Regi: Levan Gabriadze

Manus: Nelson Greaves

Medverkande: Shelley Hennig, Moses Storm, Renee Olstead mfl.

Produktionsbolag: Bazelevs Production & Blumhouse Productions

År: 2014

Längd: 83 min

Land: USA/Ryssland

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3713166/

Ett år efter high school-eleven Laura Barns tragiska självmord börjar hennes vänner och bekanta uppleva att konstiga saker händer med deras datorer. Under ett Skype-samtal nästlar sig en okänd användare in i konversationen och börjar avslöja vännernas mörkaste hemligheter. Men kan det verkligen vara, som användaren påstår, att det är Laura som överlevt?

Unfriended har ett fantastiskt koncept. Hela filmen utspelar sig på en och samma datorskärm. Under hela filmens speltid får vi aldrig se en utzoomning eller etableringsbild. Allt sker i realtid på en skärm och en konversation mellan en grupp vänner. Det är också uppfriskande att se att karaktärerna i filmen använder sig av riktiga program som folk faktiskt använder sig av i verkligheten. De googlar, sitter på Facebook och hela konversationen sköts via Skype. Bra där! Dessvärre faller en intressant och smått obehaglig uppbyggnad samman som ett korthus under filmens sista tredjedel.

Manuset tar en lika väntad som tråkig vändning i och med att vi får reda på mer och mer om den anonyme användaren. Jag fattade tyvärr vad som var på väg redan en kvart in i filmen och om de bara hade undvikit denna fallgrop och lagt ut den som ett falskt spår hade Unfriended kunnat bli riktigt njutbar. Nu blir det en särdeles dum upplösning som egentligen känns som att den kommer för att folk förväntar sig att filmer av detta slag ska sluta på det sättet.

Konceptet är som sagt bra, användandet av musik är väl avvägt och invävt i handlingen och skådespelarna är om inte direkt lysande så i alla fall adekvata. Manuset skulle behöva både en och två genomläsningar och bearbetningar till dock. Nu blir det en typisk "fruktansvärda-människor-gör-fruktansvärda-saker-film" och slutar exakt som jag befarade att den skulle göra. Synd.

Betyg: 2 digitala puckon av 5 möjliga

Regi: James Kenelm Clarke

Manus: James Kenelm Clarke

Medverkande: Udo Kier, Linda Hayden, Fiona Richmond mfl.

Produktionsbolag: Norfolk International Pictures

År: 1976

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0072960/

Paul Martin håller på att skriva en uppföljare till sin hyllade debutroman. Dessvärre har han kört fast. I ett försök att bryta skrivkrampen anställer han Linda, en sekreterare vars uppgift är att skriva ner vad Paul dikterar. Paul kommer dock snart bli varse om att Linda inte riktigt är den hon utger sig för att vara...

Mama mia! Britter försöker göra giallo! Exposé är något så ovanligt som ett brittiskt försök att imitera 70-talets blod- och sexfyllda italienska publikfriare på egen hand. Det... går sådär. Udo Kier är som alltid sevärd, även i den dubbade version av honom jag tyvärr fick nöja mig med. Det är ett problem med den här filmen. Eftersom jag i det här projektet endast recenserar de oklippta originalversionerna var det inte det allra enklaste att hitta en bra kopia av Exposé. Filmen kom ut på dvd först för två år sedan och var då ytterst dåligt remastrad och saknade två minuter av speltiden. Räddningen blev som så ofta YouTube. Kopian jag såg där är av ännu sämre kvalitet, men den är åtminstone oklippt och komplett. Vad var då så hemskt att man var tvungen att inte bara sätta stora saxen i filmen utan totalförbjuda den i sitt hemland? Lesbiskt sex.

Rent våldsmässigt kunde man se värre saker på tv på 70-talet (är jag i alla fall tämligen säker på), men vad som inte gick för sig var att visa sexscener. Och ja, de är tämligen explicita och framförallt väldigt långa. Exposé är inte så mycket en thriller som en mjukporrfilm med thrillerramhandling. De många sexscenerna gör också att filmens handling inte kan ta någon ordentlig fart och helheten blir ganska lättförglömelig. För den som gillar Kier finns här några scener att njuta av, men på det hela taget är det en uselt skriven sak det här. Kanske inte så illa spelad, men manuset, klippningen och karaktärsutvecklingen är under all kritik. Stundtals småkul för sin kitschighet, men inget att skriva hem om. Och ja, postern säger att den heter något annat, fast postersen med "rätt" titel var så förbaskat fula...

Betyg: 2- oengagerande sexscener av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Haha, nej. För en generation som vuxit upp med thrillerserier på tv och ett internet fullt av nakna människor som gör saker med varandra är det här föga chockerande.

Förbjuden i: Storbritannien, USA, Singapore

Fortfarande förbjuden i: Singapore (endast klippt version tillgänglig)

Svensk titel: Signal

Författare: Stephen King

År: 2006 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 350

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-7002-411-5

"What Darwin was too polite to say, my friends, is that we came to rule the earth not because we were the smartest, or even the meanest, but because we have always been the craziest, most murderous motherfuckers in the jungle."

Clayton Riddell har äntligen lyckats med sin dröm med att sälja sin första grafiska roman. Det borde vara en dag att fira, men plötsligt händer något helt oväntat. Från ingenstans börjar alla som pratar i mobiltelefon att uppträda mycket märkligt och våldsamt. Clayton måste nu fly Boston och hem till sin familj i Maine. Problemet är bara att de våldsamma "mobilarna" börjar efter en ett tag att uppvisa någon form av kollektiv intelligens...

Med lika delar inspiration från George Romero som Richard Matheson ger Stephen King sin variant av zombieapokalypsen... eller gör han? Till en början verkar Cell vara en tämligen standardmässig undergångsskildring som vi sett och läst åtskilliga gånger förr. Snart tar dock historien en ny vändning och blir något eget i genren. Det närmsta jag kan jämföra den med är The Omega Man (1971), en av flera filmatiseringarna av Mathesons bok I Am Legend (1954). Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.

Cell är en förvånansvärt kort bok för att vara King. När King skriver något i den här längden brukar det ges ut som en del av en samling, och det är lite där problemet ligger. King har ett sätt att skriva på som man antingen gillar eller inte, men en av de utmärkande aspekterna av stilismen är hur han låter karaktärsutvecklingen ta sin tid. I Cell finns det inte riktigt tid för både en episk resa, ett "krig" och karaktärsutveckling. Det gör att alla tre delarna i större eller mindre utsträckning blir lidande. Claytons karaktär får inte särskilt mycket bakgrundshistoria utan är en mycket typisk King-protagonist som inte sticker ut på något vis. Den mest fängslande karaktären är istället "mobilarnas" ledare, en trashank utan namn som verkar ta ett personligt intresse i Clayton och hans följeslagare. Hans form av iskall och våldsam logik är en av bokens höjdpunkter.

Till syvende och sist lyfter dock aldrig Cell till några högre höjder. Nästa år kommer filmversionen. Förhoppningsvis blir den jämnare. King har skrivit bättre apokalypser på kafferasten.

Betyg: 2 apokalypser av 5 möjliga

Everything Trek del 12: The Original Series 2.16 - 2.19

2.16 The Gamesters Of Triskelion

Sändes: 5/1 1968

Stardate: 3211.7

Manus: Margaret Armen

Regi: Gene Nelson

Platser: Gamma II (obebodd planet med en obemannad kommunikationscentral)

Triskelion(planet i M24 Alpha-systemet. Hem för The Providers)

Betyg: 2/5

Kirk, Uhura och Chekov transporteras utan sitt medgivande till planeten Triskelion där de genast blir attackerade. Det visar sig snart att de tre är en del av ett "spel" styrt av de så kallade "Providers". De tre besättningsmedlemmarna måste utkämpa strider mot allsköns varelser medan The Providers spelar på utkomsten. Samtidigt försöker Spock, med motstånd från McCoy och Scotty, följa vad han tror är ett spår efter kaptenen.

Uj... The Gamesters Of Triskelion hade kunnat bli ett riktigt bra avsnitt, men falerar på en rad punkter. Först och främst är det ett av avsnitten hitintills i originalserien som åldrats sämst när det gäller 60-talets moral kontra den vi har idag. Mansperspektivet är inte bara starkt (det är lite par for the course med serier från den här eran) utan nästan kvävande så. Det blir smått pinsamt att titta på idag. Idén med The Providers är dock bra även om jag önskar att man hade valt att utveckla denna längre. Inte ett värdelöst avsnitt, men i stort behov av en riktig revidering. Kan någon dessutom ändra ljudet av "teleporteringseffekten" till något som får mig att tänka mindre på tecknad film vore det guld.

 Fear the space boobs of Kirk and random alien chick 354!

2.17 A Piece Of The Action

Sändes: 12/1 1968

Stardate: N/A

Manus: David P. Harmon & Gene L. Coon

Regi: James Komack

Platser: Beta Antares IV (omnämnd)

Sigma Iotia II (hem för en för-warp-civilisation kontaktad av Federationen mot reglementet)

Betyg: 3+/5

Enterprise besöker Sigma Iotia II, en bebodd värld som kontaktats av Federationen cirka 100 tidigare innan införandet av huvuddirektivet - att inte störa utvecklingen av civilisationer under utveckling. Kirk, Spock och McCoy blir snart varse om vad Federationens inblandning har lett till. Det tidigare teamet har lämnat kvar diverse artefakter, men den viktigaste av dessa är en bok om 1920-talets gangsters i Chicago. Innevånarna på Sigma Iotia II vördar denna bok som helig och har modellerat hela sin civilisation runt den...

A Piece Of The Action är ett typiskt budgetavsnitt av originalserien. När budgeten tröt förlade man ofta handlingen till enkla miljöer, såsom en stad mystiskt lik en period av Jordens historia. A Piece Of The Action är dock ett väldigt kul avsnitt för den som jag är uppvuxen med film noir och gangsterfilmer från tiden det begav sig. Det är klart att det är parodiskt, men det är gjort med en kärlek till genren och dialogen både tidstypisk och rolig. Sen att det där med att inte lägga sig i för-warp-civilisationers utveckling kommer och går lite som manusen behöver det är en annan sak. Ett underhållande avsnitt helt enkelt!

Kirk och Spock beväpnade med tommy guns - all arguments are invalid

 2.18.  The Immunity Syndrome

Sändes: 19/1 1968

Stardate: 4307.1

Manus: Robert Sabaroff

Regi: Joseph Pevney

Platser: Coalsack Nebula (omnämnd)

Gamma 7A (planetsystem i sektor 39J med flertalet miljarder innevånare)

Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

Efter att Starfleet tappat kontakten med USS Intrepid skickas Enterprise för att undersöka fallet. Spock upplever en plötslig telepatisk chock och är övertygad om att Intrepid har förstörts och alla besättningsmedlemmarna dött. Inte heller Gamma 7A, systemet som Intrepid skickats till, svarar. När Enterprise anländer till Intrepids sist kända position dras de in i något slags energifält. Ett mycket hungrigt energifält...

Det här borde egentligen inte vara bra. Det är knappast en spoiler (eftersom det sägs överallt där man slår upp avsnittet) att energifältet i själva verket är en levande organism - ett virus om man så vill. En enorm encellig varelse som flyter runt i rymden borde inte gå att göra annat än löjlig, men på något vis lyckas Robert Sabaroff med att skriva en väldigt spännande och tät historia här som verkligen bygger upp vad som är på spel. Med ett sällsynt genomtänkt användade av skeppets skyttel också blir det här ett avsnitt som många säkert rynkar på näsan åt, men som jag personligen tycker håller hela vägen ut.

På 60-talet gick även virusen på LSD

 2.19 A Private Little War

Sändes: 2/2 1968

Stardate: 4214.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser: Neural (hem till en för-warp-civilisation med fredlig samexistens med naturen som kultur)

Klingon Empire (omnämnt)

Betyg: 2/5

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Neural för att låta McCoy leta efter växter med medicinal användning. Kirk, som tidigare har besökt planeten för att avlägga rapport om innevånarnas sociala utveckling till Starfleet, blir förbluffad över att på de 13 år som gått sedan han besökt Neural har vissa av innevånarna börjat använda sig av flintlåsgevär istället för pil och båge. Vad som är mer bekymrande är att den en gång som fredliga planeten är fångad i ett oförklarligt inbördeskrig där Spock blir skadeskjuten. Mysteriet tätnar när en klingonsk kryssare dyker upp vid planeten...

Ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev själv och en tidskapsel när det gäller 1960-talets geopolitik. Vi som sitter med historiens facit vet hur Kalla kriget slutade och vilka misstag som begicks på endera sida. Det är därför intressant att se en samtida allegori över detta. Dessvärre kan inte det intressanta upplägget riktigt leva upp till sin potential. Det här är ett av få fall i originalserien där effekterna är så störande dåliga att vissa delar inte går att ta på allvar. Det tar tittaren ur avsnittet. Samtidigt kan man tycka att Roddenberry, utopist som han var, borde ha haft en smartare lösning på konflikten än den extremt fatalistiska som presenteras här. Intressant som tidsdokument, men inte som så mycket annat.

Det där är en mutagon. Jag... jag vet inte.

Regi: Alfonso Gomez-Rejon

Manus: Roberto Aguirre-Sacasa & Earl E. Smith

Medverkande: Addison Timlin, Veronica Cartwright, Anthony Anderson mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Orion Pictures/Ryan Murphy Productions

År: 2014

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2561546/

På 40-talet plågades staden Texarkana av en seriemördare som aldrig fångades. Morden slutade lika plötsligt som de börjat, men staden glömde inte. Innevånarna påmindes igen om morden när filmen The Town That Dreaded Sundown fick premiär 1976. Filmen blev något av en kultklassiker, inte minst för att den tros ha inspirerat en annan ökänd seriemördare, The Zodiac Killer. Visningar av filmen har blivit en Halloween-tradition i Texarkana, men när morden börjar igen är det någon som kräver att det gamla fallet återupptas.

Okej, häng med nu. Det här är en så kallad "metauppföljare". Morden som filmen från 70-talet baserades på inträffade verkligen i Texarkana på 40-talet. Mycket riktigt fick man aldrig fast någon och mellan filmvåldsdebatten, The Zodiac Killer och det faktum att ättlingar till offren bodde kvar i staden gjorde att 70-talsrullen blev svår att få tag i. Då växte givetvis legenden än mer och filmen blev en kultklassiker. Idag är den var mans ägo sedan den gavs ut på dvd för två år sedan. Med en setup som den här borde 2014 års metauppföljare, som för förvirringens skull delar titel med 70-talsditon, kunna göra något riktigt bra. Dessvärre blir det bara ett "meh".

Alfonso Gomez-Rejon är sedan tidigare mest känd som en av de drivande krafterna bakom den extremt ojämna serien American Horror Story (2011). Den här filmen är hans första långfilm i regissörsstolen och tyvärr så lyser hans oerfarenhet igenom. Här finns fullt av intressanta infallsvinklar och stilistiska drag, men det som fungerar i en 45 minuter lång tv-version gör inte alltid det i långfilmsformat. Gomez-Rejon försöker helt enkelt på tok för mycket. Det är likadant med manuset. Många intressanta idéer försöks pressas in på en för kort speltid och resultatet blir tämligen splittrat. Är det en thriller? Mja, mjo. Är det en slasher? Mja, mjo. Borde den försökt hålla sig till en genre. Ja.

The Town That Dreaded Sundown blir tråkigt nog en av alla de där filmerna med bortslösad potential. Om du inte har något bättre för dig och känner för att se en blodig deckarhistoria kanske den går an. Förvänta dig inte för mycket dock.

Betyg: 2+ metauppföljare av 5 möjliga

Regi: Franck Khalfoun

Manus: Franck Khalfoun

Medverkande: Jeremiah Watkins, Sarah Power, Nic D'Avirro mfl.

Produktionsbolag: Bleiberg Entertainment/Ministry of Content

År: 2015

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2949196/

Trots en fin utbildning från Stanford har Josh inte gjort särskilt mycket med sitt liv. Den större delen av tiden spenderar han med att försöka bli nästa YouTube-fenomen med sin show där han recenserar appar. När han recenserar en självhjälpsapp vid namn I-Lived ger han den först ett ljummet betyg, men när saker och ting bara blir värre i Joshs liv ger han appen en seriös chans. Genom olika uppdrag får användaren guidning till att uppfylla sina livsmål. Men vem driver appen och kan man egentligen sluta när man väl börjat?

Trots att jag har sett och läst en hel del filmer och böcker på samma tema de senaste åren (den onda, onda teknologin slår tillbaka genom smartphones!) såg jag fram emot den här filmen av en enkel anledning - Franck Khalfoun. Sedan Khalfouns nyinspelning av skräckklassikern Maniac (2012) har han varit på min radar. Nämnda film var en av 2012 års absolut bästa filmer och fick i princip ingen uppmärksamhet alls. I-Lived börjar också lovande. De första 45 minuterna bygger upp relaterbara karaktärer och bra storytelling. Sen fick Khalfoun en knäpp eller något...

Från att ha varit en smart skriven paranoiathriller utvecklas I-Lived till en ytterst förutsägbar soppa där dialogen plötsligt haltar betänkligt. Detta är Khalfouns första film på tre år. Det är knappast så att tiden tog slut för manusrevideringar. Det blir en något mer sammanhållen version av det svenska stolpskottet Faust 2.0 (2014) och då kan ni alla räkna ut vad som händer. På tal om svenska produktioner väntar jag fortfarande på den utlovade filmatiseringen av Anders de la Mottes [geim] (2010) och dess uppföljare. Det hade varit bra mycket mer intressant än den här rullen med sin extremt övertydliga symbolik och tappade potential.

Näst på tur står för Khalfoun står Amityville: The Reawakening (2016). I min mening blir det filmen som antingen gör Khalfouns karriär som skräckregissör eller sänker den helt och hållet. I och med att det är en film i ovanstående franchise lutar det åt det senare.

Betyg: 2+ I-don't know av 5 möjliga

Everything Trek del 10: The Original Series 2.8 - 2.11

2.8 I, Mudd

Sändes: 3/11 1967

Stardate: 4513.3

Manus: Stephen Kandel

Regi: Marc Daniels

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som hem till en utdöd civilisation med imponerande tekniskt kunnande)

Deneb V (omnämnd som en planet som praktiserar dödsstraff för en mängd olika brott)

Rigel XIII (omnämnd som "the Rigel mining planet")

Betyg: 3-/5

Harry Mudd (se 1.6 Mudd's Women) lyckas genom en avancerad android kapa Enterprise och styra om skeppets kurs till den planet där han verkar som härskare över ett smärre harem av androidkvinnor. Mudd vägrar låta Enterprise åka, men har inte räknat med en sak - androider är i princip avancerade datorer och datorer värderar logik över allt annat. En flyktplan börjar ta form.

Efter det riktigt sunkiga avsnittet Mudd's Women har de flesta inte särskilt stora förhoppningar när de kommer till I. Mudd. Det är inte helt uppåt väggarna, för I, Mudd är inte ett särskilt bra avsnitt. Däremot har det vad jag eftersökte i det första avsnittet med Mudd - komisk timing. Besättningen inser att de måste skapa logiska fällor för de binärt tänkande androiderna för att få dem att stänga ner sig själva/explodera. Det är dessa scener som gör I, Mudd sevärt. Det finns en väldigt underhållande kreativitet i den ologiska galenskap som avsnittet utvecklar sig till och det är inget fel på vardagssurrealism i min bok.

A swingin' good time, Mr. Scott!

2.9 Metamorphosis

Sändes: 10/11 1967

Stardate: 3219.8

Manus: Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som platsen för den betydande staden Alpha Centauri City och hem för en koloni från Jorden grundad någon gång mellan 2069 och 2119)

Companion's Homeworld (mindre planet i Gamma Canaris-regionen. Karg, men kan upprätthålla mänskligt liv)

Episolon Canaris III (planet i Episolon Canaris-systemet och hem till systemets största population)

Betyg: 2/5

Under ett diplomatiskt uppdrag ombord på färjan Gallileo transporteras Kirk, Spock, McCoy och ambassadören mot sin vilja till en planet i Gamma Canaris-regionen. Planeten visar sig vara hem för en icke-kroppslig livsform, men inget kan förbereda dem på vem som också bor där - Zephram Cochrane, uppfinnaren av Jordens warpdrift som försvann spårlöst från Alpha Centauri i början av 2100-talet. Cochrane visar sig ha bott på planeten i drygt 150 år, men frågan är varför han inte har åldrats utan snarare blivit bra mycket yngre än de 87 år han var när han försvann?

Metamorphosis etablerar Zephram Cochrane som mannen som skickade mänskligheten ut bland stjärnorna. Karaktären återkommer under franchisens gång, kanske allra mest noterbart i Star Trek: First Contact (1996). Dessvärre är hans första avsnitt som karaktär inget vidare. Premissen är intressant, men utförandet känns ganska typiskt och har i princip inga överraskningar. Tittaren förstår direkt vad som har hänt och inga vändningar eller oväntade utvecklingar sker. Det är inte ett dåligt avsnitt som sådant, men inte heller något speciellt. Jag kan också irritera mig på Kirk & co:s nästan totala likgiltighet inför det krig som ambassadören, hur irriterande hon än är, är skickad för att stoppa. Mja, sådär.

 Sparkle, sparkle!

2.10.  Journey To Babel

Sändes: 17/11 1967

Stardate: 3842.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser:
Babel (kodnamn för okänd planet i samma sektor som Vulcan)

Coridan (bebodd planet i systemet med samma namn. Mycket rik på dilitium och därmed viktig handelspartner)

Klingon (omnämnd)

Orion (omnämnd som handelspartner till Coridan)

Rigel V (hem för en tekniskt avancerad ras framstående inom medicin)

Romulus (omnämnd)

Tellarus (hem för Tellarites, en av Federationens ursprungliga medlemmar)

Betyg: 4+/5

Enterprise ska föra ambassadörer från Vulcan, Tellarus och Andoria för diplomatiska samtal på en planet med kodnamn Babel. Saker och ting blir snabbt väldigt spända ombord när det visar sig att Sarek, Spocks far, är ambassadören från Vulcan. De två har inte talats vid på många år då Sarek har haft svårt för att acceptera hans sons karriärsval. Som om inte det vore nog mördas ambassadören från Tellarus och alla spår pekar på den andorianske motsvarigheten. Men är han verkligen vad han verkar vara?

Journey To Babel är ett klassiskt avsnitt som förutom att introducera Andorians och Tellarites (särskilt de förstnämnda är återkommande under serierna) dessutom etablerar Spocks kyliga förhållande till sin far. Det är samtidigt en riktigt spännande whodunit-mordgåta med en D.C Fontana i högform bakom manuset och mycket fina rollprestationer från alla inblandade, i synnerhet från Nimoy och från Mark Lenard (Sarek). Mycket högklassigt avsnitt som bör ses av alla fans!

Just look at that plate of smarties!

2.11 Friday's Child

Sändes: 27/10 1967

Stardate: 3497.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser: Capella IV (planet bebodd av en civlisation fokuserad på ära och heder)

Betyg: 3-/5

Kirk, Spock och McCoy försöker förhandla fram ett avtal med befolkningen på Capella IV om en mineral som behövs till en hårt utsatt koloni. När planetens kung mördas i strid blir de tidigare tämligen vänliga tongångarna dock annorlunda. Den nye härskaren vill istället förhandla med Klingonimperiet och deras sändebud. När Kirk och de andra försöker rädda den gamle härskarens gravida änka från döden inser de dessutom att de begått ett stort misstag.

Friday's Child är ett ganska typiskt avsnitt där idén finns men utförandet är sisådär. Utan att spoila avsnittets upplösning måste jag säga att D.C Fontanas originalslut var mycket bättre och hade gett avsnittet en mer sammanhållen ton. Gene Roddenberry tyckte dock inte om det och slutet ändrades. Det gör att manuset haltar något i upplösningen. Det är däremot ett intressant avsnitt i och med hur det på ett konsekvent vis skildrar en rejäl kulturkrock där den typiskt mänskliga moralen ställs på prov mot en utomjordisk sådan.

 By the power of medicine, I compell you!

Regi: Patrick Brice

Manus: Patrick Brice & Mark Duplass

Medverkande: Patrick Brice, Mark Duplass

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2014

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2428170/

Videojournalisten Aaron lovas en fin dagslön för att filma klienten Josefs berättelse. Det visar sig att Josef lider av en hjärntumör och kommer dö inom fyra månader. Nu vill han att Aaron ska filma en vanlig dag i hans liv som hans ofödde son ska kunna se för att få en hum om vem hans far var. Aaron går med på uppdraget, men när Josef börjar uppvisa fler och fler märkliga beteenden undrar han vad han egentligen gett sig in på.

Jag skulle ha sett och recenserat en annan film med samma titel och från samma år igår. Förvirringen var därför total när jag drog igång Creep. Att den producerats av samma gökar som låg bakom två av de mest överskattade filmserierna de senaste åren (kolla postern...) gjorde inte saken bättre. Creep börjar dock väldigt bra. I och med titeln vet vi ju direkt att Josef inte riktigt är tillräknelig, men Mark Duplass gör ett riktigt bra jobb i rollen som honom. Han är genuint obehaglig i flertalet scener och Patrick Brice gör också en bra roll som den godtrogne Aaron. Sen spårar det ur...

Från att ha varit en ovanlig found footage-rulle utan spökerier eller andra skräckelement annat än två personers märkliga förhållande tar filmen en rad enkla utvägar. Istället för att egentligen säga något om ensamhet och på vilket sett denna kan förändra en människa faller Duplass & Brice (även manus och regi) tillbaka på trötta troper som gör filmen mycket mer förutsägbar och mindre obehaglig. Jag måste dock berömma de båda för riktigt goda idéer i manusskrivandet fram tills filmens andra halva.

Creep är den första filmen i en planerad trilogi (alltid dessa tretal...) och som sådan kanske den fungerar bättre tillsammans med de övriga två. Tiden får utvisa. Som ensam film blir dock Creep en besvikelse framåt mittstrecket och något du kan skippa om du inte är stort fan av found footage.

Betyg: 2 obekväma badscener av 5 möjliga