Regi: Rory Kennedy

Manus: Mark Bailey & Keven McAlester

Medverkande: Henry Kissinger, Hugh Doyle, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: Moxie Firecracker Films

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3279124/

När Richard Nixon skrev under Parisfördraget om ett vapenstillestånd mellan Nord- och Sydvietnam 1973 var förhoppningarna att detta skulle leda till en tvåstatslösning likt den i Korea. När Nixon fick avgå i samband med Watergateskandalen ett år senare drog dock Nordvietnam nytta av den inrikespolitiska förvirring som rådde i USA och bröt vapenvilan. I april 1975 var de framme vid Saigon. Rory Kennedy berättar i sin dokumentär om vad som hände under de sista dagarna innan Sydvietnam kapitulerade och vad som hände med de hundratusentals sydvietnameser som riskerade livet genom att stanna i landet.

Vietnamkriget är och förblir det troligen största nationella traumat i amerikansk historia, med möjligt undantag för 9/11. Fram tills dess hade USA aldrig förlorat ett större krig och att man skulle göra det i Vietnam av alla ställen var otänkbart. Krigets moraliska grund, eller brist därpå, åsido berodde det som en intervjuperson säger i slutet av den här dokumentären på "många löften och fina ord som gång på gång bröts." Last Days In Vietnam hade lika gärna kunnat heta How We Fucked Up One Final Time. Den kanske inte hade varit lika enkel att sälja då förvisso.

Jag personligen visste ganska lite om just det allra sista skedet i Vietnamkriget och således fyller dokumentären i en lucka i mitt nutidshistoriska kunnande. Som ren information om vad det var som hände fungerar Kennedys dokumentär alltså bra. Problemet är att den trots åtskilliga intervjuer med personer som var med blir tämligen opersonlig. Det verkar inte riktigt som Kennedy vet vad han vill förmedla. Ska det vara en rak och informativ dokumentär eller ska den beröra de personliga historierna som kom utifrån händelserna? Genom att försöka göra båda blir det ibland ganska utdraget och inte alls lika drabbande som det hade kunnat bli.

Last Days In Vietnam handlar till syvende och sist inte så mycket om vietnameserna som den handlar om de välmenande amerikanerna. Det är egentligen inte förrän i slutet som vi får se några riktiga känslor ifrån dessa veteraner och konsekvenserna för de vietnameser som blev kvarlämnade hanteras i några få enkla textblock innan eftertexterna. Som sagt, som information om vad som hände de där dagarna fungerar dokumentären bra, men den är i stort behov av tydligare kontext och ett bredare berättande. Värt att notera är att eftersom dokumentären distribueras av PBS finns den att se gratis via YouTube, så om intresse finns för en Oscarsnominerad dokumentär är det bara att söka.

Betyg: 2+ luftbroar av 5 möjliga

Regi: Paul Thomas Anderson

Manus: Paul Thomas Anderson (baserat på Thomas Pynchons roman)

Medverkande: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Owen Wilson mfl.

Produktionsbolag: Ghoulardi Film Company/IAC Films/Warner Bros.

År: 2014

Längd: 148 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1791528/

Larry "Doc" Sportello, privatdetektiv med en fot var sida lagen, får ett överraskande besök av en ex-flickvän som berättar om en plan för att pressa byggnadsmagnaten Michael Z. Wolfmann på pengar. När Doc börjar undersöka fallet finner han sig snart på en strand bredvid en död kollega till Wolfmann. Samtidigt försvinner både ex-flickvännen och Wolfmann och Doc beslutar sig för att hitta dem.

Tack vare Paul Tomas Andersons fantastiska genombrott med Boogie Nights (1997) har jag förlåtit många av hans snedsteg sedan dess. Inherent Vice är dock spiken i kistan för min teori att Paul Tomas Anderson egentligen vill skriva böcker. Precis som hans tidigare filmer under 2000-talet är det här något av det pratigaste man kan se på duken. Medan en manusförfattare som exempelvis Quentin Tarantino kan ta i princip vad som helst och väva en underhållande dialog av det har Anderson riktiga problem med att begränsa sig. Enligt en intervju i samband med lanseringen av Inherent Vice berättade Anderson att han börjat med att skriva av Pynchons bok ord för ord och sen jobbat fram manuset ur detta dokument. Det märks. Det är absolut inget fel på komplicerade deckarhistorier, men Inherent Vice lyckas vara förvirrande och tråkig på samma gång. 

Som vanligt när det gäller Andersons filmer kryllar det dock av bra skådespelare. Joaquin Phoenix är bra i huvudrollen som Doc och han har en smått sanslös lista på birollskollegor att hjälpa honom. Men vad gör det när storyn inte håller? Anderson bryter hela tiden mot filmmediets kardinalregel nummer ett: Show, don't tell. Dialogen karaktärerna emellan är bara en del av det hela. Genom att presentera karaktärer genom att prata om dem istället för att visa dem gör inte filmen direkt några tjänster. Det som stör mig mest måste nog ändå vara pastischen...

Inherent Vice är likt många av Andersons filmer centrerad runt 1970-talets estetik. Det gör att filmen, bisarrt nog, ibland kan kategoriseras som komedi på grund av dess extremt överdrivna drift med decenniet ifråga. Visst, ibland är det kul fast det är bara enstaka ögonblick i enskilda scener som träffar målet. Likaså är historien stundtals briljant, men faller lika ofta rakt på näsan.

Inherent Vice är till syvende och sist Paul Thomas Andersons sämsta film till dags dato. Det är en utdragen stilövning som sällan träffar sina mål, med karaktärer jag inte känner något för och ett på tok för snackigt manus. Det är dags att berätta historier igen, Anderson. Snälla.

Betyg: 2- stunder av briljans av 5 möjliga

Regi: Angelia Jolie

Manus: Joel & Ethan Coen/Richard LaGravenese/William Nicholson (baserat på Laura Hillenbrands bok)

Medverkande: Jack O'Connell, Domhnall Gleeson, Takamasa Ishihara mfl.

Produktionsbolag: 3 Arts Entertainment/Jolie Pas/Legendary Pictures

År: 2014

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1809398/

Den sanna historien om hur Louis Zamperini, talangfull långdistanslöpare och olympier, under andra världskriget överlever en kraschlandning med sitt bombplan bara för att tillfångatas av fiendestyrkor. Louis och hans ende överlevande vän från planet förs till ett ökänt läger utanför Tokyo där intendenten, kallad The Bird av fångarna, tar ett särskilt intresse för Louis. Till varje pris vill han knäcka olympiern...

Unbroken är kort sagt en jävla soppa. Vi har en kortare skildring om Louis glansdagar i löpspåret, en överlevnadshistoria till havs och en fånglägerskildring. De två förstnämnda utgör mer än halva filmen och på denna speltid får vi i princip inte veta någonting alls om Louis som person. Vad han gör ja, men inte vem han är. Det är så illa skrivet att vi exempelvis inte har en aning om att han har en älskad flickvän han längtar hem till under kriget utan får först läsa om henne i filmens eftertexter. Vidare får vi endast små ledtrådar här och där om vad som egentligen driver Louis till att i princip utmana The Bird i varje tillfälle han får. Är det stolthet? Varför känner han denna stolthet som de andra inte tycks känna? Är det ren dumhet? Visst, det är en möjlighet. Poängen är att det aldrig förklaras eller ges några insikter i Louis som karaktär. Vem är den här människan och varför ska jag bry mig mer om honom än om någon av de andra krigsfångarna?

Det mest överraskande med Unbroken är att det bland andra är Joel & Ethan Coen som ligger bakom manuset. Att de gav registolen till Angelina Jolie av alla människor tyder förhoppningsvis på att de inte själva trodde på den här historien. Jolie är inte en multikonstnär. Eller vad vet jag? Det kanske finns andra saker hon kan förutom att skådespela, men regissera är inte en av dem. Det är klumpigt, ur takt och att Jolie ens var påtänkt för en Oscarsnominering för det här är obegripligt.

Unbroken räddas upp till ett godkänt betyg av den tekniska expertisen. Fotot är bra och även saker som ljud och klippning ligger klart över medel. På det hela taget kan jag dock inte rekommendera den här filmen. Särdeles trist, tomt och utan inblick i vare sig Louis eller de andra karaktärerna.

Betyg: 2 klubbade hajar av 5 möjliga

Regi: Jean-Pierre Dardenne & Luc Dardenne

Manus: Jean-Pierre Dardenne & Luc Dardenne

Medverkande: Marion Cotillard, Fabrizio Rongione, Catherine Salée

Produktionsbolag: Les Films du Fleuve/Archipel 35/BIM Distribuzione mfl.

År: 2014

Längd: 95 min

Land: Belgien/Frankrike/Italien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2737050/

Sandra har det inte lätt. Efter en depression som tvingat henne sjukskriva sig är det inte säkert att hon har något jobb när hon kommer tillbaka. Hennes kollegor har nämligen fått reda på att om Sandra kommer tillbaka så kommer företaget inte kunna betala ut deras bonus - något som flertalet anställda verkligen behöver. När Sandra får reda på att en av hennes överordnade spridit falsk information om henne inser hon att hon måste kämpa för sitt jobb. Nu har hon en helg på sig för att ändra på folks beslut inför måndagens nya omröstning.

Kan kontinental socialrealism vara något? Nej, det är det sällan och Two Days, One Night är inget undantag. Jean-Pierre Dardennes & Luc Dardennes har skrivit ett manus som tar i princip varje utväg det kan när det kommer till konflikt. De få tillfällen det verkligen hettar till är det över snabbt och tittaren får följa Sandras eviga road trip genom franska förorter och träffar med mer eller mindre ångerfulla kollegor. Det är här filmen brister rejält. I alla möten som Sandra går igenom under den helg som filmen utspelar sig under är det bara ett eller två som riktigt problematiserar vad det skulle betyda att mista den där bonusen. De flesta har småborgerliga invändningar som renovering som måste ske just nu eller att "jag har minsann jobbat för de här pengarna". Faktum är att hennes kollegor, med ett eller två undantag, inte får några personligheter att tala om. Istället har vi Sandra själv, och det är ett problem i sig.

Visst, jag har lika mycket empati för deprimerade personer som vem som helst (jag har själv varit där), men ärligt talat är en kliniskt deprimerad karaktär inte någon som är särskilt intressant att följa om man inte ger hen en ordentlig bakgrundshistoria. Sandra får ingen sådan alls. Faktum är att vi inte vet varför hon blev sjukskriven förrän alldeles för långt in i filmen. Allt det här gör Two Days, One Night till en visserligen välspelad men ack så långsam och utdragen historia. Slöseri med fint skådespel från Cotillard.

Betyg: 2 deprimerade fransyskor av 5 möjliga

Regi: Clint Eastwood

Manus: Jason Hall (baserat på Chris Kyles, Scott McEwens och Jim DeFelices bok)

Medverkande: Bradley Cooper, Sienna Miller, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Mad Chance Productions/22 & Indiana Pictures/Malpaso Productions mfl.

År: 2014

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2179136/

Chris Kyle är den dödligaste krypskytten i amerikansk militärhistoria med över 160 bekräftade dödsskjutningar. I American Sniper får vi följa Chris från det att han beslutar sig för att ta värvning vid 30 års ålder, genom hans fyra tjänstgöringsperioder i Irak och hans försök att återanpassa sig till livet hemma i USA tillsammans med fru och barn.

American Sniper har alla förutsättningar för att kunna bli en bra film och ödslar nästan varenda en av dem. Det har gjorts åtskilliga filmer om krypskyttar och det speciella sinnelag man måste ha för att kunna arbeta som en sådan. En krypskytt är lite som Gud själv i sitt näste - genom siktet avgör han vem som får leva och vem som får dö. I kontrast till en vanlig infanterist, där eftertanke oftast är en lyx man inte kan unna sig, har en krypskytt i regel en massa tid att tänka och fundera. Det gör historier om krypskyttar till ytterst lämpade att undersöka i form av karaktärspsykologi och utveckling. American Sniper gör i princip inget av detta.

Efter 132 minuter vet jag fortfarande mycket lite om vem Chris Kyle var som person. Jag vet vad han gjorde men inte varför han gjorde det. Jag vet hur han gjorde det men inte på vilket sätt han tänkte när han gjorde det. Istället får vi ett extremt stoiskt porträtt av Kyle signerat Bradley Cooper som ärligt talat rånade Jake Gyllenhaal på en Oscarsnominering med den här rollen. Cooper är inte dålig, men han har ingenting att jobba med här. Det gör både honom och filmen lättförglömlig.

De få scener där Kyle faktiskt visar känslor är också filmens höjdpunkter. Där känns det som han faktiskt är en riktig person och inte skuren ifrån en Hollywood-mall. Jag har inte läst boken som filmen baseras på, men jag måste tro att det fanns mer att ta av. Jason Hall fokuserar istället i sitt manus på att i princip sätta samman scener utan någon verklig konsekvens. Visst, här finns en svag historia om hur Kyle försöker ta kål på Iraks främste krypskytt, men inget om vem denne krypskytt egentligen är, annat än tämligen ytliga attribut.

Clint Eastwood är en regissör som verkligen kan göra fantastiska filmer när han vill, men i American Sniper känns det mer som att han i princip bara gör sitt jobb utan någon som helst passion. Det är en blek skräpfilm som endast får en tvåa i betyg på grund av sitt tekniska hantverk och de få stunder den faktiskt glimrar till.

Betyg: 2 filmer som ser ut som de stentvättats av 5 möjliga

Regi: Graham Annable & Anthony Stacchi

Manus: Irena Brignull & Adam Pava (baserat på Alan Snows roman Here Be Monsters!)

Medverkande: Ben Kingsley, Jared Harris, Nick Frost mfl.

Produktionsbolag: Laika Entertainment

År: 2014

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0787474/

En föräldralös pojke, Eggs, växer upp tillsammans med de så kallade Boxtrollen - små troll som gömmer sig i lådor och bor i stadens kloaker. Tillsammans med Eggs ägnar de nätterna till att ta vad de behöver från soporna i världen ovanför. När Boxtrollen börjar försvinna under sin nattliga räder inser Eggs att han måste rädda dem. Det sätter honom snart i direkt strid med stadens trolljägare som tänker använda sitt jobb för att stiga i samhällsklasserna.

Det här är tiden på året då jag oftare än vad jag vill biter i sura äpplen och ser filmer endast på grund av att de är nominerade till olika priser. The Boxtrolls lär bli Oscarsnominerad under vad som har varit ett mycket långsamt år för animerad film. Med förra årets kanske sämsta titel och Ben Kingsley i en av de större röstrollerna var jag heller inte alltför entusiastisk. När jag går in i något med noll och inga förväntningar bör jag dock kunna hitta saker som jag ändå gillar. The Boxtrolls visade sig dock vara lika sömnig som jag befarade.

Gjord av teamet bakom både ParaNorman (2012)och Coraline (2009) borde det här ha kunnat bli bra. Storyn, baserad på en bok av Alan Snow (med mycket bättre titel), är dock mycket mer typisk och beprövad än hos de två nämnda filmerna. Där nämnda filmer presenterade väldigt bra tolkningar om tolerans och hur man bör bekämpa fördomar är The Boxtrolls bara fruktansvärt trist. Samtidigt vet jag inte vem den här filmen är tänkt för. Den är från sju år i Sverige, men jag vette fanken om jag skulle tagit med en sjuåring på den här filmen. Samtidigt är den alldeles för löjlig för äldre barn än så. Med sin skumma tematik som närmst kan liknas vid en allegori över nazismens syn på judar finns här scener som absolut inte lämpar sig för de yngsta. Samtidigt problematiserar den väldigt dåligt och blir således ett onödigt inlägg i en diskussion som är viktig att föra även med barn - inte minst med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag. 

Skippa The Boxtrolls och se något bättre animerat istället. Enda anledningen att den klarar sig från en etta i betyg är att det som vanligt när det gäller de här filmskaparna är mycket gott hantverk. Det är också allt.

Betyg: 2- filmer som ändå kommer förlora till The LEGO Movie av 5 möjliga

Regi: Keishi Ohtomo

Manus: Nobuhiro Watsuki

Medverkande: Takeru Satou, Emi Takei, Tatsuya Fujiwara mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Amuse/Shueisha mfl

År: 2014

Längd: 138 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3029558/

Några år efter händelserna i första filmen lever Kenshin Himura ett tillbakadraget liv i en nystartad dojo tillsammans med sina vänner. Det har gått lång tid sedan någon kände igen honom som en av Boshinkrigets grymmaste soldater och Kenshin fortsätter att i det tysta sona för sina brott. När en annan veteran från kriget vägrar ge upp den gamla vägen dras Kenshin dock motvilligt in i striden - en strid som mycket väl kan avgöra Japans framtid.

Första filmen i live action-adaptionen av den seglivade mangan och animen Rurouni Kenshin (1996 - 1998) var en överraskande bra film med högt tempo. Därför var jag också ganska entusiastisk över uppföljarna som ska knyta samman trilogin. Nu vet jag inte ens om jag orkar se den sista filmen i serien. Det är inte för att Kyoto Inferno är den sämsta film jag sett precis utan snarare för att den är så jäkla långdragen!

Filmers speltid är som vi alla vet en relativ siffra. Tre timmar kan kännas för kort medan en och en halv timme kan kännas som en evighet. Kyoto Inferno tappar i princip allt tempo som första filmen hade och det är väldigt, väldigt mycket prat och lite verkstad. När actionscenerna väl kommer är de dock fortfarande väldigt underhållande. Det är bara det att utfyllnaden mellan dessa känns som just detta - utfyllnad. Flertalet bihandlingar går ingenstans alls och den tidigare humorn är ersatt av rejäla skopor ångest.

Det som fortfarande funkar väldigt bra är Takeru Satou i huvudrollen som Kenshin, fotot, musiken och framförallt kampscenerna. Föga förvånande är de riktigt genomarbetade och man kan verkligen se den klassiska stridskonsten i både rörelsemönster och tekniker. Utan ett bra manus står detta sig dock ganska slätt i jämförelse med de bästa filmerna i genren. När filmen dessutom slutar mitt ut i ingenstans och inte med en särskilt intressant cliffhanger blev jag mest trött. Om jag ser del tre får det bli när jag är riktigt uttråkad.

Betyg: 2+ katanas utan udd av 5 möjliga

Regi: Leon Gast & Ryan Moore

Manus: N/A

Medverkande: Manny Pacquiao, Jinkee Pacquiao, Liam Neeson mfl.

Produktionsbolag: Wonderspun & Revelin Studios

År: 2014

Längd: 88 min

Land: USA/Filippinerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1778931/

Manny Pacquiao är troligen en av världens mest älskade idrottsmän i sitt hemland. Från en mycket fattig bakgrund i ett Filippinerna sönderslitet av inbördeskrig får vi följa Mannys väg till att bli den boxare som vunnit flest världsmästartitlar sett över antalet viktklasser.

Leon Gast och Ryan Moore har försökt att berätta en komplett historia om Manny Pacquiao, en nu livs levande boxarlegend, men har i samma stund som de verkar nästan dyrka objektet för sin dokumentär misslyckats med uppgiften. Manny Pacquiaos historia är djupt fascinerande, men tyvärr känns Manny mer som ett tillrättlagt beställningsjobb än en riktig dokumentär. Å ena sidan är det inte så konstigt - Pacquiao är en man med väldigt många strängar på sin lyra och i och med hans politiska karriär tror jag inte att hans läger hade godtagit något annat än hyllningen som den här filmen utgör.

Det är synd, riktigt synd, eftersom Manny kommer från en riktig underdogsbakgrund. Att han började boxas för att försörja sin mor och sina sex syskon känns nästan som en författad bakgrund, men från denna enkla början (och 64 vinster på 66 amatörmatcher) fick Pacquiao sitt stora genombrott i och med att han kom till USA och fick börja arbeta med riktigt duktiga tränare. Så långt allt väl. Sen är det tyvärr de där sakerna som bara antyds, sopas undan eller utelämnas. Mannys team har väldigt stora problem med hans nye manager, men vi får egentligen inte riktigt utrett varför. Likaså har nämns det att Manny haft stora problem med både betting och med att ha varit en kvinnokarl trots sin uttalat starka kristna tro. Även hans politiska karriär har ifrågasatts från exempelvis statsvetare som menar på att enbart popularitet knappast kan översättas till att vara duktig politiker. Dessa är alla saker som skulle behöva utvecklas, undersökas och kommenteras mycket djupare. Nu blir Manny förvisso en sevärd film för boxningsfans, men inte mycket till dokumentär. Trist.

Betyg: 2+ giftiga vänsterkrokar av 5 möjliga