FFF 2014 Dag 1: The Ghost of Ingmar Bergman 

Ibland är livet så enkelt och skönt. Med ett plastglas vin och ett med champagne på innergården till Lunds cinemaplex, Filmstaden, infinner ett sådant ögonblick. Jag ser alltid fram emot invigningen av FFF av en enkel anledning - entusiasmen från de inblandande. Det är ibland nya ansikten bland festivalarbetarna, men samtidigt är det många bekanta ansikten som skymtar förbi. Det känns lite som att komma hem.

Mitt i allt detta organiserade kaos springer en skäggig och glasögonprydd man omkring och är överallt samtidigt. Strax efter klockan 21 står han dessutom och håller ett av två invigningstal för festivalen i egenskap av festivalgeneral. Johan Barrander kan det där med att stå inför publik, eller som en journalist bredvid mig säger: "Man vet att man alltid får bra bilder när Johan är på scen."

I år är det av förklarliga skäl ett stort fokus på festivalens 20-års-jubileum. Efter det som ofta benämnts som "kulturdöden" i Lund har FFF bestått. Eller som Barrander säger: "The ghost of Ingmar Bergman has a chokehold on Swedish cinema. We've spent 20 years proving him wrong." Kvällens första film, The Guest (2014), skulle med all tydlighet belysa detta faktum.

Mannen bakom förra årets festivalhöjdare You're Next (2011), Adam Wingard, ligger bakom vad som kan vara en av de bästa hyllningarna av 80-talets genrefilm jag sett. The Guest tar sin början med att familjen Peterson får besök av David, en gammal armékompis till framlidne sonen Caleb. Det sista som Caleb sa innan han dog var att han ville att David skulle titta till hans familj och se till att allt var bra. David blir snabbt accepterad av större delen av familjen som vill att han ska bo hos dem tills han fått klarhet i vad han ska göra nu efter han lämnat armén. David, väldigt artig och vänlig, tackar ja till erbjudandet, men familjen Peterson kommer snart lära sig att man ska vara försiktig med vem man bjuder in i sitt hem...

Kommer ni ihåg när Quentin Tarantino brukade sätta samman de bästa soundtracken i filmvärlden? Det är en titel han får lämna över till Adam Wingard nu. Med en nästan magisk fingertoppskänsla lyckas Wingard välja exakt rätt musik till samtliga scener. Filmens originalmusik låter som om 1970-talets John Carpenter hade fått leka med en aning mer modern synthar och den tidigare publicerade musiken består bland annat av spår från Love and Rockets och tyska synthpionjärerna D.A.F Att höra de sistnämndas Der Mussollini pumpandes genom Filmstadens ljudsystem gav mig rysningar som fortfarande inte riktigt lagt sig.

Simon Barrett har skrivit ett tämligen rakt manus som lyckas med något av det svåraste som finns - att få tittaren att bry sig om karaktärerna samtidigt som de enskilda scenerna är så förbaskat coola! Att Barrett och Wingard älskar filmer från sent 70-tal och tio år framåt står ganska uppenbart. Här finns de redan tidigare nämnda referenserna till John Carpenter, men allt ifrån The Terminator (1984) till Prom Night (1980) finns också med i mixen. För att göra blandningen komplett slänger teamet dessutom in smarta referenser till Disneys Alice In Wonderland (1951). Kort sagt är The Guest ett referens-Mecka.

Med ovanstående stilistiska perfektion, bra skådespel och regi kan jag inte annat än ge The Guest högsta möjliga betyg. Om du inte gillar The Guest har vi chockerande skilda smaker. De drygt 60 platser som stod tomma igår kommer spöka för alla som hade kunnat vara där men beslutade sig för att det inte var värt det. Det var det. 5 soundtrack i Itunes-korgen av 5 möjliga

Efter urladdningen som var The Guest kändes det nästan lite ovärdigt att cykla till Kino för att se uppföljaren till kultrullen Sharknado (2013). Första filmen om de flygande hajarna var ganska kul eftersom de inblandade verkade försöka tona ner galenskaperna innan det började regna hajar. Det gjorde att kontrasten mot vad som senare hände blev mycket större än i andra mördarhajsfilmer. I Sharknado 2: The Second One (2014) har man lämnat alla sådana försök och istället försökt gå totalt over the top från bildruta ett. När filmen verkligen gör detta har den stunder av briljans och stor komik. Dessvärre går det ganska långa sjok av filmen utan att det händer särskilt mycket. I en film om en tornado med hajar funkar inte försök till nedtonade scener riktigt om vi säger så. Till syvende och sist är Sharknado 2 mer av samma sak som ettan fast sämre. Lite kul är de otaliga cameorollerna med mer eller mindre kända skådespelare och/eller folk från underhållningsbranschen. Blinka och du missar dem. 2- hajfenssoppor av 5 möjliga.

Ikväll rekommenderar jag verkligen att du går och ser What We Do In The Shadows och skippar A Record Of Sweet Murder. Själv ska jag titta på kannibaler och norska zombienazister.

Regi: Nicolas Debot /Micke Engström /Allan Gustafsson mfl.

Manus: Johannes Pinter /Robert Selin/Nicolas Debot mfl.

Medverkande: Frida Liljevall, Per Ragnar, Thomas Hedengran mfl.

Produktionsbolag: Njutafilms

År: 2014

Längd: 79 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3708326/

I en värld full av smartphones och surfplattor hittar Djävulen nya sätt att skörda själar. Faust 2.0 är berättelsen om fem personer och avtalen de av misstag ingår när de inte läser igenom det finstilta innan de klickar på "godkänn" för sina senaste appnedladdningar...

Låt mig först säga att det här är en lysande idé. Som gammal litteraturvetare blir jag lika trött som uppgiven varje gång någon försöker uppdatera klassikerna till modern tid. I nio fall av tio faller idéerna på sin egen orimlighet. Faustus-legenden (som jag arbetade med under sex månaders tid och kan utan och innan) är dock en av klassikerna som lämpar sig för uppdatering av en enkel anledning - kontrakt har funnits i alla tider och människor har alltid varit lika obetänksamma med att ingå i dem. Det är ett tidlöst tema. Att låta texten som ingen ändå läser utgöra detta kontrakt är briljant.

Utförandet är dock av varierande slag. Skräckantologier är en mycket svår genre att göra bra. Det finns exempel på bra filmer inom genren, exempelvis den brottsligt underskattade Trick R Treat (2009), men oftast blir det en samling löst sammanhållna idéer som pendlar i förverkligandet. Detta är tyvärr också fallet för Faust 2.0

Det börjar ganska bra i segmentet Bad News. En nyutexaminerad journalist får jobb på en större tidnings nattskift. Hon får ett tips av chefen att ladda ner en app som ska hjälpa henne. När hon följer gps-koordinaterna som visas på skärmen finner hon sig snart i en mörk gränd där hon genom telefonen kan se kritstrecksränderna av en upphittad kropp. Det är bara det att hon inte kan se linjerna med blotta ögat.

Bad News är ett bra öppningssegment som utnyttjar sin tid på ett mycket väl sammanhållet sätt. Den försöker inte utveckla mer än den har tid till och är också tämligen välspelad. Regissör Robert Selin har förstått det korta formatet och har gjort en snygg film, om än något förutsägbar.

Filmens andra segment, Inspirapption, försöker i motsats till Bad News berätta en historia som är alldeles för omfattande för den korta tiden. En författare med inspirationsproblem upptäcker att en app ger väldigt handgriplig tändvätska till fantasin om man matar den med vilka ord man vill skriva om. Jag skulle vilja se en längre berättelse på samma tema, men för sitt korta format fungerar den inte särskilt bra.

Det mest intressanta inslaget i filmen, See Alice, följer som nummer tre. En man som arbetar från ett hotellrum får allt han har önskat sig i en sexpartner och lite till. Men vad är det för tabletter hon ger honom? Nicolas Debots regi är den riktigt stora behållningen av See Alice. Med små medel och en kort speltid lyckas han framförallt använda färg och ljud på ett mycket mer engagerande sätt än de tidigare segmenten.

Om See Alice är det mest intressanta inslaget rent filmiskt är del nummer fyra, MoralCall, det bästa. En kvinna som arbetar för en vapentillverkare blir företagets ansikte utåt när det kommer fram att företaget sålt vapen till förtryckande regimer. När hon blir tipsad om appen MoralCall börjar hon dock se vilka effekter företagets produkter verkligen haft. Ett aktuellt ämne, en mycket snygg film och den i särklass bäst spelade av de fem historierna. MoralCall är det enda segment i Faust 2.0 som jag känner är klockrent och skulle fungera riktigt bra som en egen historia.

Filmen avslutas med den säregna Nätttrollets diskreta charm. En kvinna vars partner lämnat henne transporteras via en app till en drömvärld där hon träffar på den så kallade Managementkonsulten - en demonliknande varelse som lär henne komma i kontakt med sina innersta önskningar. Nättrollets diskreta charm lider verkligen av sin speltid. För mycket, för snabbt. Många goda idéer, flera riktigt bra repliker från Managementkonsulten, men både uppbyggnad och slut känns något stressat.

Så hur håller då Faust uppdaterad till 2014? Okej, skulle jag säga. Här finns många bra idéer och uppslag, en smittande entusiasm från filmskaparna och ett och annat guldkorn. Segmenten är dock ganska ojämna och skulle behöva lite omarbetningar för att fungera fullt ut som delar av en antologi. Sen undrar jag lite varför man bara använder Per Ragnar som berättarröst i prolog och epilog? Om man kan få med Ragnar på skutan, och dessutom som Djävulen, bör man använda honom fullt ut! Kort och koncist - A for effort, C for craftsmanship.

Betyg: 2+ djävulskap av 5 möjliga

Faust 2.0 visas på FFF 2014, lördagen den 27/9 klockan 23:10 på Kino 1

Regi: Fabrice Du Welz

Manus: Fabrice Du Welz/Romain Protat /Vincent Tavier

Medverkande: Lola Dueñas, Laurent Lucas, Héléna Noguerra mfl.

Produktionsbolag: Panique/One Eyed/Savage Film mfl.

År: 2014

Längd: 93 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3218580/

Gloria startar ett nytt liv tillsammans med sin dotter, långt ifrån den manipulativa maken. På inrådan av en vännina börjar hon leta efter ny partner på nätdejtingsidor och får kontakt med Michel. Det står snart klart att Michel är en sol-och-vårare, men Gloria faller stenhårt för honom och tänker inte släppa taget. När Michel inser att han inte kommer bli av med henne föreslår han att de tillsammans ska fortsätta hans verksamhet. Vad han inte räknat med är att Gloria är ganska svartsjuk av sig...

Jag skulle hemskt gärna tycka om Alleluia. Den har fantastiska skådespelarprestationer, inte minst från Lola Dueñas i rollen som Gloria, och en intressant premiss. Tyvärr är den också repetativ och tar inte tillvara på nämnda premiss på ett särskilt bra sätt. Det gör att filmen mest blir en axelryckning i min bok.

Om vi börjar med karaktärerna har dessa inte några som helst förmildrande omständigheter. De är helt enkelt fruktansvärda människor som gör fruktansvärda saker. En scen precis i öppningen av filmen kan i viss mån (kanske) förklara Glorias beteende, men utan en riktig uppbyggnad av den galenskap hon visar upp blir det mest ganska tröttsamt. I jämförelse kan vi exempelvis ställa The Shining (1980) där Jack Nicholson ges tid att sakta men säkert gå mot galenskapens rand. I Alleluia är det som att den berömda yxan sitter i dörren redan efter en kvart. Det gör att jag inte kan känna någon sympati med Gloria - hon blir helt enkelt knäpp. Likaså kan jag inte hitta några ordentliga förklaringar till Michels agerande. Visst, han har en tragisk bakgrundshistoria, men att i ena sekunden vara alfahanne och i nästa vara totalt handlingsförlamad blir bara inkonsekvent och ologiskt.

Idén med ett par som bedrar rika människor är inte dum. Vanligtvis ser man den här typen av setups med bara antingen en man eller en kvinna. Det är därför jag blir ganska besviken på Alleluia - den tappar bort sig. Det är inte en direkt dålig film, men med ungefär samma typ av scener som går om och om igen efter halvtidsstrecket är den helt enkelt ganska tråkig. Filmens dogma-liknande produktion gör den inte heller några tjänster. Det som troligen är tänkt att verka intimt och närgånget blir istället skakigt och distraherande.

Jag vill gärna se den här historien igen, kanske i en remake, men då med ett mycket mer utvecklat manus! Grunden är där, slutresultatet lämnar mycket över att önska.

Betyg: 2- mycket, mycket franska filmer av 5 möjliga

Alleluia visas på FFF 2014, tisdagen 30/9, klockan 18:15 på Kino 1

Författare: Stephen King

År: 1981 (svensk utgåva 1982)

Sidor: 342

Förlag: Viking Press (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0472-5

"He would have died for them, if that had been required. He had never wanted to kill anybody. He had been struck by something, possibly destiny, or fate, or only a degenerative nerve disease called rabies. Free will was not a factor."

Cujo, en närmre hundra kilo tung sanktbernhardshund, är tioårige Brett Cambers bäste vän. När Cujo en dag jagar efter en kanin fastnar han med nosen i öppningen till en underjordisk grotta. Grottan är hem till hundratals rabiessmittade fladdermöss. Samtidigt, i en annan del av Castle Rock, utspelar sig ett familjedrama mellan herr och fru Trenton - ett drama som på olika villovägar skickar Donna Trenton med son till familjen Cambers verkstad där en viss hund med röda ögon vaktar...

Jag tror det nästan är oundvikligt att växa upp utan att bli åtminstone jagad av en hund. När hundar för tillfället glömmer bort sina otaliga generationer av domesticering och går tillbaka till ett vargliknande stadie är det lätt att känna skräcken krypa längs ryggraden. Själv blev jag ordentligt hundbiten två gånger under min uppväxt, men tack och lov inte av större hundar och definitivt inte av hundar med rabies.

Det föll sig som så att för några månader sedan läste jag en artikel om ett utbrott av rabies i Indien. Vi har i västvärlden, i alla fall de senaste 50 åren, gärna förminskat sjukdomen, men för den som inte är insatt i vad den gör med en levande varelse rekommenderar jag att läsa på innan ni läser Cujo. Boken blir mycket mer effektiv i sin skräck på så vis.

Cujo är en märklig bok i Kings bibliografi. Många av Kings kritiker menar att han alltid skriver för utsvävande och låter ordbehandlaren löpa fritt utan att återkoppla händelserna till sin huvudstory. I de flesta fall är det att göra det för lätt för sig i sin kritik, men det finns en poäng med den gällande Cujo. Som många kanske redan vet hade King stora problem med spriten under så gott som hela 80-talet. I perioder var han så långt under isen att han skrev på ren rutin. Cujo är den enda bok som King själv säger att han inte har något minne alls av att skriva. För att vara skriven av en stupfull författare är det en fantastiskt bra bok, men den tidigare nämnda kritiken med att låta ordbehandlaren leva sitt eget liv är väldigt tydlig här.

Cujo är egentligen två berättelser, båda bra på sitt sätt, som inte riktigt passar ihop i skarvarna. Å ena sidan har vi ett familjedrama hos familjen Trenton som bitvis fungerar bra, bitvis pladdrigt. Å andra sidan har vi historien om just hunden, Cujo. Det är den sistnämnda historien som är den klart bästa och en King mer i fas med sig själv hade kunnat utöka denna och låta Trentonhistorien vara en vag bakgrund. Nu känns det som historierna skiljs åt på tok för mycket innan de förs samman under de sista 50 sidorna. Dessa är däremot väldigt bra och spännande. Framförallt är styckena berättade från hundens perspektiv läsvärda.

Till syvende och sist är Cujo en bok som skulle mått bra av en genomarbetning av en nykter King. Den fungerar, men i jämförelse med vilka andra böcker King skrev under sitt lite för glada 80-tal är den ganska medioker.

Betyg: 2+ nervsjukdomar av 5 möjliga

Regi: William Eubank

Manus: William Eubank & Carlyle Eubank

Medverkande: Brenton Thwaites, Olivia Cooke, Laurence Fishburne mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment & Low Spark Films

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2910814/

Nic och hans bäste vän Jonah hjälper den förres flickvän flytta till västkusten. De båda vännerna har dock en annan agenda också. En hackare med taggen Nomad har tagit sig in i deras privata servrar på MIT och därifrån förstört en mängd viktiga data i skolans nätverk. Nic och Jonah spårar Nomads signal till ett isolerat område i Nevada. När de undersöker det nedgångna huset de hittar vid signalpunkten blir allt plötsligt svart. När Nic vaknar upp är han i ett strikt kontrollerat sjukhus där alla bär skyddsdräkter och vägrar berätta för honom varför han är där...

När jag läste "trovärdiga hackerscener" i beskrivningen jag fick var jag redan såld. Om någon vet vad de sysslar med när det gäller att skildra hacking på film kan det bli riktigt spännande. Exempelvis brukar jag nämna Sneakers (1992) som en ofta bortglömd pärla i den här genren. The Signal börjar också bra, med en paranoialiknande känsla av att vara övervakad. Dessvärre ändrar filmen helt karaktär när Nic vaknar upp på sjukhuset. Från att ha varit en smart uppbyggnad blir det mest antydningar som staplas på antydningar och en så uppenbar story att plot twisten nästan känns förolämpande enkel att räkna ut.

Om manuset behöver bearbetning (och framförallt riktning!) fungerar däremot William Eubanks regi bra. Det ska sägas att The Signal knappast ser ut som den lågbudgetfilm den är och det är mycket tack vare Eubanks val när det gäller regi och ett väldigt snyggt foto. Eubanks har främst arbetat som fotograf tidigare och det märks helt enkelt. Skådespelsmässigt funkar filmen över medel med Laurence Fishburne som största (enda egentligen) skådis jag sett i något annat av rang.

The Signal är alltså en tekniskt kompetent film, men saknar riktning. Jag kan förlåta tekniska brister om man berättar en god historia, men har svårt att göra det omvända. Det är inte en usel film på något sätt, bara bortslösad potential och synd på vad som hade kunnat bli en smart science fiction-rulle istället för att ständigt skriva tittaren på näsan.

Betyg: 2 magiska ben av 5 möjliga

The Signal visas på FFF 2014, onsdagen 1/10, klockan 20:00 på Kino 1

Regi: Jeremy Saulnier

Manus: Jeremy Saulnier

Medverkande: Macon Blair, Devin Ratray, Amy Hargreaves mfl.

Produktionsbolag: The Lab of Madness/Film Science/Neighborhood Watch mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2359024/

Sedan hans föräldrar mördades har Dwight fört en tynande tillvaro i sin gamla slitna blå Pontiac. När polisen meddelar honom om att föräldrarnas mördare ska släppas fri väcks Dwight ur sin dvala om beslutar sig för att ta hämnd. Det är bara det att Dwight inte är världens främste lönnmördare och mördarens familj inte precis tänker låta udda vara jämt...

Med goda recensioner, över en sjua på IMDB och en enkelt med lockande premiss verkade Blue Ruin kunna bli en riktig pärla. Det börjar också bra med Dwight som en väldigt speciell protagonist. Det är inte så vanligt att man ser någon skildras på film som helt enkelt gett upp. Inga stora gester, inget missbruk utan bara en total känsla av hopplöshet. Det första halvtimmen lovar alltså riktigt gott, men sen börjar problemen med Saulniers manus. Han vet helt enkelt inte riktigt vilken typ av film han vill göra - en regelrätt thriller eller en svart komedi.

De galghumoristiska delarna av manuset är klart starkare än de rena thrilleraspekterna och jag önskar att Saulnier hade fokuserat på dessa. Dwight blir nämligen en allt mer tragikomisk figur i sina försök att hämnas sina föräldrar. Att spela på dessa element hade gjort filmen mycket mer intressant och framförallt underhållande. Som det är nu suckar jag mest åt Blue Ruin och framförallt Saulniers oförmåga att skriva trovärdiga karaktärer. Ja, det är klart att man kan vara ett klantarsle när man ställs inför extrema situationer, men Dwight är inte bara klantig utan agerar ganska ofta utan all form av logik. Att detta på något sätt skulle vara en del av hans personlighet går inte heller ihop. Det finns en bra historia här, men Saulnier slarvar bort den. Synd.

Betyg: 2 klantiga mördare av 5 möjliga

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Darren Aronofsky & Ari Handel

Medverkande: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Emma Watson mfl.

Produktionsbolag:  Protozoa Pictures & Disruption Entertainment

År: 2014

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1959490/

Om man inte bott under en sten känner man till historien om Noa om man är uppvuxen i den judeo-kristna världen. Ni vet, snubben med arken och syndafloden och allt det där? Gott så.

Darren Aronofsky gör sällan annat än fantastiska filmer. Den enda rulle i hans filmografi som jag verkligen inte gillar är den sönderklippta prettoproduktionen The Fountain (2006). Senast vi såg till honom var i 2010 års fantastiska Black Swan, men nu är det alltså dags för Aronofsky att ge sig in i genren som verkar bli de närmsta årens stora grej - bibeladaptioner. Det finns sämre historier att börja med än den om Noa och Aronofsky sätter definitivt sin säregna prägel på storyn. Det är dessvärre en halv film.

Om vi delar upp filmen i två delar, pre- och post-floden, så är den första halvan tämligen oengagerande. Noa (Russell Crowe) får uppdraget av Gud att rädda världens oskyldiga djur undan syndafloden och lämna alla andra hädan. En konflikt uppstår mellan Noas familj och ett stort antal människor under ledning av Tubal-Kain, ättling till Kain och även den man som mördade Noas far. Denna första halva liknar mer valfritt fantasyepos än det gör något som Aronofsky skulle gjort. Det är stridande stengolems, himmelska mirakel och dylikt. Visuellt är det så klart väldigt snyggt, men rent karaktärsmässigt grep filmen inte tag i mig alls. Sen kommer floden och filmen tar sig något.

Plötsligt börjar Noa få en mycket mer intressant karaktärsutveckling och framförallt konflikterna med hans adoptivdotter (Emma Watson) är sevärda. Här ges även den snyggaste kombinationen mellan evolution och kristen tro jag någonsin sett, givetvis presenterad i Aronofskys fantastiska visuella stil. Sen faller tyvärr filmen ihop igen. Det stora problemet med många bibelepos är hur lättvindigt folk tar på att Gud talar till någon. Även om de inte hör eller ser något så förväntas de gå med på allt möjligt så länge någon säger att de hört Guds ord. Aronofsky tar vissa steg för att försöka skapa ifrågasättande av Noa från de andra, men faktum kvarstår - Noa tolkar tecken och omen som Satan läser  Bibeln. Det gör att karaktärspsykologin, som trots allt började etableras, sjunker som en syndare i floden.

Bibelepos är svårt. Noah har sina stunder, men på det hela taget är det en övning i visuell stil med tveksamt innehåll. Jag kör om The Last Temptation Of Christ (1988) istället om jag mot förmodan skulle känna mig kyrklig.

Betyg: 2 bibliska skägg av 5 möjliga

Regi: Jeremy Snead

Manus: Jeremy Snead

Medverkande: Sean Astin, Al Alcorn, Peter Armstrong mfl.

Produktionsbolag:  Mediajuice Studios

År: 2014

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3214002/

Jeremy Snead guidar oss genom tv- och datorspelens historia och försöker besvara frågan hur en från början tämligen simpel elektronisk gimmick kunde utvecklas till en multimiljardindustri.

För den som är intresserad av tv- och datorspel inte bara som tidsfördriv utan som något djupare än så finns det en uppsjö av böcker och filmer om Sneads ämne. Vad tillför Snead? Faktiskt inte ett jota. Video Games: The Movie försöker beröra industrins historia från 60-talet och framåt. Om du tycker det låter som ett stort område för en film på 105 minuter har du alldeles rätt. Det är alldeles för stort. Resultatet blir en snabb historisk genomgång och sedan nedslag i olika aspekter av modern gamingkultur. Med "nedslag" menar jag just det - om Snead pratar om storytelling i spel eller communitykänsla blir det aldrig mer än cirka tio minuter åt gången. Vissa saker lämnas helt utanför. Kanske mest talande är att SEGA aldrig nämns i annat än i text under den historiska genomgången. SEGA:s "krig" mot Nintendo var en ganska viktig del av det sena 80-talets och tidiga 90-talets spelhistoria om vi säger så...

Det som gjorde mig mest besviken var segmentet om interaktivt berättande. Medan filmen berör skillnaden mellan oberoende spelmakare och studiosystemet tillskriver Snead egentligen inte berättandet någon betydelse utan fokuserar nästan uteslutande på logistiska och tekniska aspekter. Personligen tror jag att berättandet är det som kommer ta digitala spel till nästa nivå. Berättandet i spel behöver inte följa exempelvis den konventionella treaktsstrukturen även om många verkar vilja följa det spåret. Det som independentskaparna har som de stora företagen ofta saknar är en vilja att inte bara utveckla spelmekanik utan även sätt att berätta historier på som är unikt för mediet i sig. Ja, distribution, ekonomi, tillgänglighet och teknik är alla viktiga aspekter, men historieberättandet - spelets själ om man så vill - är det jag tror får folk att komma tillbaka.

Det behöver inte vara invecklade historier för att de ska fungera. Ta exempelvis monsterhiten Angry Birds. Ingen mer djuplodande historia precis, men skulle spelet ha slagit lika mycket om Rovio Entertainment hade ersatt fåglarna med vita kvadrater mot en svart bakgrund? Jag tror ärligt talat inte det. Vi tillskriver avatarerna på skärmen egenskaper som de har eller inte har - vi, användaren, berättar en historia tillsammans med spelet. Och det är något som inte går att förklara eller fördjupa sig i på tio minuters film.

Jag tar upp berättandet eftersom segmentet i sig är typiskt för resten av Sneads film. Den berör områden men fördjupar sig aldrig. Som en snabbkurs i de digitala spelens historia antar jag att filmen funkar, men för någon som är det minsta intresserad av spel är det saker vi redan visste. För en titt på gamern som social varelse (om än old school-sådana) se istället The King Of Kong: A Fistful Of Quarters (2007). För en titt på independentscenen se Indie Game: The Movie (2012). Sneads film är en parentes i genren.

Betyg: 2 har vi hört den förut? av 5 möjliga