Regi: Spike Jonze

Manus: Spike Jonze

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Scarlett Johansson, Amy Adams mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures

År: 2013

Längd: 126 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1798709/

Theodores liv kunde vara roligare. När han inte arbetar på ett företag som skriver andras människors hjärtliga brev befinner han sig i slutet av en utdragen skilsmässa. På nätterna har han opersonligt cybersex med slumpmässiga människor. En dag köper Theo ett nytt operativsystem till sin dator, det så kallade OS1. OS1 är världens första operativsystem med artificiell intelligens, och när Theo installerat programmet döper det sig snabbt till Samantha. Designad för att passa just Theo, men samtidigt vara självlärande, börjar en problematisk situation uppstå - kan man inleda en romans med någon som inte har en fysisk kropp?

Spike Jonze är en av mina favoritregissörer och det var med högt ställda förväntningar som jag började se Her. Efteratt ha blivit känslomässigt utkramad i två timmar kan jag bara konstatera att det här är Jonzes bästa film hitintills, en av de allra bästa filmerna från 2013 och kanske till och med den bästa. Det är svårt att skriva om förhållanden och känslor. Det är därför jag avskyr merparten av alla romantiska komedier - de är så förbaskat taffligt skrivna. De kan vara hur söta som helst i sin eskapism, men när det handlar om kärlek vill jag ha något som verkligen känns i maggropen. Det är få filmer som klarar av detta. Oftast blir det platt fall och ett återupprepande av trötta gamla troper.

Her är utsökt i sitt historieberättande och om den inte vinner Oscar för bästa manus blir jag genuint ledsen. Som en väldigt dialogtung film har Jonze fått vrida ut och in på sig själv för att få orden att funka utan att kännas platta. När han dessutom lyckas med en allegori över hur artificiell intelligens kan komma att utvecklas i jämförelse med traditionell (läs: kroppslig) intelligens är det fruktansvärt snyggt och ganska subtilt.

De flesta scenerna fokuserar på Theo och Samantha. Om en röstroll hade kunnat bli nominerad för en Oscar hade Scarlett Johansson haft den nomineringen som i en liten ask. Hennes röst till Samantha är helt otroligt bra. Johanssons djupa, något raspiga, röst fungerar perfekt och visar hur viktigt verktyg rösten är för en skådespelare. Kemin hon lyckas ha med Joaquin Phoenix (Theo) trots att de inte har en kroppslig scen med varandra är lysande.

Det är både märkligt och samtidigt fullkomligt logiskt att 2013 års mest oförglömliga kärlekspar är mellan en man och ett datorprogram med kvinnlig könsidentitet. Vi lever som bekant i en ständigt mer digitaliserad värld och när folk redan har onlineförhållanden med varandra är steget inte särskilt långt till Jonzes vision. Samtidigt är Her en ganska skrämmande framtidsvision där våra interpersonella färdigheter blir allt sämre och personer blir till slit och släng. Jonze skickar en hel del kängor mot framförallt vårt överanvändande av Apples produkter.

Sammanfattningsvis är Her den mest känslosamma romantiska film jag sett på många år, samtidigt som den är en vision om vad som kanske kommer hända om några år. Det är en fascinerande, skrämmande, rolig, charmig och framförallt mänsklig film. Science fiction kan användas för att utforska mänsklighet på många olika sätt och det här är bland de finaste exemplen jag stött på.

Betyg: 5 ja, jag grät av 5 möjliga

Regi: J.C Chandor

Manus: J.C Chandor

Skådespelare: Robert Redford

Produktionsbolag: Before The Door Pictures & Washington Square Films

År: 2013

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2017038/

En man vaknar upp i sin segelbåt, 17 000 sjömil från närmsta strand, och inser att båten tar in vatten. Det hela utvecklar sig snabbt till en kamp mellan människa och hav där utgången är långt ifrån säker.

Det är ytterst ovanligt att hitta en film med enbart en skådespelare. Två eller tre, ja, men inte en ensam man eller kvinna. Det är också det som gör All Is Lost så effektiv. Robert Redford, som inte gjort mycket bra de senaste 15 åren, gör en storslagen roll som vår namnlöse protagonist, som i rollistan bara kallas för "Our Man". Den ångest och isolation som Redford förmedlar är enastående och känns aldrig överdriven.

2013 var ett starkt år för manliga huvudroller, men Redford är min favorit än så länge av filmerna jag sett från föregående år. Redford visar på nästan uteslutande fysiskt skådespel och yttrar nog bara omkring tio rader dialog i hela filmen. Istället spelar vinden, havet och ett subtilt soundtrack rollen som ljudlandskap i All Is Lost. Det är ett lysande exempel av filmens budord nummer ett: Show, don't tell.

Filmens karaktär kräver också sin regissör och manusförfattare. Utan ett manus och regissör av hög kaliber skulle All Is Lost ha blivit mördande tråkig. Chandors första långfilm, Margin Call (2011), var vass nog i sitt utforskande av finanskrisens skurkar och offer för att förtjäna en Oscarsnominering. All Is Lost är enligt min mening ännu vassare och Chandor går från klarhet till klarhet. Om han fortsätter i den här stilen kommer han bli en av mina favoritfilmskapare. Manuset har jämförts med Gravity (2013) och jag kan förstå jämförelsen. Det här är Gravity med mindre budget och satt på havet istället för i rymden - och den är lika jäkla fascinerande! Se!

Betyg: 5 salta sjögossar av 5 möjliga

Regi: Alfonso Cuarón

Manus: Alfonso & Jonás Cuarón

Medverkande: Sandra Bullock, George Clooney, Ed Harris mfl.

Produktionsbolag: Esperanto Filmoj & Heyday Films

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1454468/

Gravity är filmen som verkar ha slagit lite ur underläge, trots stora skådespelarnamn och en meriterad regissör. Helt plötsligt talade alla om filmen där ett rutinuppdrag till Hubbleteleskopet går väldigt, väldigt fel. Givetvis var jag som science fiction-nörd tvungen att se vad allt snack handlade om. När jag nu, omtumlad och imponerad, är hemkommen från filmen undrar jag mest om det här är årets bästa film? Om det är det eller inte får vi se när filmårets riktigt tunga namn går upp på duken de kommande månaderna, men en sak är säker – jag ska äta upp min hatt (är väl uppe i tre stycken nu) om jag ser en film bättre lämpad för bioformatet under 2013.

Den som följt min blogg vet vad jag tycker om 3D. I åratal har jag klagat över den beklagliga gimmicken som i princip enbart verkar vara designad för att tömma biobesökarnas fickor utan att ge något mervärde till filmen i sig. Jag må vara envis och styvnackad, men jag måste erkänna mig besegrad. Gravity har den enda fungerande 3D-teknik jag någonsin sett.

Gravity bjuder på en hisnande åktur som till och med fick mig att dra efter andan. Den här tekniken kan du inte duplicera hemma i skrivande stund. Du måste ha en biosalong. Projektor? Glöm det. Du måste se den här filmen på bio! Basta! Nu är frågan bara om jag någonsin vågar titta upp mot natthimmeln igen.

Regissör Alfonso Cuarón återvänder till genren där han gav oss den ypperliga Children Of Men (2006). Manuset, skrivet tillsammans med hans halvbror Jonás Cuarón, är en stilövning i vad man brukar kalla för ”hard science fiction”. I motsats till ”soft science fiction” försöker denna underdivision till genren ofta beskriva verklighetstrogna förlopp som fokuserar mycket mer på vetenskap och teknik än konceptuella idéer. Det är mycket svårt att berätta en historia av det här slaget utan att den blir torr och tråkig. Många författare har försökt och många har misslyckats. De bästa science fiction-historierna brukar ta element från båda tankeskolor och skapa en helhet. Karaktärerna och konceptet i Gravity är också bra, men det är inte dessa som spelar huvudrollen. Tekniken och hur människan använder denna är huvudtemat. Det är klart att här finns vissa överdrifter och dramaturgiska friheter som till och med jag som hobbyintresserad av rymdfärder märker, men helheten är så gott som fläckfri.

Som ni märker går jag inte in särskilt mycket på handlingen i Gravity. Det är fullt medvetet. Handlingen är sekundär i den här filmen. Det finns ett tydligt mål och en väg att nå dit, men miljön och stämningen tar första plats. Vanligtvis brukar jag rynka på näsan åt filmer som låter karaktärerna komma i andra rummet, men i Gravity fungerar det väldigt bra.

Jag ska sluta min hyllning nu. Gravity kan vara den bästa film jag ser under 2013. Filmskaparna har äntligen lyckats ge mig en anledning till att betala extra för 3D-film. Jag är hänförd!

Betyg: 5 upplevelser utöver det vanliga av 5 möjliga

FFF 2013 dag 10: Halvtrista vampyrer, gråtande recensenter och en festivalgeneral i hajfena

Det har varit tio dagar fylld av film, underbara människor och på tok för lite sömn. Till sist kom sista festivaldagen och även om min kropp tackade och bockade vill jag egentligen bara fortsätta. Fantastisk Filmfestival är något av det finaste som vi har att erbjuda i filmväg i Sverige. Jag har varit på de "stora" festivalerna i Stockholm och Göteborg, men FFF är fortfarande min favoritfestival i landet. Anledningen är lika enkel som imponerande - det finns inget annat ställe som publiken är lika engagerad och inget annat ställe där man kan komma filmskaparna lika nära. Som genrefilmfestival fyller dessutom FFF ett viktigt hål i gränslandet mellan fin- och fulkultur. FFF är helt enkelt skitfin kultur. Det är kanske därför jag trivs så bra som jag gör där? 

Dagens inlägg kommer delas upp i två. Om ni bara är intresserade av vem som vann vad rekommenderar jag nästa inlägg. För er som vill läsa om mer cool film - läs vidare.

Dagen skulle ha börjat med en screener av den japanska kampsportrullen Bushido Man (2013). Det projektet fick dessvärre läggas ner efter en halvtimme då filen jag fått från bolaget började skrika i högtalarna. Det lilla jag hann se var dock bra, så det kommer med största sannolikhet en recension på nämnda film vid ett senare tillfälle.

Dagens första film blev istället den schweiziska vampyrfilmen Chimères (2013). Fotografen Alex och hans flickvän Livia är på semester i Rumänien. Efter en blöt utekväll blir Alex påkörd av en bil och förs svårt skadad till det lokala sjukhuset. Efter att ha återhämtat sig nog för att åka hem till Schweiz börjar Alex uppleva märkliga saker. Han börjar bli ljuskänslig, hans tänder börjar växa och han har en oförklarlig dragning till mänskligt blod...

Chimères tar en ganska originell vändning på hela vampyrlegenden genom att låta Alex smittas genom en blodtransfusion. Det gör att hans vampyrsida växer fram successivt och det är här filmen också har sina bästa scener. Dessvärre utvecklas filmen till en ganska standardiserad vampyrrulle efter hand och det blir aldrig riktigt intressant. Huvudanledningen är att jag inte känner något för karaktärerna. De är bara där. För diggare av genren kan det vara värt att kolla in. Själv är jag ganska mätt på vampyrer just nu. 2 men han glittrar i alla fall inte i solljus av 5 möjliga.

Efter en snabblunch var det dags för min enda officiella intervju på festivalen. Navot Papushado, en av regissörerna bakom den fantastiska thrillern Big Bad Wolves (2013), visade sig vara en mycket trevlig man som jag gärna skulle pratat väldigt mycket mer med. Det kommer jag också göra via nätet för att slutföra den ganska korta intervjun. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i sin helhet nästa vecka.

En snabb cykeltur förde mig till Filmstaden för en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen; Joss Whedons tolkning av William Shakespeares Much Ado About Nothing (2012). Jag har varit stort fan av Whedon sedan Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och har peppat som en galning inför den här rullen sedan jag hörde att Whedon återförenar kärleksparet från Angel (1999 - 2004), Amy Acker och Alexis Denisof. Och ja, Acker och Denisof har verkligen kemi mellan sig även i den här produktionen. Scenerna dem emellan är filmens absoluta höjdpunkt, men jag är inte så säker på resten av rullen. 

Much Ado About Nothing är en av Shakespeares mest spelade komedier och jag förstår varför. Den är enkel att adaptera och sätta i vilken kontext som helst, den är tillräckligt lättsam för att inte skrämma bort folk som annars är allergiska mot barden och tidigare filmatiseringar har visat att den passar ypperligt på film. Problemet med Whedons tolkning är att han knappt gör en tolkning. Handlingen är förlagd till Los Angeles och nutid, men med nästan oförändrad dialog och tolkningar av rollerna blir det en förvisso väldigt trogen men ack så opersonlig version. Om vi bortser från Acker och Denisof är skådespelarna inget att hänga i julgranen och av någon anledning har Whedon valt att filma i svartvitt. Inget ont om svartvitt, men i en film som Much Ado About Nothing tillför det inget, utan ger bara en urtvättad stil som inte passar den rappa dialogen och storyn.

Jag förstår varför Whedon ville göra den här filmen efter att ha gjort specialeffektstunga The Avengers (2012), men Much Ado About Nothing blir nog en fotnot i regissörens CV. Eftersom det trots allt är en bra historia och Acker och Denisof är grymt bra är jag ändå beredd att ge den 3 sidoprojekt av 5 möjliga. Se istället Kenneth Branaghs version från 1993. Den är bättre på nästan alla plan... trots att den har Keanu Reeves i rollistan.

Att som science fiction-nörd påstå att den polske författaren Stanislaw Lem är överskattad är som att svära i kyrkan. Mest känd är han för sin bok (och sedermera film) Solaris (1961), men Lem har en diger bibliografi. The Congress (2013) är löst baserad på Lems roman The Futurological Congress (1971), men har genomgått en rejäl förvandling i adaptionen.

The Congress handlar om hur Robin Wright, en gång erkänd skådespelerska med en lysande framtid framför sig, kontaktas av sin agent med ett erbjudande. Filmbranschen håller på att genomgå en förändring där bolag köper rättigheterna till en skådespelares kropp och uttryck för att sen på digital väg kunna sätta in dem i vilka filmer de vill. En scanningsprocess genomförs, den riktiga skådisen får skriva på ett kontrakt om att aldrig skådespela igen och bolagen slipper bångstyriga aktörer. Robin är en av de första som erbjuds processen, vilket gör hennes alter ego till en stjärna igen. Robin själv tar hand om sin familj bäst hon kan och bjuds efter 20 års trogen tjänst in till en kongress där nästa steg i underhållningsbranschen ska avslöjas...

Robin Wright spelar sig själv i The Congress och har mycket riktigt gjort diverse märkliga beslut i sin karriär, som efter rollen i Forrest Gump (1994) pekade spikrakt uppåt. Jag vågar påstå att hon gör sitt livs roll i den här filmen. Tillsammans med regissören och manusförfattaren Ari Folman (Waltz with Bashir, 2008) lyckas Wright förmedla en sådan sårbarhet och verkar så äkta i alla sina känslor att jag mot slutet av filmen bölade som ett barn. The Congress har verkligen allt. Det är en spännande historia om identitet, vår besatthet av ungdom och vårt behov av eskapism. Samtidigt är det en rejäl känga till Hollywood-systemet och ett porträtt av en medelålders kvinna som inte längre har något att förlora... eller tror att hon inte har det. Visuellt magnifik med en blandning mellan live action och animation (scenerna på kongressen i fråga är animerade) är The Congress den bästa film jag sett hitintills i år. Om den får en större distribution på de svenska biograferna kommer jag se den igen. Om den bara släpps på dvd/blu-ray kommer jag köpa den så fort den kommer. 5 sällsamma och vackra visioner om framtiden av 5 möjliga.

The Congress föregicks av prisutdelning av olika slags. Jag tänker skriva mer om det i nästa inlägg, så var lugna. Innan festivalens sista film, We Are What We Are(2013), var det dock dags för den nya traditionen på festivalen - general Johan Barrander gör något galet. Förra året var det karaoke till filmen Manborg (2011) och som en annan Benjamin Syrsa fortsatte Barrander sin sånginsats i år. Den här gången iklädd hajfena gjorde han en uppskattad tolkning av Quints Sharknado. Med tanke på hur många kameror det fanns i publiken kommer detta spektakel säkert ut på YouTube i dagarna. Jag blev ju lite besviken att det inte var Hentai Kamen (2013) som tolkades, men vid närmre eftertanke borde jag kanske vara tacksam.

Festivalen avslutades som sagt med Jim Mickles re-make av den mexikanska kannibalfilmen med samma namn. En hårt ansatt far måste fortsätta familjens tradition med att varje år kidnappa och äta upp en människa. Samtidigt är hans båda döttrar tveksamma till om de vill fortsätta vara en del av ritualen.

Välspelad och med ett mycket vackert foto är det här en re-make som överträffar originalet. Konstaterande att "vi gör som vi alltid har gjort" blir väldigt effektivt i och med att familjen (nåja, döttrarna i alla fall) anses normal i övrigt. Barnen går i skolan, växer förvisso upp i en strikt kristen miljö, men har inga saker för sig som gör att tankarna går till Leatherface och kompani. Den nedtonade stilen hos karaktärerna gör också skräckelementet så mycket starkare. För er som inte är äckelmagade rekommenderas We Are What We Are. 4 matiga soppor av 5 möjliga.

Sista dagens kortfilmer var överlag bra. Den spanska Death Chase (2012) var en förvånansvärt välgjord miniwestern med allt en sådan bör innehålla. En man beger sig ut på jakt efter sin frus mördare men får mer än bara revolvermän på halsen. Mycket intressant och bra för oss som gillar westerns.

Den brittiska Our Name Is Michael Morgan (2012) var en väldigt brittisk take på vad som händer när en försäljare upptäcker att någon som utger sig för att vara honom har klampat in i hans territorium. Fast... vad säljer företaget egentligen? Ganska kul utan att vara något extremt minnesvärt.

Med det avslutas mina korta recensioner från Fantastisk Filmfestival 2013. Glöm inte att kolla in nästa inlägg för vinnarna, både juryns och mina egna, och avslutande tankar om FFF 2013!

FFF 2013 dag 9: Tornados med tänder, briljant thriller och otåliga toalettköer

Jag knackade tydligen inte tillräckligt hårt i träet eller strödde inte tillräckligt mycket salt bakom ryggen. Festivalsjukan, den som alltid drabbar mig under filmfestivaler, slog till med full kraft igår. Därför stannade jag hemma och såg extrainsatta Sharknado (2013) från soffan.

Sharknado är en av åtskilliga mördarhajfilmer som fullkomligen käkat upp (höhö) marknaden de senaste åren. Det som Sharknado gör annorlunda än merparten av sina konkurrenter är att den inte bara försöker vara flams och trams utan även presentera åtminstone godtagbara karaktärer. Ian Ziering (mest känd från Beverly Hills 90210) spelar surfingmästaren Fin. Fin och hans vänner hamnar mitt i den värsta stormen i mannaminne och för att göra saken än värre har ovädret lockat hundratals hajar till strandbrynet. Nu måste Fin nå sin exfru och sina barn, samtidigt som han och polarna duckar för hajar - både från vattnet och från luften.

Sharknado är kul. Det finns nog ingen som såg den här filmen och förväntade sig ett mästerverk, men underhållande är den. Det faktum att den försöker att tona ner galenskaperna fram tills att hajarna börjar regna från skyn gör att den inte blir lika utstuderat löjlig som exempelvis den tidigare recenserade Sharktopus (2010). Underhållning utan större tuggmotstånd (seriöst, vaknade jag i Göteborg idag?!) att se en regnig söndag. 3 flygande biologiska dödsmaskiner av 5 möjliga.

Om Sharknado var ren underhållning var den israeliska thrillern Big Bad Wolves (2013) nästan plågsamt bra. En serie bestialiska mord på småflickor leder en polis till att misshandla en misstänkt gärningsman. När detta filmas och läggs ut på nätet finner sig polismannen, Miki, snart utan ett jobb. Tillsammans med ett av mordoffrens far, Gidi, sluter Miki en ohelig allians att fortsätta "förhöret" av den huvudmisstänkte mannen. Frågan är bara vem som är mest psykopatisk av dem?

Hårdkokt, spännande, rolig; Big Bad Wolves är bland det absolut bästa jag sett på årets festival. En mycket välspelad film med många av Israels största skådespelare i rollerna, tät stämning och ett soundtrack att dö för. Som ni märker är jag full av beundran för Big Bad Wolves. En av regissörerna, Navot Papushado, är på plats i Lund och berättade att filmen nyligen vann fem priser motsvarande Guldbaggegalan i Israel. Det här kommer mycket möjligt bli Israels Oscarsbidrag från i år och förhoppningsvis kommer jag få en intervju med herr Papushado senare idag. Mer om filmen då! 5 i de israeliska bergen kan ingen höra dig skrika av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med brittiska zombiekomedin Stalled (2013). En vaktmästare blir instängd på damtoaletten under pågående zombieapokalyps. Hur ska han ta sig ut från världens mest rödfärgade julfest?

Efter urladdningen som var Big Bad Wolves var det ganska svårt att ladda om. Samtidigt pågick en avslutningsfest för festivalen så visningen var inte särskilt välbesökt heller. Hur som helst är Stalled en helt okej komedi som gör en take på temat att vara instängd i ett mycket begränsat utrymme, men att det ändå är bättre än alternativet. Ett tämligen roligt manus, skådespelarinsatser som är helt okej, men till syvende och sist inget att skriva hem om. 2+ toalettbåsromantik av 5 möjliga.

Kvällens första kortfilm var den ganska typiska, men mycket tekniskt kompetenta, spanska zombierullen Horizon (2012). En mor och dotter färdas genom ett postapokalyptiskt landskap för att nå fram till en gruva där kanske pappan finns. Snygga zombies, typisk story.

Då var kvällens andra kortfilm, Sub (2012), mer originell. En afrikansk invandrare i Europa får byråkratiska problem när hennes chip för undertexter inte kan aktiveras. Det är alltså undertexter i dagliga livet vi talar om. Tänk som en teknologisk Babbelfisk (jag förväntar mig att ni förstår den referensen). Intressant idé, men utförandet hade kunnat vara bättre.

Ikväll avslutar jag festivalen med vampyrer, animation och Joss Whedon.

FFF 2013 dag 3: Hårdkokta damer, vacker apokalyps och perversa superhjältar

Marathon. Det var vad FFF-lördagen innebar för undertecknad. Trots att jag sett en av filmerna som visades idag i förväg blev fem filmer under dag 3 nästan lite för mycket. Jag är dock väldigt glad över att jag bet i det sura trötthetsäpplet (eller, jag drack en energidryck med smak av grönt äpple) och tog det sena kvällspasset i salongen. Annars hade jag kanske missat världens roligaste superhjältefilm.

Eftersom jag skickade ut förfrågningar om screeners till diverse bolag ganska sent så har några filmskapare inte hunnit svara på mina mejl innan festivalen drog igång. Idag blev det två oplanerade screeners hemma och min trötta kropp tackar och bockar. Eller, det gjorde den inte, den sträckte ut sig på soffan, suckade förnöjt och började dagen med att njuta av den hårdkokta westernrullen Sweet Vengeance (2013).

Sweet Vengeance, eller Sweetwater som den heter på IMDB, är en klassisk westernhistoria med coola män i hatt och här Calamity Jane-liknande hjältinna. Att påstå att jag gillar bra westerns är en underdrift. Jag skrev min mastersuppsats om den amerikanska monomyten i 1900-talets superhjälteserier (monomyt: tänk ensam, stark hjälte) och i den traditionen ingår definitivt westernmyten i ett historiskt perspektiv. Sweet Vengeance har alla de klassiska beståndsdelarna för en bra western, men faller något platt i och med att hjältinnan inte utvecklas fullt ut. Istället är det den gode sheriffen, spelad av en fantastisk Ed Harris, och den onde predikanten (Jason Isaacs) som stjäl showen. Det är lite synd att vad som kunde ha blivit en feministisk westernpärla inte riktigt når hela vägen fram med vad jag tror är dess ambition, utan blir en standardmässig, om än väldigt välspelad, hämndhistoria. Trots det älskar jag ju som sagt genren och de fina skådespelarprestationerna ger Sweet Vengeance ändå 3+ innovativa kolonoskopier av 5 möjliga.

Jag stannade hemma även för visningen av I Declare War (2013) som recenserats tidigare här på Skitfinkultur. Länken går till min recension där jag gav filmen 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga. Däremot hoppade jag på cykeln och drog mig till Stadshallen för visningen av en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen, rollspelskomedin Zero Charisma (2013).

Scott bor tillsammans med sin mormor och spenderar i princip varje vaken stund med att arbeta på sitt eget rollspel. Vi snackar rollspel av den gamla skolan här alltså, med tärningar, figurer, papper och penna. Som enväldig spelledare blir Scott väldigt upprörd när en av spelarna ställer in sin medverkan för en sådan trivialitet som att han håller på att förlora sin fru. När Scott hittar en ny spelare i Miles börjar han dock förlora kontroll över det som betyder mest för honom i livet - spelet. 

Som gammal roll- och figurspelare med medlemskap i Sverok är Zero Charisma en film som klippt och skuren för mig. Alla som har spelat rollspel har träffat på den där killen som kanske tar spelet lite för seriöst för sitt eget bästa och låter det kontrollera hans liv. Det är snubben som aldrig kan prata om något annat än drakar, demoner eller kobolds. Manusförfattaren Andrew Matthews har lyckats fånga den här typen av person perfekt, från klädstil och musiksmak till attityd gentemot världen. Sam Edison gör också en väldigt bra roll som den alltigenom otrevlige Scott. Med ett riktigt roligt manus med diskussioner om allt ifrån masturbation till Wonder Woman till vilket rymdskepp som egentligen är snabbast (plus för den subtila hinten till Star Trek: Voyager-avsnittet Threshold). Ibland blir den dock lite för mörk för sitt eget bästa och det är kanske inte en film du bör se om du redan känner dig lite nere. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men jag tror den hade mått bra av en lite mer lättsam ton. 4 spelledare i behov av lite mer diversifierade intressen av 5 möjliga.

När jag rullat hem och tagit en tupplur plingade det till i dropboxen. Min förfrågan om en screener till kvällens The Battery (2012) kunde inte komma mer lägligt. Med en middag modell tyngre under bältet kändes det skönt att få andra gången under dagen kunna inta soffan och ladda batterierna inför kvällen.

The Battery utspelar sig tre månader efter zombieapokalypsen. Baseballspelarna Ben och Mickey driver planlöst runt i New England för att överleva för dagen när de en dag får ett meddelande på sina walkie-talkies. Det visar sig att det trots allt finns andra överlevare, men att Ben och Mickey knappast är välkomna.

Zombiegenren på film har gått på tomgång rätt länge nu. Ett dödligt virus förvandlar 99% av världens befolkning till levande döda (med eller utan att man blivit tuggad på) och en liten, men beslutsam, grupp överlevande bestämmer sig för att möta de omöjliga oddsen. Stop me if you've heard it. Till en början är The Battery inte särskilt annorlunda från den beskrivna formeln. Den har förvisso ett snyggare foto, men utöver det var jag rädd för att det skulle bli mycket av samma gamla vanliga kör. Tack och lov visar The Battery upp prov på riktigt bra manusskrivande, god karaktärsutveckling och det nämnda snygga fotot. Jeremy Gardner (även manus och regi) och Adam Cronheim är jättebra i huvudrollerna och om det inte vore för det ibland lite väl långsamma tempot i scenuppbyggnad skulle det vara en klar femma. Missförstå mig inte; vissa av scenerna tjänar verkligen på långsam uppbyggnad, men här och där saktar filmen ner tempot lite väl mycket, vilket gör att berättarstrukturen blir något lidande. Rekommenderas ändå varmt till alla diggare av genren eller för den delen alla som gillar en bra road movie. Slutet är dessutom äckligt mäktigt. 4 batter's up av 5 möjliga.

Jag kom däremot iväg för visningen av Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013). Baserad på mangan med samma namn får vi följa gymnasieeleven Kyosuke och hans, hrm, "uppvaknande" när han förstår att hans nedärvda perversioner kan förvandla honom till en superhjälte om han drar ett par trosor över huvudet. Samtidigt som Kyosuke försöker acceptera sin nya roll som pervers superhjälte försöker han imponera på Aiko, den nya tjejen i klassen. Aiko har dock bara ögon för en viss trosbeklädd superhjälte...

Det här är precis lika knäppt som det låter och jag fullkomligt älskar det! En parodi på allt vad superhjältar heter, världens mest bisarra fightingscener och ett persongalleri som är totalt over the top! Det som gör att filmen fungerar så pass bra som den gör är att trots det märkliga ämnet så är berättarstrukturen fortfarande solid. När man hör om en skum film från Japan brukar det i nio fall av tio vara skumt rakt igenom och därmed också svårtillgängligt. Så är inte fallet med Hentai Kamen. Det är det roligaste jag sett i år och med tanke på en biosalong som tjöt av skratt var jag nog inte den ende som tyckte det. Se! 5 perversa specialattacker av 5 möjliga.

Efter den komiska urladdningen som var Hentai Kamen försökte jag samla mig för den väldigt sena visningen av den italienska giallorullen Tulpa (2012). Lisa arbetar hos en börsmäklare vars ekonomi börjar svaja betänkligt. För att koppla av efter sitt stressiga arbete går hon ofta till en hemlig sexklubb där alla medlemmar är anonyma för varandra. Men plötsligt börjar en efter en av Lisas partners på klubben dyka upp i tidningarna som mordoffer...

Tulpa går i samma anda som 1970-talets giallorullar med ond bråd död, en massa sex, bra soundtrack och snygg ljussättning. Dessvärre är det en "halv" film. Suspensscenerna är ofta riktigt, riktigt bra, men de omgärdande scenerna i ramberättelsen är så taffligt spelade att de väckte en hel del skratt hos publiken. Det gör att filmen också blir svår att ta på allvar. Slutet är dessutom riktigt förutsägbart. Det är inte Dario Argento precis. Trots det har Tulpa en stämning som gör att jag inte kan ogilla den helt. Inte för alla, men kanske något för genrefansen att kolla in. 3- buddhistiska sexdemoner av 5 möjliga.

Idag kollar jag in kandensisk existensiell science fiction, asiatisk action och avrundar med skräckkomedi. Hepp.

FFF 2013 dag 2: Sci-fi deluxe och lite jävelskap

Efter en förhållandevis lugn arbetsdag på mitt avlönade arbete var jag taggad för kväll nummer två. Jag måste säga att trots att jag planerat de här tio dagarna in i minsta detalj så börjar jag redan bli lite trött. Det kommer förhoppningsvis dag 4 och 5 råda bot på, där mitt schema är mycket lugnare. Jag borde nog inte skakat hand med den ack så söta men ack så förkylda volontären heller. Nåja, kvällen började i alla fall med två fantastiska science fiction-rullar: The Machine (2013) och OXV: The Manual (2013).

The Machine utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där det råder ett kallt krig mellan västvärlden och Kina. Den här gången rör sig kapprustningen inte om kärnvapen utan om intelligenta maskiner. Två ledande programmerare på västsidan lyckas skapa den första sanna artificiella intelligensen och blir samtidigt kära i varandra. När den kvinnliga programmeraren mördas används hennes kroppsliga mall till den första praktiska applikationen av de vetenskapliga framstegen. Men allt är inte som det verkar...

The Machine är vad en prolog till Terminator-franchisen borde ha varit. Det är en smart, snygg och spännande actionrulle som samtidigt har hjärta i sina frågor om vad det egentligen innebär att vara en människa. Filmen har även jämförts med Blade Runner (1982) och visst finns här likheter - inte minst i det fantastiska Vangelis-doftande soundtracket! Caity Lotz gör en mycket bra roll som forskaren, sedermera roboten, Ava. Det enda lilla jag har att invända mot filmen är att tempot dras ner runt mitten av speltiden och att den ibland har svårt att balansera mellan de filosofiska aspekterna och de mer action/thriller-mässiga. Om du gillar science fiction är det dock en högtidsstund du har framför dig! 4+ we are the robots av 5 möjliga

Kvällens andra film föll också in under science fiction-genren, men drog de filosofiska parallellerna ett steg längre. OXV: The Manual utspelar sig i en värld där alla människor har en frekvens. Denna frekvens bestämmer i mångt om mycket deras vardagliga tur. Om du har en hög frekvens är du oftast lyckosam men dessvärre också känslokall. Om du har en låg frekvens har du fruktansvärd otur, men kan också empatisera med andra människor. När två människor av extrema frekvenser möts kan det uppstå oväntade och farliga situationer. Men vad skulle hända om man kunde ändra sin frekvens... eller andras?

Att beskriva OXV utan att dra hela handlingen är en utmaning i sig. Tematiskt rör sig filmen mycket i vatten av determinism kontra fri vilja. Samtidigt är det en väldigt fin kärlekshistoria mellan två personer på motsatta sidan den beskrivna frekvensskalan. Förvirrad än? OXV är en film som måste ses. Enligt filmskaparna är det en filosofisk-vetenskaplig kärlekshistoria. Om du har något som helst intresse av filosofi, religion, lingvistik eller vetenskap rent allmänt måste du se OXV. Det är en tripp utan dess like. 5 fejkade leenden av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med med den mer lättsamma, men underhållande, Hell Baby(2013). Ett par på väg att bli föräldrar till tvillingar flyttar in i ett renoveringsobjekt i New Orleans slumkvarter. Vad mäklaren har glömt berätta för dem är att huset har diverse trevliga öknamn, exempelvis House of Blood. Mycket riktigt börjar snart också märkliga saker att hända.

Hell Baby är en skräckkomedi som i sina bästa stunder är en klar fyra, men som halkar ner till en stark trea på grund av inkonsekvens i manuset och att vissa scener och skämt är på tok för långdragna. Det som gör att den ändå fungerar bättre än många andra skräckkomedier är skådespelarna, i synnerhet Leslie Bibb som modern i vardande och Keegan Michael Kay som F'resnel, den väldigt laid back "grannen" under golvbrädorna. Om du gillar skräckkomedier gillar du Hell Baby. Det är inte en av de bästa jag sett i genren, men bra mycket bättre än genomsnittet. 3+ obekväma nakenscener av 5 möjliga.

Kvällens kortfilmer var något av en besvikelse. Den tjeckiska M.O (2012) var en ganska söt historia om en äldre kvinna som skaffar sig en ny make att sätta ihop enligt IKEA-stuk. Den spanska White Darkness (2012) hade en väldigt kul idé (Jesus återvänder som zombie... eller zombie återvänder som Jesus - take your pick) men den taffliga produktionen låg verkligen idén i fatet. Slutligen visades en kortfilm från dagens kortfilmspaket (som festivalens vana trogen hade krånglat). Peel var en kortare animation som handlade om... något? Rent tekniskt snyggt men jag vet inte riktigt om jag skulle rekommendera den.

I eftermiddag ser jag Zero Charisma på Stadshallen, screenar Sweet Vengenace i min soffa och laddar inför ett fullt kvällspass.

FFF 2013 dag 1: Den vackra staden där alla är från Düsseldorf

Lund är en förbaskat vacker stad, tänker jag när jag står i det lätta duggregnet på Filmstadens innergård. Givetvis finns här de månghundraåriga byggnaderna, parkerna och torgen, men vad jag främst tänker på den här septemberkvällen är människorna. Runt mig skrider allsköns vackra kvinnor och män omkring och jag fylls av en varm känsla av samhörighet. Inte nödvändigtvis med det bildmässigt vackra folket utan det bildmässigt vackra folkets bildning när jag hör vad de pratar om. I biosalongen några minuter senare hör jag hur sällskapet till vänster om mig diskuterar Magic The Gatherings senaste expansion och de till höger om mig försöker med en kombination av tyska och engelska förklara för en tredje att de är här från Düsseldorf. Düsseldorf  verkar för övrigt ha smyginvaderat Lund den här veckan. Jag mötte inte mindre än tre (!) personer från den tyska staden igår - oberoende av varandra. Düsseldorf über alles? På FFF skulle det inte förvåna mig. Jag är tillbaka på Fantastisk Filmfestival. Jag är hemma.

   Att ta bilder på en folkmassa i rörelse med en mobilkamera är ingen hit

Dagen började annars på typiskt festivalmanér. Pressackrediteringen skulle hämtas ut, men tekniska svårigheter med skrivaren gjorde att jag troligen har festivalens enda ”muppkort” signerat av herr Barrander själv. Efter en välbehövlig eftermiddagslur var det sen dags för första filmen, The World’s End  (2013) – en film som festivalledningen kämpat för att få till festivalen i sju månader. Jag kan meddela att de sju månaderna var värt ansträngningen. The World’s End inleder nämligen festivalen med en sopren femma.

Som så många redan har misstänkt visade jag mig vara en mupp

Edgar Wrights avslutande del i den löst sammansatta Cornetto-trilogin är något av det roligaste jag sett i år. Simon Pegg och Nick Frost innehar givetvis huvudrollerna även i denna film och speciellt Pegg gör en av sina bästa roller i karriären. Handlingen tar sin början med hur Gary King (Pegg) minns tillbaka till dagen han och hans polare tog studenten och försökte sig på en legendarisk pubrunda med tolv stopp och lika många pints. Drygt 20 år senare försöker Gary samla ihop gänget igen för att klara av rundan, men vad ingen har räknat med är att den sömniga lilla småstad de återvänder till står i centrum för en av de största händelserna i världshistorien…

Jag älskade Shaun Of The Dead (2004) och även om jag inte tyckte att Hot Fuzz (2007) höll riktigt samma klass var även den rullen njutbar. The World’s End slår dock en homerun som till och med seglar förbi den förstnämnda. Jag tror det beror mycket på personlig igenkänning. Det är klart, jag har aldrig varit en fuck-up av Gary Kings kaliber, men jag var också killen med Sisters Of Mercy-tröjor i gymnasiet och lever fortfarande i viss mån på jakt efter mina drömmar. Karaktären Gary King är en version av mig själv dragen till sin spets och gångad med tusen. Jag är av övertygelsen att om vi en dag helt plötsligt ändrar våra drömmar eller ambitioner tvärt så var de inte riktiga till att börja med. Det finns visserligen en tid då man måste växa upp, men hur du gör det och vilken person du blir eller förblir är upp till dig. Det är mycket det temat som The World’s End tar upp – vem du var när du var 17 och vem du har blivit när du är 35. Om man är riktigt ärlig är det oftast de saker som gjorde en lycklig då det som gör en lycklig även nu. Jag tror det är det som Edgar Wright menade när han i sin videohälsning innan filmen sa att The World’s End var en personlig film. Det märks verkligen att han lade själ och hjärta i den och när en regissör gör det blir det också oftast en fantastisk film.

Usch, vad seriöst och tungt det lät! I allt mitt egenfilosofiska svammel får jag inte glömma att poängtera att The World’s End är en komedi, men det är en komedi med hjärta. För oss som gillar science fiction är det också en högtidsstund. Wright har i de tidigare filmerna i Cornetto-trilogin fått oss att se zombie- och polisfilmer på nya sätt. The World’s End är hans bidrag till science fiction-genren. Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen eftersom det är en väldig överraskning när filmens vändpunkt inträffar. Vad jag däremot kan och ska göra är att ge The World’s End 5 Cornettos av 5 möjliga

Med en heroisk vänsterlyra fångade den ädle recensenten sin kvällsvard från festivalgeneralens kalla, kalla hand 

Innan The World’s End visades kortfilmen Snails In Space (ursäktar eventuellt fel på titeln). Som diggare av leranimationer sedan Pingu förgyllde min barndoms-tv blev jag mycket glatt överraskad av historien om den lilla snigeln som finner sig på ett rymdskepp med självaste Adolf Hitler som pilot. Hitler, som lurat i rymden i 65 år, använder sniglarna som mat till sin hund. När den gamle führern bestämmer sig för att inleda sitt återtåg mot Jorden bestämmer sig sniglarna för att stoppa missilen han tänker skjuta iväg. Mellan dem och knappen för att avbryta avfyrningen finns dock en mycket hungrig hund.

Snails In Space är en mycket charmig kortfilm som jag hoppas kommer få större spridning än bara i festivalkretsar. Kortfilmerna förra året var överlag väldigt bra, och årets festival vilar inte på hanen för att bräcka detta. Tyvärr utgick kvällens andra kortfilm, den fantastiskt betitlade Angst, Piss & Shit, på grund av en korrupt datafil. Tråkigt, men förhoppningsvis kommer festivalledningen hinna få en hel kopia innan festivalens slut.

Vinjetterna till festivalen har alltid varit intressanta att se och så även i år. Det märks att FFF slår ett slag för kvinnliga genrefilmskapare i år, inte minst med kortfilmspaketet från den amerikanska organisationen och filmfestivalen Viscera. På tisdag visas elva av deras främsta kortfilmer i ett kortfilmspaket på Kino. Den nämnda vinjetten tar till fasta på det kvinnliga temat med en liten historia om prinsessan Leia (ja, den Leia) som ”odlar” fram kvinnliga genreikoner ur krukor på Månen. Skumt? Typiskt FFF? Kul? Jakande svar på alla tre frågor.

Jag kommer missa en hel del av kortfilmerna i år på grund av mitt krävande schema utöver festivalen. Det är synd, för FFF är ett av få outlets för bra kortfilm vi har tillgång till här i landet. Det och internet, såklart, men att se dessa alster på duk är oftast mycket roligare än att se dem på halvdanna klipp från YouTube.

Kvällens andra långfilm var Paul Houghs The Human Race (2013). 80 personer vaknar upp i vad som ser ut som en vanlig småstad. Ingen vet hur de kom dit, men i sina huvuden hör de en rad olika regler som kan sammanfattas med en: ”ni måste tävla, annars dör ni”. Exakt vad tävlingen går ut på, annat än att hålla sig i konstant rörelse, vet varken vi eller deltagarna. En sak står däremot klar – det kan bara finnas en vinnare.

The Human Race är lite av en ohelig allians mellan Cube (1997) och Battle Royale (2000). Det finns någon typ av överintelligens som pushar deltagarna, men om denna är mänsklig, gudomlig (vilket en karaktär tror) eller något helt annat lämnas upp till tittaren... åtminstone tills slutet. Det som gör The Human Race intressant är filmens karaktärer. Vår protagonist är en enbent krigsveteran, vilket inte är en man som man skulle satsat pengar på i ett lopp där det handlar om att ta sig fram snabbt. Två andra karaktärer är döva och mycket av filmens dialog sker på teckenspråk, textat på skärmen för oss som inte kan det. Beslutet att göra två av filmens karaktärer döva och göra dem till ordentliga karaktärer och inte bara ”vi behöver en döv kille och tjej” applåderas. I likhet med exempelvis Battle Royale är också The Human Race rejält brutal. Inget för den äckelmagade alltså. Det är en ganska ojämn resa vi bjuds på och jag har svårt att sätta ett rättvist betyg på den här rullen. Å ena sidan gillar jag den skarpt för att den är så pass osentimental som den är och låter de traditionellt osannolika vara hjältar, å andra sidan målar filmen in sig i ett hörn och slutet blir lite väl simpelt. Eftersom jag dock hellre friar än fäller blir det 4- exploderande huvuden av 5 möjliga till The Human Race.

Ikväll ser jag hela programmet på Kino om jag kan hålla mig vaken. Annars de tre första rullarna. Ny rapport imorgon.