Regi: Scott Charles Stewart

Manus: Cory Goodman (baserat på Min-Woo Hyuangs manga med samma namn)

Medverkande: Paul Bettany, Karl Urban, Maggie Q mfl.

Produktionsbolag: Buckaroo Entertainment/Screen Gems/Stars Road Entertainment mfl.

År: 2011

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0822847/

Efter det slutgiltiga kriget mellan människor och vampyrer består världen först och främst av radioaktiv ödemark där inget kan växa. De flesta människor bor i städer under beskydd av kyrkan. Kyrkans forna elittrupper, helt enkelt kallade "präster", drar omkring i städerna utan att någon vill anställa dem efter kriget. Men en dag söker en småstadssheriff upp en av prästerna för att berätta för honom att hans brorsdotter har blivit bortförd av vad som bara kan vara vampyrer...

Det här är... hrm... det här kan vara... ursäkta... VILKEN JÄVLA SKITFILM! Det är sällan jag blir riktigt förbannad över en films uselhet. Vanligtvis kan jag hitta en bra actionscen här och där, en skådespelare som inte är genomusel eller snygg scenografi. Eftersom jag fortfarande är sjuk tänkte jag se något där jag kunde sätta hjärnan i friläge och bara dega i soffan. Det är dock svårt att göra det när en film är så genomusel att den inte ens är underhållande. Häng med nu: Det här är en postapokalyptisk vampyrrulle i västernmiljö med rövsparkande präster som kör ångdrivna motorcyklar! Det låter som en underbar b-rulle - det är 87 minuters plågor! Jag kan se den här filmen som ett straff i någon av helvetets yttersta kretsar. Det är helt klart att den här filmen besitter någon form av demonisk kraft. Hur skulle den annars kunna fånga in så många åtminstone semi-duktiga skådespelare? Bara kolla in länken till IMDB ovan och häpna!

Om filmen bara varit riktigt usel hade jag kunnat förpassa den till avskrädeshögen utan en andra tanke. Men när den dessutom "lånar" design och scener från en massa andra, bättre, filmer stör det mig tillräckligt mycket för att dubba det här möget till det sämsta jag sett under 2011. Men det är inte nog att stjäla design från exempelvis Doom (2005), Mad Max (1979) och Blade Runner (1982), nej då, Priest snor dessutom friskt från tv- och datorspelsvärlden. Här finns filmrutor som i princip är kopierade från Final Fantasy VII (1997) och den officiella postern är en direkt rip från första utgåvan av Thief: Deadly Shadows (2004). Filmskapare: om ni ska sno från något, sno från saker som inte är så uppenbara! Ovanstående är dessutom bara exempel på saker man har snott.

Nu är jag riktigt orolig för Apollo 18 (2011) - även det en film skriven av Cory Goodman. Goodman visar nämligen i manuset till Priest upp tecken på att vara en av de värsta manusförfattarna jag sett på senare år. Karaktärerna är platta, har ingen motivation när dem och storyn är så fruktansvärt usel att man verkligen lider sig igenom filmens tack och lov korta speltid. Scott Charles Stewarts regi är inte mycket bättre. Stewart har främst arbetat med specialeffekter förr och han bör nog hålla sig till det. Regissera kan han definitivt inte.

I min bokhylla står första volymen av mangan med samma namn. Jag orkade inte läsa ut den. Så illa är det. Om någon känner sig hågad, skicka en motivering i kommentatorsfältet till varför just du vill bli straffad av denna monstrositet så skickar jag den med posten.

Betyg: 1 magiskt krucifix av 5 möjliga

Regi: Lars von Trier

Manus: Lars von Trier

Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland mfl.

Produktionsbolag: Zentropa/Memfis Film/Slot Machine mfl.

År: 2011

Längd: 136 min

Land: Danmark/Sverige/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1527186/

Justine och Michael är på väg till sin bröllopsmottagning där släkt och vänner väntar. Stämningen är spänd då bland andra Justines mor, en kvinna med ungefär lika mycket social kompetens som en bulldozer, medverkar. Justine själv mår uppenbart inte särskilt bra och festen slutar i total katastrof. En tid senare återvänder Justine till huset där allt gick snett för att hennes syster ska ta hand om henne under den djupa depression hon hamnat i efter sitt havererade äktenskap. Samtidigt står hela världen inför en annalkande katastrof - en tidigare oupptäckt planet i solsystemet har brutit sin bana om är på väg mot Jorden.

Okej, oavsett vad von Trier sa eller inte sa under Cannes-festivalen nyligen kommer jag inte väga in detta i recensionen av danskens senaste film. Varför? För att det helt enkelt inte är relevant. Det finns många excentriska filmskapare och von Trier är bara ännu en av dessa. Så, avklarat. Dessvärre, oavsett nazisnack på presskonferenser eller inte, är von Triers Melancholia en riktig skitfilm.

Det huvudsakliga problemet finns att läsa i min synopsis - en historia om depression, systerskap och... en planet på väg att krocka med Jorden?! Den här uppdelningen ger en totalt galen slutprodukt som inte hänger ihop någonstans. Om von Trier hade fokuserat på en eller kanske två av historierna (exempelvis depression och annalkande förstörelse av Jorden) skulle filmen kanske ha funkat - nu blir det en tunn och vattnig soppa som efter den första halvtimmen förlorade det lilla driv i historien den ändå lyckats bygga upp.

Det värsta är att här finns potential till något riktigt bra. Skådespelarna finns där (även om Dunst varit bättre) och det är riktigt kul att bland andra se Alexander Skarsgård utanför True Blood igen. Fotot är många gånger utsökt (Trollhättan har aldrig varit vackrare) och det finns små korn av genialitet utspridda här och där under filmens 136 minuter. Men det här räcker inte, Lasse! Det här är det sämsta av von Trier jag sett och en fruktansvärd besvikelse. Det som hade kunnat bli så bra slutar nu i ett pretentiöst magplask från tians trampolin. Undvik.

Betyg: 1+ man får ta det goda med det onda, men fan Lasse, det här sög av 5 möjliga

Regi: Daniel Farrands

Manus: Thommy Hutson & Anthony Masi

Medverkande: Tom Savini, Sean S Cunningham, Kane Hodder mfl.

Produktionsbolag: Masimedia

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Troligen 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1282052/

En tillbakablick på en av vår tids största skräckfilmsserier i samband med franchisens 30-årsfirande. Kan det vara något? Dessvärre inte.

I och med att vi barn av 80-talet nu börjar röra oss upp mot och i vissa fall över 30-strecket fylls dvd-hyllorna av mer eller mindre genomtänkta dokumentärer om saker från vår uppväxt som blivit kultförklarade på ett eller annat sätt. I bästa fall är det en produktion som faktiskt vill förklara, tillföra något eller utforska element som kan ha gått tittaren förbi. Detta är exempelvis fallet med den ypperliga dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010) där filmserien A Nightmare On Elm Street diskuteras och dissekeras i ett minst sagt ambitiöst projekt om fyra timmar.

Jason Vorhees, antagonist/protagonist beroende på hur man ser det, i Friday the 13th är själva antitesen till något analyserbart. Han är en mördarmaskin, punkt slut. Daniel Farrands försöker få fram Jasons motivation i dokumentären vilket bara blir pinsamt. Om du inte sovit de senaste 30 åren känner du till bakgrundshistorien - Jason drunknar som barn på ett sommarläger eftersom lägerledarna hade sex och inte var uppmärksamma. Jasons mor återvänder x antal år senare till samma sommarläger för att ta död på ungdomar som hämnd. Hon dör, Jason vill hämnas från bortom graven. End of story. Det är detta som är både seriens styrka och svaghet - du vet exakt vad du får. Det är formelslasher 1a.

Att Friday the 13th (1980) skulle ha startat den moderna slashervågen är bara ren dumhet att påstå. Att utröna vilken film som var först med formeln är en hel vetenskap men att påstå att Friday the 13th var först är helt enkelt inte sant. Ändå trycker dokumentären extremt mycket på detta felaktiga antagande - att filmen skapade en genre. Samtidigt är det mycket sällan som intervjupersonerna har något intressant att säga annat än att "yeah, huh huh, Jason is like cool and stuff". Vad som däremot skulle vara intressant skulle vara mer fokus på moralpaniken som omgärdade de här filmerna när det begav sig, exempelvis den legendariske recensenten Roger Eberts försök till bojkott. Där finns något intressant att berätta, inte om hur skådespelare efter skådespelare som spelade Jason hade mer eller mindre dumma sätt att sätta sig in i rollen. Vilken roll?! Det finns ingenting att säga om rollen, inga tolkningar som skiljer sig åt. Den enda skådespelaren som gjort något med rollen är Kane Hodder som åtminstone tog med sig sin bakgrund som stuntman för att kunna göra mer krävande fysiska stunts än tidigare inkarnationer.

Så visst, som en snabborientering i seriens historia funkar väl det här ganska bra. Som dokumentär däremot är den riktigt usel. Se filmerna istället om du är nyfiken.

Betyg: 1 psykologiska analyser utan psykologisk grund av 5 möjliga

Regi: Brad Anderson

Manus: Anthony Jaswinski

Skådespelare: Hayden Christensen, John Leguizamo, Thandie Newton mfl.

Produktionsbolag: Herrick Entertainment/Mandalay Vision

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11 år.

När Detroit mörkläggs under ett strömavbrott upptäcker en grupp människor att alla andra verkar har försvunnit. Deras kläder finns kvar, deras glasögon, smycken etc, men människorna har gått upp i rök. Efter att ha sammanstrålat på ett av få ställen med elektricitet (en bar) inser de att det är mörkret själv som är deras fiende. Och med en bensindriven generator som hostar och hackar är det bara en tidsfråga innan även baren mörkläggs...

Det här var verkligen ett skott i mörkret (ha!) för min del. Anledningen till att jag skaffade filmen var att ingen på de forum jag brukar besöka kunde enas om huruvida det här var en otroligt tät och spännande skräckfilm eller bara en riktigt, riktigt dum dito. Dessvärre får jag sälla mig till det sistnämnda lägret. Idéen är det inget fel på - alla människor har någon gång hoppat till av något som kommer mot dem ur mörkret - men utförandet är riktigt tafatt.

Filmen går i princip runt på fyra skådespelare där Christensen och Leguizamo drar de största lassen. Christensen visar att han fortfarande har det där gnälliga uttrycket som gjorde Star Wars-prologerna så skrattretande usla i vissa scener. Samtidigt känns det lite som Anderson har gett Christensen ett enda direktiv - "du är plågad och saknar din fru." Christensen hörde tydligen jävligt bra på det örat för alla hans scener är hjärta och smärta, om han så springer från skuggor eller pratar med den 12-årige grabben som också är med i det lilla överlevargänget. Leguizamo å andra sidan har jag alltid haft respekt för (även om hans filmografi innehåller avgrundsdjupa dalar) men här är det ett konstant över- och/eller underspel som verkligen blir pinsamt ibland. 

Manuset är så fullt med hål och logiska luckor att det är ett under att det ens gick att läsa. Framförallt är huvudkaraktärerna så fruktansvärt korkat skrivna att man helst gömmer ansiktet i handflatorna av skam under stora delar av filmen. Det värsta är ändå att här finns så mycket potential att göra något med! Vad det hade behövt är en bättre manusförfattare och bättre regissör... vad fan... Brad Anderson? Brad Anderson som gjorde en av förra årtiondets i min mening mest underskattade filmer, Session 9 (2001) och även plågade Christian Bale i The Machinist (2004)? Vad hände?!

Betyg: 1 vem-vare-som-släckte? av 5 möjliga

Regi: Paul Gross

Manus: Paul Gross

Skådespelare: Paul Gross, Caroline Dhavernas, Joe Dinicol mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Whizbang Films Inc.

År: 2008

Längd: 114 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

Seregant Michael Dunne blir sårad i strid i första världskrigets Europa och skickas hem till Kanada för att läka sina skador. Dunne har dock inga planer på att återvända utan åberopar psykiska besvär så att han inte ska skickas tillbaka till fronten. Istället blir han rekryteringsofficer i hemlandet. En dag träffar Michael på den väldigt krigsentuasiastiske unge mannen David som inte har kunnat ta värvning på grund av sina astmaproblem. Saker och ting blir komplicerade när det visar sig att Davids syster är den sjuksköterska som Michael blev kär i på sjukhuset.

Det finns en uppsjö bra filmer om både andra världskriget och Vietnamkriget (och minst lika många dåliga) men första världskriget har av någon anledning ofta blivit ganska styvmoderligt behandlat i filmhistorien. Min teori är att andra världskriget har klart definierade bad guys i nazisterna och Vietnamkriget har den komplexa situationen med Kalla kriget och protesterna på hemfronten. Första världskriget är å andra sidan ganska svårt att få grepp om. Det finns inga ideologiska motpoler som i det andra världskriget och det finns inget bakomliggande hot såsom dominoteorin. Allt som finns är ond, bråd död, med stridande som egentligen inte har någon koll på varför de strider. Samtidigt finns det riktigt spektakulära och gripande historier även från första världskriget, så som Röde Baronen eller för den sakens skull vapenvilan vid jul då tidigare stridande spelade fotboll och höll bön tillsammans.

Det finns alltså en djup historieskatt att gräva ur och Passchendaele använder sig i princip inte av någonting alls. Slaget vid Passchendaele var ett av krigets blodigaste och mest utdragna slag, men vad vi istället får se här är en riktigt träig kärlekshistoria, Paul Gross illa dolda försök att framställa sig själv som supersoldaten framför alla supersoldater och en sista halvtimme i skyttegravarna. Filmen heter Passchendaele, inte Jag blev kär i min sjuksköterska och strosade runt med henne i naturen i 90 minuter innan något händer. Det finns gott om bra kärlekshistorier satta till en krigsfond - det mest uppenbara exemplet torde vara Casablanca (1942) - men det här är fruktansvärt långtråkigt och utan någon som helst kemi mellan huvudrollsinnehavarna.

Dialogen, även den skriven av Gross (börjar vi se ett tema här?) är riktigt stolpig och låter som den kommer från närmsta tantsnuskroman. Regin (av gissa vem?) är i sina bästa stunder frånvarande och i sina sämsta usel. Det enda som kan sägas till den här filmens försvar är att de trots allt hittat väldigt vackra naturmiljöer att strosa runt i. Men det räcker knappast med vacker natur och tal om krig i en film som ska skildra ett enormt fältslag. Visa oss det förbannade fältslaget! Inte bara 20 minuter av det! Sammanlagt dog mellan 460 000 och 849 000 soldater i slaget. Förtjänar inte det en film utan en Paul Gross som går och tittar lystet på sjuksköterskor mer än halva speltiden? Undvik, eller ännu bättre, gör en film om det faktiska slaget!

Betyg: 1+ lervällingsslag av 5 möjliga

Regi: Gareth Edwards

Manus: Gareth Edwards

Skådespelare: Whitney Able, Scoot McNairy mfl.

Produktionsbolag: Vertigo Films

År: 2010

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år

Genom ett ödesdigert misstag kom utomjordiskt liv tillbaka till jorden efter ett NASA-uppdrag. Sex år senare har stora delar av södra USA och norra Mexico blivit en karantänzon där stora, bläckfiskliknande, varelser rör sig som de vill och dödar allt i sin väg. Andrew är en frilansfotograf som skickas in i zonen för att få bilder av varelsernas årliga migrationsperiod. Hans uppdrag förändras dock helt när han får order om att föra chefens dotter, som också befinner sig i zonen, hem till USA igen.

Titta på den där postern. Ser spännande ut, eller hur? Läs min synopsis. Låter fortfarande rätt okej, va? Glöm det, det här kan vara en av de filmer jag blivit absolut mest besviken på på mycket, mycket länge. Jag hade förväntat mig någonting i stil med District 9 (2009) eller möjligen något i likhet med slutscenerna av The Mist (2007). Istället är det här helt enkelt falsk marknadsföring. Vi har en film som heter Monsters som i över 90 minuter fokuserar sig på en fruktansvärt torr kärlekshistoria mellan huvudkaraktärerna. Det är inget fel på kärlekshistorier (jag hrm... har en viss svaghet för vissa romantiska drama min sambo tvingar mig... ja, "tvingar" låter trovärdigt... mig se) men kärleksparet i Monsters har noll och ingen kemi och det var något annat också... DET ÄR EN FILM VARS TITEL UTLOVAR MONSTER! Sammanlagt blir det omkring fyra minuter monster mash och 90 minuters trånande blickar som inte leder någonstans.

Ok, ok, kanske menar de titeln som en metafor? Att vi som västerlänningar åker till andra länder och suger ut dem och att det är vi som monstren? Nej, då hade filmen antagligen fokuserat på det och inte på att folk flyr från stora monster vi aldrig ser! Visserligen tar manuset med alla mexikanska stereotyper utanför sombrerobärande mariachiband, men någon vidare samhällskritik rör det sig inte om.

Det heter ju att psykologisk skräck är den "finare" formen av skräck. Jag håller med - men när Monsters inte heller bjuder på någon suspens är det svårt att tala om psykologisk skräck. Att filmen i stort sett inte hade någon budget är inte heller en ursäkt. Det finns gott om independentrullar som med mycket små medel lyckats skapa stor suspens.

Finns det inte något som är bra? Tja, postern är ju snygg. Fotot är ganska snyggt det med. Men om du vill se något mer intressant, titta bara ut genom fönstret och se löven falla. Betydligt mer action.

Betyg: 1 bortslösad förmiddag av 5 möjliga

Regi: David Slade

Manus: Melissa Rosenberg

Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner mfl.

Produktionsbolag: Summit Entertainment/Temple Hill Entertainment mfl.

År: 2010

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

Efter händelserna i New Moon (2009) verkar Bellas och Edwards största problem vara när och om han ska göra henne till vampyr och om de ska gifta sig eller inte. Samtidigt har Jacob dragit sig tillbaka och ägnar mer och mer tid åt sina vänner på reservatet. Snart hotas dock Edwards och Bellas lycka av en gammal fiende som återvänder för att ta hämnd.

Jag vet inte varför jag gör det här mot mig själv. Jag satt igenom både Twilight (2008) och New Moon och var väl inte särskilt imponerad av vad jag såg. Samtidigt känner jag att jag på något vis måste hålla mig ajour med "kidsens kultur" eller något annat lika löjligt. Annars kan jag knappast aspirera på att driva en kulturblogg som ska behandla "fulkultur" på samma vis som "finkultur". Saken är bara den att Eclipse är en riktigt, riktigt usel film.

Föregående filmer i serien var om inte bra så åtminstone godkända tidsdödare som inte hade större tuggmotstånd. Förutom Pattinsons och Stewarts extremt stela skådespel var manusen helt okej adaptioner av böckerna (antar jag, eftersom jag led mig igenom halva den första innan jag inte klarade av mer). Denna känsla av acceptabelt tidsfördriv har helt försvunnit från tredje filmen i serien. Manuset är ryckigt, tempofattigt och i grund och botten riktigt tråkigt. Det värsta är att jag kan se var "felet" ligger - om Rosenberg hade lagt ner mer tid på hotet mot Bella och inte spenderat mer än hälften av tiden med att låta Jacob och Edward bråka om vem som kan stirra mest pretentiöst hade det här blivit ännu en okej film. Nu är så inte fallet.

Regin är även den katastrofal med om än ännu sämre skådespelarregi än i de tidigare delarna i serien. Det är minst sagt överraskande då David Slade tidigare har gjort den ytterst välspelade Hard Candy (2005). Kanske kunde han helt enkelt inte få ut mer av Pattison och Stewart? Taylor Lautner är inte på något sätt en stor skådis, men han framstår som lysande jämfört med tidigare nämnda duo. Utöver den vanliga trion kan Bryce Dallas Howard nämnas som filmens antagonist. Howard lyckades förstöra Gwen Stacy för mig i Spider-Man 3 (2007) och det är lika gott att hon slår sista spiken i kistan på den här filmen som en skurk i total avsaknad av karisma.

Eclipse kan vara en av årets sämsta filmer, alla kategorier. Det säger jag inte för att jag ogillar hela kulten kring Twilight utan som en bedömning av filmen på dess egna, så gott som icke-existerande, meriter. Undvik.

Betyg: 1 stäng-munnen-för-fan-innan-något-flyger-in-Stewart av 5 möjliga

Titel: När mardrömmen blev sann

Författare: Glenn Forrestgate

År: 2010

Sidor: 153

Förlag: anomaR Förlag

ISBN: 978-91-977951-5-9

Glenn berättar sin historia om hur han fastnade i ett väldigt destruktivt förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som slog honom sönder och samman. Läsaren får ta del av Glenns tankar om sitt förhållande, vad som höll honom kvar och hans turer i den svenska psykvården.

Min sambo berättade för mig om den här boken och jag tyckte att det var en lysande idé - en bok som tar upp våld mot män från kvinnor för en gångs skull. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att mäns våld mot kvinnor troligen är mycket större än tvärtom, men faktum är att det finns förhållanden där kvinnan är den aggressiva parten som misshandlar. Dessvärre blev jag gruvligt besviken på Forrestgates bok. Istället för att ge förslag på vad som kan göras för att förbättra den svenska psykvården blir Forrestgates historia mestadels en gråtfest från början till slut. Det här är Forrestgates historia, rakt upp och ner. Den kan sammanfattas med följande mening: Hon slår mig, jag kan inte slå tillbaka, den svenska psykvården fungerar inte.

Boken tar upp ett viktigt ämne men misslyckas med att ge förslag på vad som kan göras för att förhindra att andra hamnar i samma situation. En aspekt som aldrig berörs ingående är varför det är "okej" att slå tillbaka när en kille slår dig men inte när en tjej gör samma sak. Det skulle vara väldigt intressant att läsa om Forrestgates tankar angående könsroller, uppfostran och varför han tror att han utvecklades till den person han blev. Det ges vissa ledtrådar i bokens inledande kapitel, men det behövs mycket mer.

Forrestgates språk, trots att det blivit redigerat, är dessutom inte särskilt bra. Han lyckas berätta vad han vill ha sagt, men hans väldigt pragmatiska språk blir aldrig så rakt och drabbande som hos vissa andra författare som använder samma stil. Kort och gott är det här en dålig bok. Bara för att en historia är sann betyder det inte att man kan välja bort att berätta den på ett bra sätt. Synd, eftersom böcker på det här ämnet behövs.

Betyg: 1 historia som behöver berättas bättre av 5 möjliga