring och coola tekniker. Det ska inte stickas under stol med. Vad den här filmen har som tidigare filmer som baserats på spelen inte har är däremot karaktärsutveckling. Ansah och Howard värnar verkligen om karaktärerna och låter dem utvecklas under filmens gång. Det här är fjärran från exempelvis 1994 års film som i princip gick ut på att visa upp alla karaktärer från spelserien. Som sig bör i en filmatisering av Street Fighter finns här också de övernaturliga inslagen att ta med i beräknande. En stor del av handlingen ägnas åt Ryu och Kens försök att bemästra "hadou", den inre energi som gör att det är möjligt för dem att i spelet exempelvis kasta eldbollar. Det här hade kunnat bli rejält fjantigt, men behandlas med nästan en mystisistisk vördnad som gör att det funkar inom sin egen kontext.

Det är klart att det märks att det här är en lågbudgetrulle främst gjord av glada amatörer. Skådespelet sviktar med jämna mellanrum, framförallt från Howards sida, men överlag känns det som att manusförfattarna har haft en klar vision om vad de ville göra och sen kört fullt ut utan kompromisser. Det gör att Street Fighter: Assassin's Fist inte bara blir en kul film att se utan även en av de absolut bästa adaptionerna från tv-spel till film hitintills. Nu är konkurrensen i den kategorin inte så stor, men det är ändå värt att notera att en independentrulle slår storbolagen på fingrarna gällande nästan allt. Jag ser definitivt fram emot uppföljaren. Den ska skildra turneringen som alla associerar med spelen. Det kan bli hur kul som helst!

Betyg: 4 hadoukens av 5 möjliga

Regi: Matt Reeves

Manus: Mark Bomback/Rick Jaffa/Amanda Silver

Medverkande: Andy Serkis, Jason Clarke, Keri Russell mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Ingenious Media/TSG Entertainment

År: 2014

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2103281/

Tio år efter händelserna i Rise Of The Planet Of The Apes (2011) har de genetiskt modifierade aporna som flydde San Francisco utvecklat en blomstrande civilisation i de kaliforniska skogarna. Samtidigt har mänskligheten decimerats av den så kallade simian-influensan och all form av tidigare regering och styre har kollapsat. Det är i alla fall vad aporna tror. När de stöter på människor för första gången på flera år hotar våldsamheter att bryta ut, men en bräcklig fred förhandlas fram arterna emellan. Dock finns det krafter på båda sidor som hellre hade sett ett fullskaligt krig...

Rise Of The Planet Of The Apes var en fullständig överraskning för mig när den kom för några år sedan. Jag hade förväntat mig ännu en kitschig remake av en klassisk filmserie, men fick istället en ytterst smart och rörande berättelse som inte skyggade för att behandla svåra teman. Därför var min förväntningar riktigt högt ställda på uppföljaren. Även om den inte gav mig samma knockouteffekt är det glädjande nog ännu en riktigt bra film.

Andy Serkis, motion capture-mästaren, återvänder i rollen som ledarapan Caesar och liksom i föregående film är hans prestation helt enastående. Ingen kan som Serkis ta en varelse som egentligen inte finns rent fysiskt och ge den liv. Jag är full av beundran för honom och hävdar fortfarande att han borde få en heders-Oscar. De mest tongivande traditionella rollerna spelas förtjänstfullt av Jason Clarke, Keri Russell, Gary Oldman och Kirk Acevdeo. Clarke är en helt okej "everyman", Acevedo spelar sin sedvanliga roll som as och Oldman gör också en för honom ganska typisk roll som ledaren med dunkla motiv. Jag skulle vilja se Keri Russell i fler roller. Hon är en på tok för lite anlitad skådis för tyngre roller.

Regin är bra, även om jag föredrar Rupert Wyatts stil från föregående installation framför Matt Reeves dito. Det är en smaksak, men jag tycker att Wyatt lyckades förmedla känslor på ett bättre och tydligare sätt än Reeves gör. Reeves är däremot bättre när det gäller actionscenerna. Hugget som stucket kan man tycka. Jag sörjer i alla fall inte att Reeves även kommer göra nästa film i serien.

Det som istället gör den här filmen en smula sämre än förra är manuset. Det är ett bra manus, men har vissa delar och plot holes som irriterar. Det är helt enkelt inte lika tajt och laddat som manuset till Rise Of The Planet Of The Apes. Tematiken har gått från mer abstrakta värden som etik och moral till mer simplistisk action. Inget ont i det, men det ger Dawn Of The Planet Of The Apes en lite mer lättviktig karaktär än sin föregångare. Trots det en mycket bra film och en anledning att se fram emot del tre.

Betyg: 4 bananer av 5 möjliga