Regi: Matthew Warchus

Manus: Stephen Beresford

Medverkande: Bill Nighy, Imelda Staunton, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Calamity Films

År: 2014

Längd: 120 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3169706/

Medan den största strejken i Storbritanniens historia härjar i små gruvsamhällen runt om i landet anländer Joe till London för att närvara vid sin första Prideparad. Han tas snart upp i gemenskapen i den nystartade föreningen LGSM (Lesbians & Gays Support The Miners) som startats som stöd för de strejkande gruvarbetarna. Gruppens ledare, Mark, menar att gruvarbetarna utsätts för samma påtryckningar och förtryck som samhällets homosexuella. LGSM fokuserar sin kampanj på den lilla waelsiska byn Onllwyn, men frågan kvarstår om de hårdbarkade gruvarbetarna ens kommer acceptera deras hjälp?

Det här är en på många sätt viktig film och inte bara på det mest uppenbara viset. Pride handlar förvisso främst om HBTQ-rättigheter, men på ett bredare plan handlar den om allas rättigheter att få arbeta under acceptabla förhållanden. Baserad på verkliga händelser visar Pride på vad som kan hända om man väljer att se människor för vad de gör och inte för vem de är. I dagens Europa, med skenande arbetslöshet, kan vi alla behöva en påminnelse om detta. Att påminnelsen sedan levereras med lika delar skratt som allvar är bara ett plus i kanten.

Pride är ytterst välspelad och fans av brittisk film kommer känna igen stora delar av skådespelarensemblen. En av mina favoritskådespelare, Bill Nighy, har en liten men betydande roll och Dominic West gör ännu en lysande prestation som gruppens "ålderman", Jonathan. Likaså är Matthew Warchus regi fläckfri. Det enda som drar ner betyget något är Stephen Beresfords manus. Missförstå mig inte, det är ett bra manus, men Beresford borde arbetat lite mer på tempot i sitt berättande.

Pride berättar en viktig del i Storbritanniens nutidshistoria. Den berättar om hur samarbete över generationsklyftorna blev en viktig seger inte bara för landets homosexuella utan även för arbetarrörelsen. Med ett pathos som hade mig på gränsen till tårar vid flertalet tillfällen och med många gapskratt rekommenderar jag Pride varmt.

Betyg: 4+ waelsiska bakelser av 5 möjliga

Regi: Lucio Fulci

Manus: Vincenzo Mannino & Dardano Sacchetti

Medverkande: Jack Hedley, Almanta Suska, Howard Ross mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1982

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0084719/

Polisen Jack Headly är på väg att gå i väggen. Det blir inte bättre av att han sätts att lösa de brutala kvinnomord som hemsökt New York. Headlys jakt på mördaren går inte obemärkt förbi. Snart får han motta telefonsamtal från gärningsmannen själv och inser att han måste ha hjälp för att få fast mördaren innan han slår till igen.

Lucio Fulcis hyllning till den under det tidiga 80-talet allt mer sällsynta giallogenren är också ett bra avsked till den. Det är extremt våldsam thrillerspänning med sexuella förtecken rakt igenom. Naket i var och varannan scen, konstblod färgat så rött att det nästan sticker i ögonen och smart arbete med färgskala, kamera och musik. Trots att den tangerar alla klassiska gialloelement sågades The New York Ripper av både kritiker och genreentusiaster när den kom. Jag förstår ärligt talat inte varför. Det här är nämligen en av de bättre filmerna på Video Nasties-listan.

Det är klart, som den mesta annan film inom genren med engelsk dubb är skådespelet inte på topp och det finns vissa problem med manusets tempo. Den klassiska 70-talscharmen (trots att den är gjord 1982) väger dock upp det. Speciellt italosoundtracket och den gryniga filmkvaliteten transporterar tittaren tillbaka till en tid med v-jeans och blå ögonskugga.

Som de flesta andra filmer på listan lämpar sig inte The New York Ripper för den lättstötte. Eftersom det är en thriller- och eller skräckfilm producerad av en italienare under den här tidsperioden är det både väldigt mycket sex och väldigt mycket våld - ofta i kombination. Om du gillar genren är det här ett bra val.

Betyg: 4 amerikanskitalienska mordhistorier av 5 möjliga

Chockerande idag?: Faktiskt ja. Om du inte är van vid den här typen av filmer skulle jag tänka en eller två gånger innan jag såg den här rullen.

Förbjuden i: Argentina, Australien, Kanada, Finland, Tyskland, Norge, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Tyskland, Storbritannien (klippt version tillåten i båda länderna)

Svensk titel: Hjärtan i Atlantis

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva: 2001)

Sidor: 523

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 0-684-85351-5

"Sometimes when you're young, you have moments of such happiness, you think you're living on someplace magical, like Atlantis must have been. Then we grow up and our hearts break into two.”

Heart In Atlantis är Stephen Kings uppgörelse med sin egen generation och det amerikanska 1960-talet. Genom två kortromaner och tre noveller får vi följa olika karaktärer som på något sätt alla sammankopplas med antingen Carol Gerber eller Bobby Garfield i den lilla staden Harwich. King har skrivit flertalet novell- och kortromansamlingar utifrån ett visst tema, men mig veterligen är detta den första han skrivit där karaktärerna ständigt återkommer i olika konstellationer. Det gör att det jag brukar klaga på när det gäller Kings noveller, den ojämna kvaliteten, i viss mån vägs upp av den striktare ramen. Därmed inte sagt att alla är lika bra.

Den första historien, Low Men In Yellow Coats, utspelar sig 1960 i just nämnda Harwich. Bobby Garfield fascineras av sin nyinflyttade granne, den excentriske Ted Brautigan. En oväntad vänskap mellan generationsgränserna uppstår då unge Bobby och den åldrige Ted båda visar sig ha ett brinnande intresse för litteratur. Men när Ted ger Bobby ett uppdrag börjar den senare inse att allt i staden kanske inte är som det ska vara. Någon letar efter hans nya vän. Någon som klär sig i gula överrockar och patrullerar gatorna - och det är upp till Bobby att se till att de inte får tag i Ted.

Den andra kortromanen, som delar namn med bokens titel, Hearts In Atlantis, utspelar sig 1966 på University of Maine. Peter Riley, som tidigare varit en duktig elev, börjar tappa allt mer i betygskatalogerna när han och hans klasskamrater på studiehemmet i princip blir besatta av kortspelet Hjärter (Hearts). Samtidigt som hans betyg börjar dala träffar Peter den politiskt intresserade Carol Gerber och blir blixtförälskad. Med brinnande krig i Vietnam inser Peter att han måste ta ställning samtidigt som han får upp sina betyg. Om inte annat kommer han snart befinna sig i djungeln själv.

Dessa två historier utgör den absolut största delen av boken och är också bäst respektive sämst. Low Men In Yellow Coats är ytterligare en av Kings mycket fina barndomsskildringar, men det som skiljer den från de flesta andra han skrivit är det nästan allomfattande mörker den utspelar sig i. Visst har King haft mörka teman i sina barndomsskildringar tidigare, men där protagonisterna i exempelvis IT (1986) eller The Body (1982) har sina vänner och annan gemenskap att förlita sig på känns Bobby väldigt ensam. Visserligen har han sin vänskap med Ted, men eftersom Ted är en jagad man kan han inte "skydda" Bobby från hemskheterna världen utsätter honom för. När dessutom hans bäste vän, John Sullivan, åker iväg på sommarläger (det är alltid sommar i Kings barndomsskildringar) lämnas Bobby att försvara sig själv. 

Low Men In Yellow Coats beskriver också den pirrande känsla av ung kärlek man kan få precis innan tonåren i och med Bobbys flickvän Carol Gerber. En händelse i den här kortromanen som involverar just Carol blir en katalysator för resten av boken. Jag vill inte avslöja vad den är (eftersom den kommer så oväntat), men det är nyckelscenen till resterande historier i samlingen. För att få ut så mycket som möjligt av berättelsen krävs det dock att du är bekant med Stephen Kings magnum opus, The Dark Tower (1982 - 2012), då den på ett mycket påtagligt sätt är kopplad till den här serien. Dessa referenser ströks helt när berättelsen filmatiserades under titeln Hearts In Atlantis (2001). Denna film baseras alltså inte på berättelsen med samma namn utan en berättelse i boken med samma namn. Förvirrad än?

Low Men In Yellow Coats är bokens bästa historia. King återvänder till sina barndomsskildringar som han är så fruktansvärt duktig på att teckna. Det enda jag egentligen har att invända mot är att den kanske inte är så lätt att förstå för dem som inte läst The Dark Tower, men kopplingen gör det till en liten bonus för King-fans som jag.

Bokens andra kortroman, Hearts In Atlantis (förvirrad än?), må kretsa kring Peter Riley och hans politiska uppvaknande, men det är Carol Gerber som är navet allt kretsar kring. Här presenteras även karaktärer som återkommer i novellerna och på så vis är kortromanen ett viktigt inslag i det sammanlagda narrativet. Problemet är att den är på tok för lång. Jag skulle vilja dela av den på hälften och slänga in en ny historia om Bobby på de kortade sidorna. Det hade dels gett boken ett bättre flyt och dels hade det gett lite större insikt i Bobbys uppväxt efter händelserna i Low Men In Yellow Coats. Här finns bra passager, främst de med Carol som här utvecklas till min favoritkaraktär i historierna, men på det hela taget är det på tok för pratigt och förvånansvärt händelsefattigt.

De två efterföljande novellerna utspelar sig efter Vietnamkrigets slut och gör nedslag i sidokaraktärers liv från de två kortromanerna. Den första, Blind Willie, utspelar sig under loppet av en dag i december 1983 på en trottoar i New York. Willie Shearman, veteran från kriget, är utåt sett en vanlig affärsman, men när han pendlat till sitt kontor förvandlas han till tiggaren "Blind Willie". Anledningen är en händelse han och hans kamrater utsatte en viss Carol Gerber för när de var unga. En kort och kärnfull novell som leder in till Why We're In Vietnam där John Sullivan (se Low Men In Yellow Coats) anländer till en begravning för en av hans gamla armékamrater, 1994. Under ett samtal med hans gamla befäl får vi  varför John sedan striden i Dong Ha ser en gammal vietnamesisk kvinna, som han kallar för Mama-san, vart han än går.

Boken avslutas med den kortaste av de fem historierna, men kanske den som drar mest på hjärtsträngarna. Heavenly Shades Of Night Are Falling utspelar sig 1999 då Bobby Garfield återvänder till Harwich efter mer än 40 års frånvaro. Det finns något han måste göra. Något han lovade en gammal vän. Jag kan inte säga mer om den avslutande novellen utan att spoila överraskningen, men jag måste erkänna att jag fällde en tår eller två när den var slut. Det är det som Hearts In Atlantis också gör allra bäst - det är en samling berättelser som till en början verkar stå för sig själv, men efter man läst titelhistorien börjar man uppleva hur dessa karaktärers öden vävs in med varandra mer och mer. King har helt klart försökt att ge sin bild om hur Vietnamkriget formade hans generation och slutsatsen står att läsa redan i det inledande citatet från Easy Rider (1969): "We blew it". 

Det finns en nästan övernaturlig svärta som genomsyrar denna annars tämligen socialrealistiska King-bok. En svärta som kommer ifrån insikten om att de försökte, de kämpade men de misslyckades. Precis som ön Atlantis sjunker Kings babyboomgeneration hur mycket kärlek de än vill ge och ta. Redan i titeln finns det en domedagsprofetia, men på samma sätt ett hoppfullt meddelande - det går att älska även om landet självt sjunker.

Betyg: 4 golden oldies av 5 möjliga

Regi: David Ayer

Manus: David Ayer

Medverkande: Brad Pitt, Shia LaBeouf, Logan Lerman mfl.

Produktionsbolag: Le Grisbi Productions/Crave Films/Huayi Brothers Media

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA/Storbritannien/Kina

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2713180/

April, 1945: De allierade rycker fram genom Tyskland på väg mot Berlin men bjuds på hårt motstånd från en allt mer desperat tysk krigsmakt. Sergeant Don "Wardaddy" Collier och hans trupp i stridsvagnen Fury skickas ut för att överta en mindre stad. Med sig har de den helt färske soldaten Norman. Spänningarna i gruppen och framförallt gällande Norman blir allt allvarligare och samtidigt inser truppen att deras nästa uppdrag mycket väl kan bli deras sista.

Det finns en scen cirka en timme in i Fury som slår fast att det här framförallt är en karaktärsdriven historia om människor under press. Truppen får en timmes respit hemma hos två tyska kvinnor och sättet de behandlar dessa på säger väldigt mycket om de olika karaktärerna. Sergeant Don Collier pendlar mellan att vara ett äkta rövhål och ett befäl som gör exakt vad han behöver göra för att hans män ska överleva. Norman, färsk som han är, motsätter sig många av de mer grymma order han får. Resten pendlar mellan dessa extremer. Scenen med de tyska kvinnorna är paradoxalt nog en av de mest laddade i en film om den värsta konflikt mänskligheten någonsin skådat. Det är lysande gjort av manusförfattare och regissör David Ayer. Han lyckas hitta det stora i det lilla... och det gör rejält ont.

Brad Pitt är alltid bra vad han än spelar och hans roll som sergeant Collier är inget undantag. Den som verkligen skiner i den här filmen är dock Logan Lerman i rollen som vår everyman Norman. Han är fullständigt trovärdig i sina scener och man känner verkligen med honom. Här ligger dessvärre också ett av filmens få tydliga problem - det går lite för snabbt. Jag skulle vilja att Ayer antingen hade förlagt filmen under en längre tidsperiod eller att han gjort en film till om de här karaktärerna. Normans karaktär accepterar krigets vansinne lite för snabbt. Det är inget stort aber, men det stör mig ändå.

Den här filmen skulle inte kunna komma mer lägligt för mig. Det senaste halvåret har jag arbetat med en elev som älskar stridsvagnshistoria och jag har under denna tid lärt mig otroligt mycket om framförallt andra världskrigets tanks. Det gör att jag också kan se att man verkligen gjort sin research till Fury. Visst finns här vissa mindre detaljfel, men bara det faktum att man använde världens enda fullt funktionsdugliga Tiger-tank till en scen är imponerande. Kort sagt, min elev gillade filmen, det gör jag också.

Betyg: 4 korsvägar av 5 möjliga

Regi: Eric Weston

Manus: Eric Weston & Joseph Garofalo

Medverkande: Clint Howard, R.G Armstrong, Joe Cortese mfl.

Produktionsbolag: Leisure Investment Company & Coronet Film

År: 1981

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15 år

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0082346/

Stanley Coopersmith har det inte lätt på militärskolan han går på. Skolan har tvingats öppna sina dörrar för även icke-priviligerade familjer och/eller söner vars far, farfar och farfarsfar inte varit i armén. Stanley tillhör dessa nyintagna. Kombinerat med en total brist på social kompetens gör det honom snabbt till klassens driftkucko. Men när Stanley upptäcker ett hemligt rum under skolans kyrka inser han snabbt att han har förmåga att förändra saker och ting - med en dator och urgammal magi...

Evilspeak är ren skär kitschglädje! Det finns inget annat sätt att se den här filmen. Djävulsdyrkande kult från bortom graven som kommunicerar via EGA-skärmar? Ge mig popcornen! Clint Howard lyckas i rollen som Coopersmith (långt in i filmen trodde jag att han hette Cooper Smith eftersom alla karaktärer intonerar namnet så) skapa någon man egentligen inte kan tycka synd om. Ändå fungerar han så jäkla bra som den gnälligaste jäkeln utan några förmildrande omständigheter du kan tänka dig.

Det här tillhör de snällare filmerna på Video Nasties-listan och idag hade en 15-årsgräns varit tveksam. Den orsakade en hel del rabalder i Storbritannien och andra mer konservativa länder på grund av olika religiösa teman. Visst är det blodigt här och där, men det är inte det utstuderade våld som förekommer i många av de andra filmerna på listan. Jag skulle säga att den amerikanska åldergränsen PG-13 är en bra fingervisning här. Med andra ord är Evilspeak är skräckfilm du kan se även om du har lite problem med dylika filmer i vanliga fall.

Om du vill drömma dig tillbaka till ett 80-tal där datorer klarade allt och lite till är Evilspeak en högtidsstund. Nu ska jag köra ett antivirusprogram så min dator inte åkallar Satan.

Betyg: 4 EGA-skärmar med demoniska krafter av 5 möjliga

Chockerande idag?: Man ser värre saker i random thrillerserie på tv.

Förbjuden i: Argentina, Storbritannien, Island

Fortfarande förbjuden i: Island

Regi: James Marsh

Manus: Anthony McCarten (baserad på Jane Hawkings bok Travelling To Infinity: My Life With Stephen)

Medverkande: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Michael Marcus mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2014

Längd: 123 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2980516/

Berättelsen om Dr. Stephen Hawkings liv och leverne. Hawking, troligen den ende superstjärna fysikstudiet har idag, är en person de allra flesta känner igen. Hans fantastiska upptäckter, hans sätt att arbeta trots sin ALS-sjukdom och framförallt hans sätt att föra fram komplicerade vetenskapliga begrepp på ett lättförståeligt sätt har vunnit honom beundrare världen över. Om detta, men framförallt om hans första äktenskap, handlar The Theory Of Everything.

Jag hatade fysik i grundskolan. Jag hade två lärare varav den ene var väldigt bra, men den andre lyckades döda mitt intresse fullständigt. Med mitt intresse för science fiction låg det dock en liten naggande röst i bakhuvudet om att jag borde lära mig mer. Några år in på mina universitetsstudier (inom humaniora) köpte jag en begagnad kopia av Stephen Hawkings fantastiska bok A Brief History Of Time (1988). Boken blev ett uppvaknande. Här fanns någon som kunde förklara saker för mig! När jag nu får sitta med på fysiklektionerna på mitt nuvarande jobb som elevassistent suger jag åt mig information som en svamp. Kort sagt, Stephen Hawking är en av mina stora idoler. Därför är jag också glad över att The Theory Of Everything är en riktigt bra biografi.

Eddie Redmayne är lysande i rollen som Hawking. Sättet han skildrar Hawkings fortskridande ALS på är mycket imponerande. Redmayne gick så in för sin roll att han permanent skadat sin ryggrad genom att hela tiden vara i karaktär under filminspelningen. Det är en sak att "lida för konsten", men Redmayne visar att genom riktigt engagemang, må det vara lidande eller inte, så kan man ge en oförglömlig tolkning som förtjänar alla applåder. Likaså är Felicity Jones mycket bra i rollen som hans hårt prövade fru, Jane. Det är dock mycket svårt att överskugga Redmayne i den här filmen.

Manusmässigt har The Theory Of Everything vissa brister i form av kronologiska hopp som skulle tjänat på att ha en caption eller två. Jag ställer mig också lite frågande till att man inte gör en biografi av Hawking själv istället för primärt hans äktenskap till Jane. Det hade ändå blivit en betydande del av filmen, men då Jane Hawkings bok slutar 1995 gör även filmen det.

Regin är däremot mycket bra från Oscarsvinnaren James Marsh (Man On Wire, 2008) som lyckas få ut det bästa av sina skådespelare och har ett väldigt fint öga för detaljer. Ett stort plus är alla de fysikformler som får representation genom filmens olika scenografiska uppställningar. Det gör för en fantastiskt vacker film, om än subtilt sådan. Givetvis hade allt detta gått förlorat utan ett riktigt bra foto också.

The Theory Of Everything är en riktigt bra biografisk skildring om en av vår tids största tänkare. Hawking själv älskar den och vem är jag att argumentera mot Dr. Hawking?

Betyg: 4+ allomfattande teorier av 5 möjliga

Regi: Anton Corbijn

Manus: Andrew Bovell (baserat på John le Carrés roman med samma namn)

Medverkande: Philip Seymour Hoffman, Grigoriy Dobrygin, Rachel McAdams mfl.

Produktionsbolag: The Ink Factory/Potboiler Productions/Amusement Park Films mfl.

År: 2014

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1972571/

Günther Bachmann är inte bara innehavare av det mest tyska namnet den här sidan millenieskiftet utan även ledare för en topphemlig antiterrorenhet med bas i Hamburg. När en man registrerad i enhetens system som potentiell terrorist kommer till stan är vill Bachmann skugga honom för att få tag i eventuella kontakter. Det politiska rävspelet mellan enheten i Berlin och rikspolisen i Berlin varvas med berättelsen om en man som kanske är terrorist, kanske inte, men definitivt är en mycket eftersökt herre.

Det är oundvikligt att det svider lite när man börjar se A Most Wanted Man. Det här är en av Philip Seymour Hoffmans sista filmroller och i precis som allt han tog sig för spelar han skjortan av alla andra. Hoffman är riktigt bra i rollen som Bachmann, även om hans karaktär tangerar lite för många klyschor ibland. Det är väldigt mycket drickande, rökande och ett "bekymmersamt förflutet" att handskas med. Det kan man dock inte klandra Hoffman för och till syvende och sist är det inte något som stör alltför mycket.

Även den övrige ensemblen är bra. Framförallt får Willem Dafoe spänna skådespelarmusklerna i en fin biroll. Den enda som jag kanske inte var helt övertygad av var Rachel McAdams som snubblade lite väl mycket på den fejktyska accenten. Just där har man ett tecken på vem som generellt är duktig på sitt arbete som skådespelare och vem som bara är duglig. Hoffman och Dafoe lägger sig an med en subtil tysk klang som känns som tyskar som pratar mycket bra engelska. McAdams låter som någon som försöker härma tysk klang. Det är stor skillnad på hantverket.

Jämförelsen med den tillika le Carré-baserade spionfilmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011) är svår att förbise. A Most Wanted Man är dock snäppet bättre. Anledningen stavas tydlighet. Det är inget fel på komplexa historier, men det som störde mig med TTSS var hur lite karaktärsuppbyggnad det fanns. A Most Wanted Man är bättre berättad, har ett starkare narrativ och framförallt, även om det tar lite emot att säga det, en bättre regissör. Det tog ett innan jag insåg att det som störde mig mest med TTSS var Tomas Alfredsons regi. Stilistiskt säker måhända, men han fick inte ut vad han behövde av varken manus eller skådespelare. Det är ganska oväntat att Anton Corbijn, mest känd för sina fantastiska musikvideos, slår Alfredson på fingrarna - framförallt när det gäller substans framför stil.

A Most Wanted Man är en skickligt konstruerad spionthriller med ett bitterljuvt berättande som rekommenderas till alla fans av genren och även för den som är sugen på lite gäckande män och kvinnor i skuggorna. Bra!

Betyg: 4 hemliga möten i Hamburg av 5 möjliga

Regi: Josh Johnson

Manus: Josh Johnson

Medverkande: Frank Henenlotter, Charles Band, Keith Batcheller mfl.

Produktionsbolag: Imperial PolyFarm Productions

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395970/

När jag var liten fanns det ett filmformat som dominerade marknaden totalt - VHS. Det gör också att jag och många med mig har en slags nostalgisk koppling till de becksvarta plastbitarna. Det var VHS som fick mig att börja samla på film. Det är VHS "fel" att jag fortfarande har minst 15 flyttlådor med film som inte varit uppackade på tio år eller så. Jag är troligen den enda i min bekantskapskrets som fortfarande har en VHS-spelare stående under min Blu Ray. Med andra ord är Josh Johnsons dokumentär om hemvideo i allmänhet och VHS i synnerhet verkligen en träff rakt i barndomen för mig.

Johnson intervjuar förgrundsfigurer inom hemvideomarknaden och fokuserar (föga förvånande) på den amerikanska marknaden. Han kontrasterar även förtjänstfullt med marknaden i Asien och framförallt då i Japan. Vad jag kan sakna lite är en liknande kontrastering med marknaden i Europa. I norra Europa hade vi ju hela moralpaniken som omgärdade hemvideo, med exempelvis Studio S-upproret i Sverige och Video nasties i England. Jag saknar även i viss mån en mer ingående teknisk genomgång och jämförelse med andra format.

Rewind This! är framförallt en kärleksförklaring inte bara till videofilm utan även till alternativ media. Den genomgående röda tråden är hur videofilm gjorde både produktion och distribution mycket enklare och att vem som helst kunde (och gjorde!) tjäna pengar på marknaden. Det är just det som gör att man kan hitta så mycket skumma saker på VHS som aldrig någonsin kommer släppas på något nytt format. Johnson poängterar internets betydelse för att sprida media idag, men faktum kvarstår - många tusentals filmer från framförallt åren 1976 - 2000 finns inte att få tag i på annat sätt än på de VHS-band som en gång stod i den lokala videoaffären. Att detta skulle innebära att det är filmer av lägre kvalitet? Tja, både och. Det finns några pinsamma luckor i utbudet av dvd- och blu ray-filmer när det gäller riktigt bra film. Samtidigt ska man inte sticka under stol med att charmen med VHS-band är att hitta de där skumma filmerna ingen hört talas om, på ett band som flimrar och hoppar. Det är filmarkeologi!

Rewind This! är en nostalgitripp som lider lite av den idag så vanliga dokumentärtekniken med korta intervjuklipp som försöker berätta en sammanhängande historia, men istället skulle tjänat på att låta intervjupersonerna komma till tals lite längre. Det är dock ett måste för alla som växte upp med VHS och spenderade på tok för mycket pengar i mer eller mindre skumma videobutiker.

Betyg: 4 nu kliar det i fingrarna att gå igenom mina lådor av 5 möjliga