Regi: John Erick Dowdle

Manus: John Erick Dowdle & Drew Dowdle

Medverkande: Perdita Weeks, Ben Feldman, Edwin Hodgemfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2014

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2870612/

Historieprofessorn Scarlett åker tillsammans med en kameraman för att i hemlighet dokumentera en fornfyndsplats i Iran. Väl där finner hon vad hon letat efter - den första riktiga ledtråden som kan leda henne till den mytomspunna De vises sten (Eng: The Philosopher's Stone). Spåren leder till Paris katakomber och med ett team bestående av lokala urban explorers, kameramannen och hennes vän, Greg, beger sig Scarlett allt djupare ner under den franska huvudstaden.

Den som någonsin besökt katakomberna i Paris vet att det är ett av världens kusligaste ställen. Hem för cirka sex miljoner skelett, märkliga benskulpturer och allsköns konstigheter vet man aldrig riktigt vad man kommer se bakom nästa hörn. As Above, So Below är filmad på plats i nämnda katakomber och det tar inte lång tid innan en riktigt krypande klaustrofobi sätter in. Under filmens första halva var det också det som lyfte AASB ett högt steg över standardskräckfilmen. Sen tog det dock stopp. Allt är karaktärernas fel.

AASB har en solid premiss och jag sa till och med till min polare vid ett tillfälle att det är så här den fjärde Indiana Jones-filmen borde ha varit. Alla ingredienserna är där. Skattjakt, urgamla gåtor och hotande faror. Gott så. Efter cirka halva speltiden började jag emellertid akta men säkert inse att jag riktigt avskyr de här karaktärerna. Scarlett, vår hjältinna, hyser ännu mindre respekt för historiska föremål än sin kollega med oxpiskan. Det är irriterande, men jag kan förlåta det för en bra story och kloka karaktärsbeslut. Dessvärre kan Scarlett inte vara still mer än i högst fem sekunder åt gången. Det gäller alla karaktärer i den här filmen. Alla springer runt som yra höns och har varken en susning om vad de gör eller ens vad de ska göra. Värst av alla är karaktären Benji som trots att han ska vara en van urban explorer lyckas få panik innan de knappt lämnat markytan och fem minuter senare håller på att ha ihjäl folk genom att ramla på dem. Bra där, Benji.

AASB hade kunnat bli en riktigt bra film då den har all potential. Sista halvtimmen drar dock ner betyget rejält och jag hade verkligen önskat mig en mer subtil avslutning. Här finns bra saker (det är svårt att misslyckas helt med de här fantastiska miljöerna), men filmen skulle behövt både en och två genomarbetningar till innan inspelningen började.

Betyg: 2 franska klantarslen av 5 möjliga

Regi: Eric Red

Manus: Eric Red

Medverkande: Famke Janssen, Bobby Cannavale, Ed Westwick mfl.

Produktionsbolag: Film Visions Funding, New Deal Studios, Blue Rider Pictures

År: 2008

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0899128/

Efter att ha spenderat ett antal år i fängelse för att ha dödat sin man i självförsvar får Marnie Watson avtjäna återstoden av sitt straff under husarrest med fotboja. Förutom att hennes grannar tittar snett på henne är polisen inte särskilt välvilligt inställd till Marnie, inte minst eftersom hennes make var en dekorerad polis. Fast i sitt gamla hus börjar Marnie dessutom uppleva att hon är bevakad av någon eller något. Med en fotboja som ger henne en straffpåföljd på tio år om hon går utanför dess tillåtna radie (100 feet) är det dock inte så lätt som att ta in på ett hotell...

Postern drog in mig. Och varför inte? Det är Famke Janssen, den ser synnerligen rå ut och jag gillar konceptet av spökhistoria kombinerat med Rear Window (1954). Utförandet är också till en början bra. Vi får inte veta exakt vad Marnie har gjort och varför hon gjort det utan kastas in i handlingen när hon eskorteras till sin husarrest. Hålla publiken på tårna, gott så. Dessvärre får vi inte reda på särskilt mycket mer än det jag beskrivit i min synopsis. Marnie dödade sin man, hennes man var en bastard, klart slut. Det borde dock inte vara det. Bristen på karaktärsutveckling, och för den sakens skull karaktärskännedom, ligger filmen ordentligt i fatet mot andra halvan. Jag fick svårt att motivera mig till att bry mig om Marnie när filmen egentligen inte visar oss något vad hennes man gjorde utan bara berättar om det i svepande ordalag. Show, don't tell!

Janssen är väl inte heller hon särskilt bra i filmen. Det beror troligen mest på den ojämna regin av Eric Red (även manus). Det här var Reds första film som regissör på närmre åtta år och han har inte gjort något i regissörsstolen sedan dess. Vad jag framförallt vänder mig mot är hans skådespelarregi. Som tidigare nämnt är Janssen inget vidare, men i vissa scener blommar hon plötsligt ut. Andra scener känns som hastverk när det gäller skådespelet och det brukar vara ett tecken på undermålig regi.

100 Feet är inte en värdelös film överhuvudtaget, men jag saknar en genomgående röd tråd och något som verkligen tar tag i mig. Mest en gäspning.

Betyg: 2 blodiga danska skallar av 5 möjliga

Regi: Alexandre Aja

Manus: Keith Bunin (baserat på Joe Hills roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Juno Temple, Heather Graham mfl.

Produktionsbolag: Red Granite Pictures & Mandalay Pictures

År: 2013

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1528071/

Ig Perrish lever en mardröm. Anklagad för att ha mördat sin flickvän, Merrin, har han ställts inför rätta. Samtidigt har hela det lilla samhället han bor i redan dömt honom på förhand. Igs tillvaro tar dock en märklig vändning då han efter en blöt utekväll vaknar med vad som verkar vara horn på utväxt. Vad som är än märkligare är att ingen längre kan dölja sina hemligheter för honom. Ig inser att vad den här kraften än är så kan den hjälpa honom att hitta Merrins mördare och rentvå sitt namn.

Författaren Joe Hill har de senaste 15 åren eller så försökt bevisa att äpplet inte faller långt ifrån trädet. Son till Stephen King som han är var det kanske inte en högoddsare att han skulle börja skriva skräckromaner, men än så länge har jag inte läst något av honom som ens kommit upp i farsgubbens sämstanivå. Horns är den enda av hans romaner jag inte läst och, tja, jag kommer nog inte göra det heller. Från vad jag hört är den här filmatiseringen en adaption som ligger väldigt nära boken och jävlar vilken soppa den är!

Horns börjar riktigt bra. Daniel Radcliffe bevisar en gång för alla att han lagt Harry Potter bakom sig (även om han också i den här filmen har konstiga saker i pannan) och gör en bra roll. Framförallt har han jättefin kemi tillsammans med Juno Temple (Merrin) och jag tror verkligen på dem som kärlekspar. Berättarstrukturen är även den intressant och Igs och Merrins förhållande berättas främst genom flashbacks som sömlöst vävs in i huvudhandlingen. Med ett soundtrack bestående av bland andra David Bowie, The Pixies och Tindersticks var jag såld. Den känslan varade i filmens två första akter.

Från att ha varit ganska tvetydig i sin kristna symbolik och Igs skräckblandade förtjusning till sin nya makt finns det en nyckelscen varefter hela filmen gräver ner sig i ett djupt hål för att aldrig se ljus igen. När Ig upptäcker att han är polare med ormar (thanksssss, amigo) och plockar upp en högaffel tyckte jag först att "okej, låt filmen ha den här kitschscenen. De kan inte mena allvar när de sätter den till If I Had A Heart av Fever Ray, även känd som ledmotivet till Vikings.". Tyvärr menade de allvar. Den tragiska kärlekshistorien, karaktärernas trovärdighet och manuset genomgår en sådan devalvering under de sista 45 minuterna att jag till sist tjöt av skratt över hur uselt det blev. Ta därför mitt betyg med en nypa salt. Det här är mig veterligen den enda film jag sett som har kunnat få mig att gå från "fan, det här är bra!" till att nästan kippa efter andan av skratt på mindre än en timme. Konfliktens upplösning är något av det mest ofrivilligt roliga jag sett. Se den här filmen för att bli mästerligt trollad. Jag småflinar fortfarande.

Betyg: 2 märkligt underhållna recensenter av 5 möjliga

Svensk titel: Köplust

Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 1992)

Sidor: 702

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-270-3213-2

"Everyone loves something for nothing... even if it costs everything."

Det har öppnat en fantastisk liten affär i Castle Rock. Affären, "Oumbärliga ting", må se ut som en glorifierad lumphandel, men på något märkligt vis tycks innehavaren, Leland Gaunt, alltid ha vad kunden än vill ha. Det kan röra sig om ett sällsynt baseballkort, ett par solglasögon som tillhört Elvis eller varför inte en amulett som kan ta bort reumatisk smärta? Priserna är också högt överkomliga och om Mr. Gaunt vill att kunderna ska spela någon annan innevånare i Castle Rock ett harmlöst spratt som extra betalning, vad gör det?

För vana läsare av Stephen King är den amerikanska delstaten Maine lite som "hemma". King har konsekvent placerat de allra flesta av sina romaner i denna, den mest nordöstra staten i USA. Till denna lokalisering har han skapat en rad fiktiva orter, däribland Castle Rock. Av någon anledning bestämde sig King för att sluta skriva om just Castle Rock och ville således ge staden en stor final med Needful Things - den sista Castle Rock-historien (nåja, den sista i kronologin än så länge i alla fall...). Här försöker King knyta ihop de flesta av sina Castle Rock-berättelser och karaktärer, däribland Cujo (1981), The Dark Half (1989) och The Body (1982), och jag rekommenderar att ni läser dessa böcker innan ni ger er på Needful Things, i synnerhet den sistnämnda. Det är inget måste, men ni kommer få ut mer av berättelsen om ni gör det. Kings tilltänkt grandiosa farväl till en av sina mest kända fiktiva städer är tyvärr ganska ljummet.

Här finns intressanta karaktärer som vi ofta lärt känna i tidigare verk. Exempelvis återvänder Ace Merrill från The Body i en stor roll. Det är väl egentligen också det snällaste jag kan säga om Needful Things. Alla som läser mina recensioner av Kings böcker vet att jag mer än gärna försvarar hans litterära stil, som många andra anser vara snacksalig och omständlig. Här är jag dock beredd att hålla med. På de drygt 700 sidorna presenteras en mängd olika bihistorier som skulle kunnat måla upp en tät och sammanhållen historia om det inte just rört sig om 700 sidor. Det går långsamt, kopplingarna är inte alltid logiska och det känns som en av de böcker King kanske har skrivit när han hade en av sina sämre perioder med sitt spritmissbruk. Det funkade när han skrev raka historier med en eller två bihandlingar, men Needful Things har minst tio. Samma sak kan ses i exempelvis The Tommyknockers (1987) fast ännu mer extremt - en massa bihandlingar som inte hänger ihop med varandra på ett särskilt tilltalande eller bra sätt. Här finns bra bihistorier, exempelvis den genomgående storyn om Ace Merrill och stadens sheriff, Alan Pangborn, men för varje bra bihistoria finns det en dålig. Tyvärr blir det till en väldigt splittrad läsupplevelse.

Givetvis är temat med Mr. Gaunt solklart. Det här är en version av Faust. Att folk kallar bokens premiss för originell är därför ganska förvånande. Faust är en av de mest välkända legenderna i västvärldens litteraturhistoria och jag skulle våga gissa att de flesta känner till den utan att kanske veta exakt var den kommer ifrån. Det är ganska logiskt att King väljer en Satansbild som sin avslutning för en fiktiv stad han skrivit så mycket om. Om en liten håla inte knäcks av mördarhundar eller onda alter egon krävs något lite tyngre för att få staden att gå under. 

Trots att jag är kritisk till hur King väljer att använda sig av Faust kan jag inte såga den här boken totalt. Här finns en del bra saker och framförallt känns den som en "rensning" i Kings komplicerade pantheon. Vissa lösa trådar knyts ihop och Gaunt är en ganska välskriven djävulsfigur. Det är dock knappast en klassiker i Kings bibliografi och inget jag rekommenderar för er som inte är lika stora fans av mannen som jag är.

Betyg: 2 städer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

  FFF 2014 Dag 10: Science fiction-perfektion och odöda bävrar

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Efter att i flera veckors tid försökt hinna med att se en lösenordsskyddad screener till The Midnight Swim (2014) fick jag helt sonika se den på bio ändå och således skjuta min planering i sank. Någon ville helt klart inte att någon obehörig skulle få se nämnda screener och bytte nämligen lösenord varannan dag. Vara som det må med det, men jag grämer mig lite att jag därför fick missa Suburban Gothic (2014) helt enkelt eftersom jag var tvungen att äta något för att inte tuppa av. Nåja, om allt vill sig väl får jag en screener på den sistnämnda redan imorgon och har då kunnat se alla långfilmer på festivalen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

Dagen inleddes annars med att jag såg om den fantastiska The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013) på duk. Det större formatet och framförallt det knivskarpa ljudet gav filmen ytterligare en dimension. Jag kommer införskaffa mig den här filmen så fort jag bara kan. Den är en anledning i sig själv till att motivera mig att få mitt ljudsystem att fungera ordentligt. Den för mig första nya filmen för dagen var annars den omtalade The Midnight Swim.

 
Tre systrar återvänder hem till föräldrahemmet efter att deras mor, en passionerad miljöaktivist, drunknat i den närbelägna sjön. Deras komplicerade förhållande till modern och sorgen över att ha förlorat henne ligger till grund för spänningar dem emellan. När det dessutom börjar hända märkliga saker som pekar på att sjön kanske inte är det stilla vatten de vuxit upp med ställs allt på sin spets för systern June...

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag då till sist se den här rullen. Jag önskar att jag hade skippat den till förmån för Suburban Gothic. Det här är den klart sämsta film som var nominerad till festivalens internationella pris. Det märks tydligt att detta är regissör och manusförfattare Sarah Adina Smiths första långfilm. Det är långsamt utan suspens och jag väntade hela tiden på en pay off som aldrig kom. Den är förvisso snyggt filmad och har okej skådespelare, men är utdragen och riktigt tråkig. Slutet, som hela manuset byggs upp mot, är dessutom en axelryckning. Nej, ingen höjdare alls. 1 midnattsdopp av 5 möjliga.

Då hade jag större förhoppningar på franska Among The Living (2014). Teamet bakom filmen låg bakom en av förra årets glada överraskningar på festivalen, Livide (2011), och när jag läste att Among The Living skulle blanda element från Stand By Me (1986) och The Texas Chainsaw Massacre (1974) var jag såld. Dessvärre skulle det visa sig att teamets försök att efterlikna americana i fransk miljö mest kändes oinspirerat och tröttsamt.

Tre ungdomar skolkar från sista skoldagen innan sommarlovet och bestämmer sig för att utforska en gammal övergiven filmstudio. Plötsligt hör de ett skrik. Det visar sig komma från bagageutrymmet på en bil och snart börjar den sedelärande historien om varför man inte ska skolka. Och lite mord och så.

Om jag låter blasé i min beskrivning är det för att jag är det. Även om Among The Living säger sig hämta inspiration från nämnda filmer finns det egentligen bara klumpiga referenser kvar. Framförallt, om du ska göra en slasher, gör den rolig och/eller totalt over the top. I fallet med den här rullen är det verkligen standardförfarande 1A utan några överraskningar. Oinspirerat var ordet. Trots allt är det en kompetent film för vad den är. Om jag inte sett så många bra filmer på sistone kanske jag hade varit mer förlåtande, men nu blir det 2- franska mördarclowner eller nåt av 5 möjliga.

Efter att ha varit hemma och slängt i mig kaffe och mat var det så dags för festivalens officiella avslutningsfilm, science fiction-rullen Predestination (2014), baserad på Robert A Heinleins klassiska novell All You Zombies. Innan dess var det dock dags för den internationella juryn att bekänna färg och dela ut festivalens eget pris, Sirenen, till bästa internationella film. Efter att ha suckat åt hedersomnämndandet till The Midnight Swim fick jag dock applådera när Jim Mickles Cold In July (2014) knep priset. Jag hade visserligen hellre sett Why Don't You Play In Hell? (2014) som vinnare, men Cold In July var mitt andrahandsval. Efter prisutdelning, tacktal och festivalkapten (jag fick lära mig att "general" är ett ord för studenter) Johan Barranders långa hyllning till alla festivalens medarbetare och sponsorer var det då dags för Predestination.

En man som arbetar som agent för en organisation vars syfte är att ställa saker till rätta efter de hänt (läs: tidsresor) kämpar för att stoppa den ökände bombaren The Fizzle Bombers framfart i 70-talets USA. Efter att ha tagit anställning som bartender år 1970 träffar mannen på en mystisk figur som vill berätta en historia för honom. Personen lovar att det är den bästa historien han någonsin kommer få höra och att den på något sätt är kopplad till bombmannen.

Som gammal science fiction-diggare av stora mått blir jag alltid lika glad när det kommer en film baserad på en klassiker inom genren. Heinleins novell räknas till ett standardverk inom subgenren tidsparadoxer och bröderna Spierig har verkligen förvaltat detta arv på bästa möjliga sätt. Jag skulle gärna berätta mer om historien, men då kommer jag förstöra många av manusets överraskningar och vändningar för dem som inte läst novellen. Vad jag kan säga är att det en ytterst smart konstruerad historia med en mängd hjärnretande aspekter. Ethan Hawke, allmänt underskattad i min bok, gör en bra roll som bartendern, men filmen tillhör Sarah Snook i den kvinnliga (nåja...) huvudrollen. För diggare av genren måste det här ses! 5 ambivalenta androgyner av 5 möjliga.

Om Predestination var festivalens officiella avslutning var Zombeavers (2014) ett traditionellt festivalbokslut med total galenskap, inklusive någon typ av growlande föreställning av Barrander. Ett gäng collegestudenter ska spendera en helg i en avlägsen stuga. Vad de inte vet (detta borde man kollat upp i turistguiden!) är att områdets bävrar smittats av ett ämne som gör dem till väldigt förbannade bäverzombies. Självklart!

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Zombeavers. Den simmar (hehe) i samma vatten som exempelvis Sharknado (2013) med sitt osannolika och komiska scenario. Den slår dock den förstnämnda på fingrarna då den dessutom driver hejdlöst med alla slasher- och zombiefilmsklyschor. Det funkar ibland, ibland är det bara dumt, men vad väntar man sig av en film med den här titeln? Dessutom måste jag säga att dockeffekterna är grymt charmiga istället för att falla tillbaka på usel CG. Klart att dockorna ser ut som fan, men de är ändå att föredra och blir en komisk effekt i sig själv. Jag hade väl önskat att filmen gick in totalt för att vara så over the top som den bara skulle kunna. If you're going to go retard, go full retard. Men, det funkar för vad det är. 3 odöda dammbyggare av 5 möjliga.

Imorgon kommer festivalkrönika, mitt eget "pris" delas ut och Fantastisk Filmfestival 2014 läggs till handlingarna på bloggen.

  FFF 2014 Dag 8: Lat existensialism och en massa ögon

Det är svårt det där med existensialism på film. Å ena sidan kan det bli totalt obegripligt i all symbolik, å andra sidan kan det lika enkelt bli predikande och påfrestande. I, Origins (2014) tillhör dessvärre den sistnämnda kategorin.

Ian är en doktorand som försöker bevisa hur det mänskliga ögat kan förklaras genom evolutionsteorin och således motbevisa de som tror på intelligent design. Samtidigt försöker han balansera sitt naturvetenskapliga arbete med sin flickväns spirituella sida. En dag kommer så beviset som gör att synen (pun intended) på människan kanske behöver förändras för evigt - men kanske inte det bevis som Ian trodde att han skulle hitta.

Det börjar okej, även om det finns en viss förnumstighet och högtravande ton i dialogen. Om vi säger så här: filmer som citerar Paulo Coelho som inspirationskälla kommer ha en högtravande ton. Den som pratat litteratur med mig någon gång vet att jag anser Coelho som vår tids mest överskattade författare. Nåja, jag måste säga att I, Origins är en väldigt snygg film i alla fall. Det mänskliga ögat är ett fantastiskt organ och det gör sig otroligt bra på storbild på duk.

Även skådespelet fungerar helt okej, även om jag snabbt blev ganska trött på de extremt enkelspåriga världsbilderna karaktärerna uppvisar. Ian är naturvetare in absurdum och uttrycker ungefär samma argument som en slumpmässig tonåring som precis läst Richard Dawkins för första gången. Han flickvän, sedermera fru, Sofi, argumenterar dock med hippieflum som vilken seriös teolog som helst skulle skrattat åt. För en film som vill eftersträva en balans mellan religion och vetenskap gör manuset ingen sida någon tjänst. Sen händer det som får mig att bara bli trött - försöket till syntes mellan de två världsbilderna.

Manuset tar en djupdykning från en ganska ordinär, men ändå söt, kärlekshistoria till att bli något som försöker säga något om människans varande utifrån både vetenskap och religion men som i slutändan inte säger någonting alls. För alla som har grundläggande kunskaper om världsreligionerna blir problemet snart tydligt - det finns inte någon teori om reinkarnation (spoilers!) som skulle godta skeendet i I, Origins. Samtidigt baseras den vetenskapliga premissen på ett felcitat från Charles Darwin som jag skulle förväntat mig att en doktorand hade känt till. Jag antar att man får säga att vetenskapen "vinner" striden i och med scenen efter eftertexterna, men detta ställer egentligen bara fler frågor än ger svar.

I, Origins vill dra i våra känslomässiga trådar och om vi hade skippat delar av den icke-fungerande intellektualiseringen hade det kanske funkat. Det är en film som har mycket potential och ibland visar den det också, men till syvende och sist är det mest en gäspning och ett sätt att presentera sig som att vilja besvara en fundamental fråga men i sista sekund göra en cop out. Meh. 2 ungar med freaky ögon av 5 möjliga.

Recensionerna till de övriga två filmerna från dag 8, Der Samurai (2014) och Cold In July (2014), hittar ni under respektive länk.

Ikväll screenar jag de två första rullarna hemma i soffan och går sen och leker i helvetet med Why Don't You Play In Hell?

  FFF 2014 Dag 7: Prisutdelning, psykoanalys och virala videos

Efter en vecka i biostolen känner jag en markant skillnad från föregående år - min rygg håller inte på att dö. Det kan jag nog tacka träningen för. Annars var det mesta sig likt när det gällde prisutdelningen till årets nominerade i klassen Méliès D'Argent. Jag blev så klart besviken igen.

Juryn, som tydligen hade överlagt väldigt länge, hade till sist kommit fram till en short list på tre filmer: Alleluia (2014), The Canal (2014) samt LFO: The Movie (2013). Priset gick till Alleluia. Det känns rätt ruttet att en film med endast ytterst lite "fantastiska" element och allvarlig brist på fantasi vinner pris på Fantastisk Filmfestival, men what'cha gonna do? Om jag hade fått bestämma hade definitivt LFO: The Movie tagit hem priset med sin ytterst fantasifulla tolkning av moraliska problem kopplat till en smart science fiction-setting. Nåja, kortfilmspriset gick till den spanska Tin & Tina (2013) som väl var okej, men inte mer. Här hade jag gärna sett Mienin (2013) ta hem priset. Hur som helst är det festivalens eget pris kvar att dela ut. Förhoppningsvis blir jag gladare då.

Jag duckade ut från visningen av The Signal (2014) som jag recenserat tidigare, men lyckades innan dess fånga den australiensiska skräckrullen The Babadook (2014).

Amelia har det inte så lätt. Efter att ha blivit änka för sju år sedan bor hon tillsammans med sin något problematiske son Robbie. Robbie har diverse sociala svårigheter och efter att han tagit med ett vapen till skolan (för att försvara sig mot monster) stängs han helt sonika av. När Amelia läser en godnattsaga för sin son väljer han boken The Babadook. Det visar sig vara en hemsk bilderbok som visar varelsen med samma namn. När du ser honom kommer du önska att du vore död. Med en monstertokig son dröjer det inte länge förrän The Babadook börjar krypa in i Amelias liv.

Med sin skumma titel stod The Babadook verkligen ut i årets programblad. Den beskrevs som en bra version av Leprechaun (1993), men jag vet inte om jag tycker att den beskrivningen är särskilt passande. Istället påminner The Babadook mig främst om psykologisk skräck från 1970-talet - på ett bra sätt. Några av mina absoluta skräckfavoriter kommer från nämnda årtionde, framförallt med sitt fokus på karaktärspsykologi och långsam uppbyggnad. Karaktären Amelia, förtjänstfullt spelad av Essie Davis, är ett vandrande nervknippe av psykologiska problem som presenterar sig på både subtila och uppenbara sätt. Det gör att The Babadook är öppen för tolkning på många olika plan och är bra mycket smartare än många filmer i genren. Dessutom, alla som varit rädd för någon barnbokskaraktär (alla?) när de var små kommer känna igen sig i skräcken av hur en fiktiv boogeyman kanske trots allt lever. Rekommenderas. 4 onda tänder av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med en titt på den senaste installationen i skräckantologiserien V/H/S med V/H/S Viral (2014). Jag har väl inte varit ett alltför stort fan av tidigare delar i serien och det här är egentligen bara mer av samma sak. Det är kortare episoder som fungerar mer eller mindre bra och dessvärre är inte ramberättelsen särskilt tydligt definierad i jämförelse med tidigare delar. Det blir mest gäspningar och en känsla av att man sett det förut. Här finns vissa segment som fungerar bättre än andra, exempelvis Dante The Great, men överlag är det en ganska trist bekantskap. 2 virala videoband av 5 möjliga.

Ikväll kollar jag in I, Origins (2014) på bio och tipsar om både Cold In July (2014) och Der Samurai (2014) - båda riktigt bra rullar. 

FFF 2014 Dag 3: Inget bra händer någonsin i en skogsstuga

Dag tre av Fantastisk Filmfestivals 20-årsfirande inleddes med en stadig frukost. Fyra filmer förpliktigar, som alliterationen hävdar. Dagens första film, den japanska Joshiizu (2014), visade sig vara precis lika knäpp som jag hade hoppats på. När det är regissören bakom förra årets skrattfest, Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013), som ligger bakom borde man inte förvänta sig något annat.

Fem till synes slumpmässigt utvalda unga kvinnor mer eller mindre tvångrekryteras till att bli en ny superhjältegrupp. Deras ledare, Commander Charles (med tillhörande kasperdocka av en katt på axeln), förklarar för dem att de valts ut för att strida mot The Phantoms - märkliga varelser som attackerar Jorden på regelbunden basis. Det är gruppens, dubbad till Joshiizu (rakt översatt: Kvinnorna), uppgift att se till att allmänheten skyddas från blotta vetskapen om The Phantoms. Fast det är ju klart att det uppstår problem och frågor med superhjältelivet. Hur balanserar man ett vanligt arbete med att beskydda världsfreden? Varför har gruppen två medlemmar i blått? Och viktigast av allt: varför attackerar alltid The Phantoms från ett och samma avlägsna grustag?

Superhjälteparodier finns det tio på dussinet av, men Joshiizu är något speciellt. Med båda fötterna fast rotade i den japanska traditionen av Super Sentai-tv-serier, där veckans monster alltid vill förstöra Tokyo eller någon annan japansk storstad, lyckas Joshiizu med konststycket att på samma gång vara ytterst japansk som fruktansvärt rolig för en västerländsk publik. Det är framförallt manusförfattaren och regissören Yuichi Fukudas förtjänst. Han har ett knivskarpt öga för parodi och satir när det gäller japansk filmkonst och samhälle som hela tiden ligger bakom den till synes ganska glättiga ytan. Skratten är många och om det vore för något av en dipp i filmens mitt där hjältegruppen givetvis måste överkomma sina interpersonella svårigheter vore det här ännu en fullpoängare för Fukuda. Nu är den inte riktigt lika vass som tidigare nämnda Hentai Kamen, men för fans av japansk film, manga och anime är den ändå ett måste. 4 ögonfransförlängningar av 5 möjliga.

Årets första film nominerad till det europeiska filmpriset Méliès D'Argent var den brittiska Soulmate (2013). Nyblivna änkan Audrey checkar ut sig själv från sjukhuset efter att ha försökt begå självmord. Hon tar sin tillflykt till en liten by i Wales där hon hyr en stuga. Men vem eller vad är det som gör ljud ifrån sig i stugan? Och varför vägrar hyresvärden öppna det rum på ovanvåningen som hon bestämt hävdar bara är lagerutrymme?

Ibland vet man med en blick på en bild i festivalkatalogen hur saker och ting kommer utveckla sig. Jag gick inte in med några större förhoppningar till den här filmen, och mycket riktigt var det en ganska segdragen historia om saker som dunsar i natten. Axelle Carolyn spelar huvudrollen som Audrey och har även skrivit manus och regisserat. Det märks att det är hennes första långfilm. Visst, det är stämningsfullt och tekniskt snyggt, men så långsamt och förutsägbart att jag höll på att nicka till i stolen några gånger. Tack och lov verkar det inte bara vara jag. På väg ut från salongen hörde jag i princip samma saker från övriga besökare. Inget att skriva hem om med andra ord. 2 spöken på heden av 5 möjliga.

Om Soulmate mer eller mindre var ett sömnpiller var nästföljande tävlande för nämnda pris, den irländska The Canal (2014), en klart trevligare bekantskap. Regissör och manusförfattaren Ivan Kavanagh presenterade filmen som ett kärleksbrev till de spökhistorier som hans far brukade berätta för honom när han var liten. Om min far hade berättat spökhistorier som den här hade jag troligen sovit ännu mindre än jag gör.

The Canal handlar om filmarkivarien David som bor i ett gammalt hus i Dublin tillsammans med sin fru Alice och deras femårige son Billy. En dag när David ska loggföra ett antal journalfilmer från Dublins polis ser han sitt eget hus på duken. Tydligen begicks ett bestialiskt mord i huset under tidigt 1900-tal. David kan inte släppa vad han sett och när han upptäcker att hans fru har en affär blir hans mentala tillstånd allt mer fragilt. När Alice dessutom försvinner spårlöst och David blir misstänkt för att ligga bakom måste han ta reda på mer om både huset och sin frus förehavanden.

Kavanagh har verkligen lyckats med en sak när det gäller The Canal - ljudet är fantastiskt! Det är inte ofta man stöter på en film där ljuddesign förhöjer vad som händer på skärmen så pass mycket som det gör här. Övriga tekniska aspekter är även de bra och skådespelet, framförallt från Rupert Evans (David) och Calum Heath (Billy) är riktigt bra. Det som ligger filmen lite i fatet är att det känns som man sett det mesta förut. Storyn har förvisso sina svängar hit och dit, men filmen lyckas aldrig riktigt överraska. Trots det är The Canal tekniskt briljant och seglar upp som en tidig favorit till priset. 3+ spöken i Dublin av 5 möjliga (mycket spöken idag).

Kvällen avslutades med en screener i tv-soffan av Honeymoon. Jag var ju tvungen att transkribera den fantastiska intervjun med Ruggero Deodato som alla givetvis har hänförts av, eller hur? Då behövs kaffe och soundtracket till Cannibal Holocaust. Alltså blev det hemmasittande för dagens fjärde film. Jag har en känsla av att det gjorde den ännu mer effektiv.

Bea och Paul är ett nygift par som ska spendera sin smekmånad i en stuga i skogen. När Paul hittar sin fru sömngående naken genom skogen mitt i natten försöker hon övertyga honom om att det inte är något att oroa sig över. Beas beteende blir dock allt märkligare för varje dag som går och en dag märker Paul att hon har fruktansvärda sår på insidan av låren. Dessutom verkar hon vilja skydda sitt skrev...

Vad är det med folk och att åka till stugor i skogen? Det händer aldrig något bra i skogen! Honeymoon är en sjukt obehaglig film som med små medel lyckas bygga upp karaktärer och spänning. Rose Leslie, kanske mest känd för sin roll i Game Of Thrones, är fantastiskt bra i rollen som Bea. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna klickar riktigt bra och förstagångsregissören Leigh Janiak visar att hon verkligen är någon att hålla ögonen på. Skådespelarregi, kontrollen över ljussättning och användandet av musik är riktigt jäkla bra! Det enda som sänker betyget något är att jag vill ha mer! Filmen skulle tjäna på att vara en halvtimme längre och exempelvis kontrastera med parets liv i staden innan de far ut till stugan. Annat än det är Honeymoon en debut som lovar gott för framtiden. 4 stugsittare av 5 möjliga.

Under söndagen kollar jag in de nominerade kortfilmerna till Méliès D'Argent, slänger in ett träningspass så jag inte försoffar mig helt och går sedan på skånsk afton med två lokalproducerade långfilmer.