Titel: Borta bäst

Författare: Sara Kadefors

År: 2009

Sidor: 346

Förlag: Piratförlaget 

ISBN: 978-91-642-0299-4

Sylvia, en till synes proper medelålders kvinna, bor i sin bil i en skogsdunge utanför Ikea. Hennes uppenbarelse är allt annat än vad stereotypen om en hemlös kvinna brukar visa oss. Vem är hon och hur kom hon att bo i sin bil? Under närmre 350 sidor får vi följa Sylvias vedermödor att försöka klara sig i en värld som hon bara för några månader blundade för. Samtidigt lurar det "oförlåtliga" i bakgrunden - den synd som gör att hon inte kan återvända hem.

Om ovanstående låter som en beskrivning av en thriller är det ingen tillfällighet. Det här är visserligen inte tänkt att vara i nämnda genre (troligtvis inte i alla fall) men Kadefors lyckas på något sätt fånga samma adrenalinrus som en litterär mördarjakt kan ge genom Sylvias försök att hitta någonstans att sova. Det är verkligen en egendomlig upplevelse.

Kadefors har skrivit en bok om det överkonsumerande svenska medelklassamhället och de fördomar som frodas i villaidyllerna. Hon ger ett porträtt av Sylvia som är lika delar vedervärdigt och lika delar lysande av godhet. Vi förstår snart att Sylvia förlorat hela sin värld och försöker bygga upp en ny tillvaro. Hon framstår paradoxalt nog som en tabula rasa som naggas i kanterna av nedklottrade fördomar.

Bokens språk är lättläst, rappt och humoristiskt men blir aldrig trivialt. Kadefors lyckas beskriva villaförorten väl, men ibland blir jag lite trött på hennes nästan romantiserande av det "kravlösa livet" som hemlös. Sylvia klarar sig alltid på något sätt och får sällan ta konsekvenserna av sitt handlande. Det är sant att hon gjorde något ruttet som landade henne i den situation hon befinner sig i, men i resten av boken lyckas hon på något vis ta sig ur varenda jobbig situation som någon annan vardags-Macgyver.

Jag kan också störa mig en aning på Kadefors ganska onyanserade bild av villalivet. Sylvia må ha varit en häxa en gång i tiden, men i stort sett alla som bor i hennes gamla område beskrivs som ytliga skvallertanter. Det är tyvärr en trend som verkar finnas i Sverige just nu - vi har sett på TV hur människor överkonsumerar, gråter framför kameran och får två ekonomer att fixa deras röra åt dem. Vi skakar på huvudet åt deras dumhet. Dumma, dumma villamänniska, tänker vi självgott. Jag är likadan själv. Exempelvis Lyxfällan är socialporr av högsta rang, men samtidigt blir jag lite illa berörd av Kadefors nästan hyllande av fattigdom. Sanningen är väl den att det varken är ädelt att vara fattig eller rik, så länge man är en god människa. Kanske är det också bokens sensmoral, men om så är fallet tappar Kadefors bort tråden någonstans. Synd på en annars mycket välskriven och underhållande bok.

Betyg: 3+ stulna fotbad av 5 möjliga

Titel: Deadly Cults: The Crimes Of True Believers

Författare: Robert L. Snow

År: 2003

Sidor: 193

Förlag: Praeger Publishers  

ISBN: 0-275-98052-9

Robert L. Snow, pensionerad polis och befäl för Indianapolis mordrotel, har skrivit en faktaspäckad bok om kriminella sekter. I ett antal kapitel går Snow igenom många av de mest ökända grupperingarna som begått brott under dåligt maskerade religiösa agendor. Snow inriktar sig helt på de kriminella sekterna och tar inte upp grupper som visserligen kan betraktas som sekter men inte skadar någon.

Sekterna delas upp i underkategorier så som "domedagssekter" eller "självmordssekter". Snow presenterar vad som kännetecknar varje typ av sekt och illustrerar med exempel. Det är ofta skrämmande läsning som hela tiden går tillbaka till frågan varför just person x fastnade i sektens nät. Snow har, på gott och ont, försökt anamma ett akademiskt språk som oftast fungerar relativt väl. Ibland lyser dock hans egna åsikter om vissa av grupperingarna igenom lite väl mycket. Det här blir speciellt tydligt i kapitlet om de ockulta sekterna som Snow av en eller annan anledning verkar tycka riktigt illa om på ett personligt plan.

Deadly Cults är intressant läsning för alla som är intresserade av rättspsykologi eller psykologi i allmänhet för den delen. Snow försöker i de avslutande kapitlen ge svar på hur sekter rekryterar folk och hur man kan avprogrammera före detta sektmedlemmar. Dessvärre är dessa kapitel inte alls lika intressanta som resten av boken och känns mer som ett appendix. Jag vet inte heller om Snow är den rätte för att skriva om avprogrammering. Det känns som att de delarna skulle skrivas bättre och mer trovärdigt av någon med psykologutbildning. Om du håller dig till bokens inledande kapitel är det dock en fascinerande läsning om människans psyke och hur det kan manipuleras att tänka de mest märkliga ting.

Betyg: 4- foliehattar av 5 möjliga

Titel: När mardrömmen blev sann

Författare: Glenn Forrestgate

År: 2010

Sidor: 153

Förlag: anomaR Förlag

ISBN: 978-91-977951-5-9

Glenn berättar sin historia om hur han fastnade i ett väldigt destruktivt förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som slog honom sönder och samman. Läsaren får ta del av Glenns tankar om sitt förhållande, vad som höll honom kvar och hans turer i den svenska psykvården.

Min sambo berättade för mig om den här boken och jag tyckte att det var en lysande idé - en bok som tar upp våld mot män från kvinnor för en gångs skull. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att mäns våld mot kvinnor troligen är mycket större än tvärtom, men faktum är att det finns förhållanden där kvinnan är den aggressiva parten som misshandlar. Dessvärre blev jag gruvligt besviken på Forrestgates bok. Istället för att ge förslag på vad som kan göras för att förbättra den svenska psykvården blir Forrestgates historia mestadels en gråtfest från början till slut. Det här är Forrestgates historia, rakt upp och ner. Den kan sammanfattas med följande mening: Hon slår mig, jag kan inte slå tillbaka, den svenska psykvården fungerar inte.

Boken tar upp ett viktigt ämne men misslyckas med att ge förslag på vad som kan göras för att förhindra att andra hamnar i samma situation. En aspekt som aldrig berörs ingående är varför det är "okej" att slå tillbaka när en kille slår dig men inte när en tjej gör samma sak. Det skulle vara väldigt intressant att läsa om Forrestgates tankar angående könsroller, uppfostran och varför han tror att han utvecklades till den person han blev. Det ges vissa ledtrådar i bokens inledande kapitel, men det behövs mycket mer.

Forrestgates språk, trots att det blivit redigerat, är dessutom inte särskilt bra. Han lyckas berätta vad han vill ha sagt, men hans väldigt pragmatiska språk blir aldrig så rakt och drabbande som hos vissa andra författare som använder samma stil. Kort och gott är det här en dålig bok. Bara för att en historia är sann betyder det inte att man kan välja bort att berätta den på ett bra sätt. Synd, eftersom böcker på det här ämnet behövs.

Betyg: 1 historia som behöver berättas bättre av 5 möjliga

Titel: Tell No One

Svensk titel: Berätta inte för någon

Författare: Harlan Coben

År: 2001 (svensk utgåva 2004)

Sidor: 301

Förlag: Orion Paperback/MånPocket

ISBN: 91-7001-124-9

Dr. David Beck lider efter sviterna av en fruktansvärd tragedi – hans fru blev mördad av en seriemördare och han själv blev allvarligt skadad när han försökte hjälpa henne. Åtta år senare har David fortfarande inte lyckats komma över sin frus död. När två kroppar grävs upp vid platsen där hans fru blev kidnappad börjar emellertid märkliga saker att inträffa. En dag får David ett mejl med en länk till en övervakningskamera. I kameran ser han sin fru…

Harlan Coben har skrivit en deckare som är perfekt som lättsam läsning. Den är smart men inte allför invecklad och passar såldes ypperligt som tågpendlarbok. Coben har ett enkelt men effektivt språk som påminner en aning om Stephen Kings. Ramhistorien är spännande och bjuder på en och annan överraskning även om det står relativt klart vad som kommer att ske några kapitel in i boken. Något som grumlar den annars så trevliga läsningen är Cobens användande av etniska stereotyper i tid och otid. Visserligen är en av bokens sekundära protagonister svart, men givetvis är han en knarklangare med ett hjärta av guld. Ja…just det. Desto mindre som sägs om bokens torterande nordkorean desto bättre. Det är bara en pinsam karaktär.

Det här är en bok som uppfyller vad den lovar – en stunds litterär spänning utan större tuggmotstånd. Framförallt är den skyhögt mycket bättre än alla svenska deckare som spys ut ur tryckpressarna.

Betyg: 3+ kryptiska mejl av 5 möjliga

Titel: Watch Where You Bleed: The Saga Of Guns N' Roses

Svensk titel: Welcome To The Jungle: Legenden om Guns N' Roses

Författare: Stephen Davis

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 410

Förlag: Gotham Books/Norstedts

ISBN: 978-91-1-303256-6

När jag var omkring tio år gammal hörde jag Guns N' Roses för första gången. Dessvärre var detta i slutet i bandets storhetstid och det skulle bara dröja ytterligare något år tills bandets sista skiva med vad som kan kallas originalbandet såg sitt ljus. Guns N' Roses hade dock ett otroligt inflytande på min musikaliska smak och var en av anledningarna till att jag började spela gitarr några år senare. Precis som alla andra ungar som såg honom ville jag vara Slash.

Stephen Davis har skrivit en, vad jag har förstått efter att ha läst boken, väldigt infofficiell biografi över vad som skulle bli det sista riktigt stora arenarockbandet. Eftersom jag läste boken på svenska är det svårt att bedöma Davis språk på grund av den skrattretande översättningen. Idiomatiska uttryck som man aldrig ens bör försöka översätta lägger sig på hög och ibland var jag tvungen att lägga ifrån mig boken i fnitter över semantiska krumbukter.

Davis har lyckats med något jag trodde skulle vara omöjligt - han har gjort en bok om ett av världens mest skandalomsusade band i mångt om mycket långtråkig. Visst, han redovisar pliktskyldigt vad som hände på den och den spelningen, men berättandet är väldigt blodfattigt - troligen på grund av att inga medlemmar i bandet har medverkat eller ens ställt sig bakom boken.

Det är dock inte bara tråkigheter som skildras. Bokens första halva ger en fascinerande bild av Los Angeles rockscen under tidigt 80-tal och för någon som växte upp med banden som nämns är det en källa av roliga anekdoter jag antagligen kommer berätta en lång tid framöver. Bland favoriterna finns Guns N' Roses gruvliga hämnd på The Cult som nästan var värd de 50 kronor jag betalade för boken i sig själv.

Men Davis skildring vill som sagt aldrig lyfta. Exempelvis spenderas endast fem sidor (eller något liknande) med att återge vad som utmynnade i en av bandets största skandaler - upploppet i St. Louis som Axl Rose ansågs ha orsakat. Den tragiska händelsen under spelningen i Donnington, England, där två personer i publiken blev ihjältrampade, får större utrymme. Det blir tyvärr ganska sorgligt när Davis beskriver händelseförloppet med en nästan orgasmisk rockjournalistisk ådra som inte ställer några vidare frågor om hur denna händelse påverkade bandet. 

Sammanfattningsvis är bokens första del relativt läsvärd medan den andra mest skildrar hur Axl Roses problem blir allt större och hur många spelningar de missade utan egentligen någon större insikt om vad som verkligen pågick i bandet. Det är visserligen svårt när man inte har tillgång till personerna man skriver om...

Betyg: 2 uselt översatta titlar av 5 möjliga

Titel: Flashforward

Författare: Robert J. Sawyer

År: 1999 (ej översatt till svenska)

Sidor: 320

Förlag: Tor Books

ISBN: 0-312-86712-3

Lloyd Simcoe är en lysande fysiker som arbetar vid CERN för att försöka skapa den så kallade Higgsbosonpartikeln - ett experiment som skulle låta forskarna förstå varför partiklar har massa. Något går dock väldigt fel och alla människor på planeten upplever en blackout. Under blackouten ser alla en kort "vision" av sig själva 21 år in i framtiden. Konsekvenserna av visionerna och alla dödsfall som inträffade när hela världen stängde av sig själv en stund blir enorma. Samtidigt som Lloyd försöker pussla ihop sitt liv igen efter att hans fästmös dotter dött under blackouten försöker hans kollega Theo förstå varför han inte såg något. Snart kontaktas han av en person som har något väldigt oroväckande att berätta - i sin vision såg han en rapport om Theos mord.

Flashforward inspirerade en lysande tv-serie som lades ner tidigare i år - dessvärre innan den ens kommit igång ordentligt. Jag bestämde mig för att införskaffa boken och slogs genast av hur olik den är sin senare adaption. Det här är mycket mer grundad science fiction med komplicerade filosofiska och fysiska resonemang som får dig att tänka till både en och två gånger. Tv-serien var en snabbt berättad actionfest som egentligen bara hade huvudpremissen med en blackout med tillhörande visioner gemensamt med sitt källmaterial.

Robert J. Sawyer har skrivit en fascinerande bok som kommer utmana dig som läsare. Problemet är att karaktärerna inte är särskilt intressanta. De verkar mestadels vara där som ett nödvändigt ont för att föra fram Sawyers mycket spännande tankar om vår framtida värld. Något jag verkligen uppskattade var de små "faktabitar" som Sawyer stoppar in. En favorit är hur prins Charles anses för mentalt störd för att ta över den engelska tronen och kronan lämnade till prins Harry som helt sonika upplöser den brittiska monarkin.

Det finns två stora typer av science fiction enligt mig: idé- respektive karaktärsdriven. Som bäst blir en fusion av de två. Ibland kan man hitta böcker vars idéer fascinerar en till den milda grad att det inte gör något om karaktärerna är träiga. Det är tyvärr inte fallet med Flashforward som alla sina goda idéer till trots faller platt när det kommer till att knyta ihop historien. Theos mordhistoria känns mest som en efterkonstruktion för att ha något att hänga upp sista akten på och karaktärerna biter aldrig riktigt tag i en. Trots detta är Flashforward läsvärd på grund av sättet som den utmanar läsaren att fundera över fri vilja kontra determinism. Förvänta dig dock inget mästerverk.

Betyg: 3 och-de-tänker-bygga-en-sån-där-manick-några-kilometer-från-där-jag-bor?! av 5 möjliga

Titel: The Collector

Svensk titel: Samlaren

Författare: John Fowles

År: 1963 (svensk utgåva 1964)

Sidor: 305

Förlag: Little, Brown And Company

ISBN: 978-0-316-29023-4

Frederick Clegg lever ett ensamt liv med sin fjärilssamling som största hobby och tidsfördriv. En dag får han syn på den vackra konstskoleeleven Miranda Grey och blir som besatt av henne. Efter att ha vunnit en stor summa pengar kan han köpa sig ett ensligt hus på landet och sluta arbeta. Hans besatthet med Miranda blir allt värre tills han en dag kidnappar henne och beslutar att hålla henne instängd i husets källare tills hon lär känna honom och i slutändan att sig älska sin fångvaktare...

Jag hörde först talas om den här boken via en morbid liten hobby jag har - rättspsykologi. Den dök upp gång på gång i texter om seriemördare och annat löst folk och har egentligen bara Catcher In The Rye som konkurrent till vilken bok från 1900-talet som inspirerat flest mordiska knäppgökar. Att den här historien skulle ligga till grund för psykiskt sjuka människors brott är enklare att förstå än att Holden Caulfields eskapader skulle göra det. Frederick Clegg är en oerhört obehaglig karaktär som inte är lätt att sätta fingret på. Rättspsykologisk sett brukar man koppla sexualitet till de flesta seriemördares brott. Det intressanta är att Clegg inte uppvisar något som helst sexuellt intresse av Miranda. Hans "kärlek" till sin fånge verkar genuin på ett väldigt omoget vis och det gör honom bara mer skrämmande.

Boken handling berättas först av Clegg och stämningen är så tät att man skulle kunna skära i den med kniv. Dessvärre låter Fowles Miranda komma mer till tals i bokens andra del. Till en början var jag entusiastisk inför berättarbytet men ångrade mig ett femtiotal sidor in - Miranda är en pretentiös fjant som inte vet vad som är bäst för henne själv. Som värst blir det när hon har chansen att fly men inte kan förmå sig att verkligen slå till den man som hållt henne fången i flera månader eftersom hon är pacifist! Smaka på den! Hennes naivitet och samtidigt väldigt snobbiga tankar om konst och estetik gör henne till en karaktär som det är väldigt svårt att tycka om. Det är klart att vi sympatiserar med hennes situation, men jag började störa mig allt mer på hennes utsvävningar. I synnerhet hennes återberättande av hennes "nästan-förhållande" med den omkring 20 år äldre konstnären G.P - en lika stor om inte större fjant än Miranda.

Medan Clegg är en utmejslad och fängslande karaktär blir Miranda aldrig mer än ett historieberättarelement. Det ger dessvärre boken ett ganska splittrat intryck som förstärks av Fowles ganska pladdriga stil i delen där Miranda får föra historien vidare. Det är inte på något vis en dålig bok men inte heller lika bra som jag hade hoppats på.

Betyg: 3 anledningar till varför pacifism inte fungerar när du blir kidnappad av 5 möjliga

Titel: Rage

Svensk titel: Raseri

Författare: Stephen King (under pseudonym "Richard Bachman")

År: 1977 (svensk utgåva 1987)

Sidor: 183

Förlag: Legenda AB

ISBN: 91-582-1302-3

Charlie Decker är en på de flesta vis vanlig high school-elev som en dag går bärsärkargång i skolan och tar en klass med elever som gisslan. Innan dess har han dessutom hunnit skjuta två lärare. Givetvis är polisen snabbt på plats och försöker få Charlie att släppa sin gisslan. Men Charlie har ingen avsikt att döda någon annan - han vill bara att folk ska se sig själva för dem de är...

Richard Bachman var Stephen Kings pseudonym för saker han inte ansåg passa in under sitt vanliga författarskap. Rage är hans första bok under namnet och ett av hans små guldkorn som dessvärre förhållandevis få har upptäckt. Språket känns igen från Kings vanliga böcker, men har en annan dimension av stream of consciousness som verkligen sätter oss mitt i Charlie huvud och tankar. Karaktäriseringen av just Charlie är bokens största förtjänst - mycket eftersom han inte är den "vanlige" skolskjutaren. Han är inte mobbad, har visserligen lite hälsoproblem, men är på det hela taget skrämmande normal. Det är inte förrän King börjar gräva i hans psykologiska bakgrund som vi inser att normaliteten är en skickligt konstruerad fasad som döljer något helt annat. Det påminner inte så lite om hur J.D Salinger porträtterade Holden Caulfield i Catcher In The Rye.

Dessvärre har Kings bok, liksom Salingers, blivit en inspirationskälla för diverse foliehattar och skolskjutare. Det har till och med gått så långt att King själv begärt att boken ska tas ur tryck. Den kan därför vara relativt svår att få tag i, men av någon anledning verkar den finnas på en mängd svenska bibliotek om ni vill läsa den.

Så bör man läsa den? Absolut, skulle jag säga. Rage är en kort. spännande och tankvärd roman som verkligen undersöker tonårslivets baksidor. Intressant nog gjorde den nästan större intryck på mig när jag läste den den här gången än när jag läste den som tonåring. Jag kände att jag kunde uppskatta den på fler plan och med en helt annan distans ett tiotal år senare. Det är en roman som ställer frågor om vad det innebär att vara sin egen människa och vad som egentligen är samhällets fernissa. Det är teman som är väl så viktiga och intressanta att ta upp.

Betyg: 4+ smutsiga hemligheter av 5 möjliga