FFF 2015 Dag 9: Lunds mysigaste biograf och kallt, kallt vatten

Biograf Södran är helt klart Lunds mysigaste biograf. Med sina knappt 50 stolar och något trånga layout känns det som att komma in i en liten oas. Det faktum att jag bor bara några minuter därifrån är ytterligare en anledning till att jag måste blir bättre på att gå på Södrans visningar i fortsättningen. Att man blir bjuden på te till filmen är också ett stort plus, inte minst när det är en film där man verkligen kan känna kylan genom duken. 

The Dark Below (2015) är något så unikt som en modern film nästan helt i avsaknad av dialog. Det finns bara en replik under hela filmens speltid och filmen fokuserar istället helt på att genom användandet av ljudeffekter, musik och tydligt bildberättande förmedla en riktigt tät historia.

Filmen börjar med hur vi ser en kvinna attackeras av en man och släpas till en vak i en istäckt sjö. Mannen håller utkik så att hon inte kan komma upp, men ger henne en våtdräkt och annan dykarutrustning för att förlänga lidandet. Under filmens gång får vi reda på allt mer om hur den här situationen kom till att utveckla sig. Det är en mycket skicklig berättarteknik som Douglas Schulze (även regi) och Jonathan D'Ambrosio har knåpat ihop. Att kunna berätta något helt utan dialog är nästan en förlorad konst. Att kunna berätta något utan dialog och samtidigt väcka intresse och skräck är ännu mer imponerande. Dessvärre tappar filmen i trovärdighet när det kommer till vetenskapen.

Jag misstänkte att tidsaspekten i filmen, även om den hade varit i realtid, helt enkelt inte skulle fungera och efter lite googlande fick jag rätt i min misstanke. Oavsett om du har en våtdräkt eller inte skulle du inte överleva hälften så lång tid som protagonisten gör i den här filmen i iskallt vatten. Detta, i kombination med vissa tekniska missar och redigeringsproblem, gör att The Dark Below inte riktigt lyckas med att dra in mig helt och hållet. Det finns dock tillräckligt många bra idéer och smart symbolik (kolla exempelvis på hur frostskadorna yttrar sig!) för att göra The Dark Below till en intressant upplevelse. Se den när det är svinkallt ute! 4- kalla mördare av 5 möjliga.

Ikväll tar jag en paus från festivalen och befinner mig på kampsportsmattan istället. Ni andra tycker jag ska gå och se Spring (2015) klockan 21:00 på Kino. Det är en film som inte riktigt vill lämna mig och bör ses för att bilda en egen uppfattning om.

FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

Fredagen gick i splatterfilmens tecken med tillräckligt mycket fejkblod för att fylla en mindre pool. Kvällen visade också på filmens märkliga kraft i att få folk att prata med personer de aldrig tidigare träffat. Jag fastnade i diskussioner om allt mellan himmel och jord - från mitt envisa försvar om att David Lynch är den främsta nu levande regissören till body horrorns återkommande tematik. Det är på FFF jag hittar dessa människor. Ibland är det nästan lite sektlikt. Det är samma ansikten jag ser i publiken på alla filmer år efter år. Även om jag inte pratat med hälften av dem en längre stund vet jag att om jag skulle få tråkigt i de korta pauserna mellan filmerna kan jag alltid hoppa in i en diskussion. Det har jag inte upplevt på någon annan filmfestival. Lund behöver FFF. Kanske det till och med kommer någon från kommunen nästa invigning?

Först ut bland kvällens begivenheter var den kanadensiska Bite (2015) som enligt rapport fick publiken på genrefilmsfestivalen Fantasia att både spy och svimma. Jag vet inte om festivalpubliken där är av klenare virke än den i Lund, men denna Cronenberg light-version av The Fly (1986) var inte nämnvärt chockerande.

Handlingen kretsar kring hur blivande bruden Casey åker iväg med tjejpolarna på en möhipperesa till Costa Rica. När de tre badar i en undangömd lagun i djungeln blir Casey biten av något i vattnet. Väl hemma igen börjar märkliga saker ske med insektsbettet samtidigt som Casey måste planera ett bröllop och inte irritera blivande svärmor alltför mycket.

Med en egen kropp som faller sönder och samman (autoimmun sjukdom är det enda som är badass nog att kunna skada mig) har jag alltid gillat body horror. Det är något som kommer nära på ett sätt som många andra skräckgenres inte gör. Dessvärre känner jag att jag inte riktigt kan relatera till Casey och hennes vänner. De är alla idioter. Det finns inget annat sätt att säga det på. Fort, vad är det första du gör om du blir allvarlig sjuk? Tar dig till sjukhus? Ringer ambulans? Nej, isolera dig själv i din lägenhet. Det blir säkert bra.

Den övergripande tematiken är väldigt typisk när det handlar om kvinnliga karaktärer och body horror - det här med kvinnlig sexualitet är farliga saker. Den enda body horror-film de senaste åren som lyckats bra med det temat är i min mening Contracted (2013). Bite är en tekniskt imponerande gorefest som dessvärre saknar personligt anslag och ton. Det är det sistnämnda som gör en body horror bra eller inte. Vi måste bry oss om karaktärerna för att vilja se dem klara sig. Bite är inte en värdelös film, men skulle behövt bra mycket mer karaktärspsykologi. 2 graviditetsmetaforer av 5 möjliga.

Då var förfilmen, Bad Guy #2 (2014), roligare. En kort betraktelse om hur livet är för en anställd i brottsvärldens hierarki. Drålig, rolig och extremt blodig. Se den om ni får chansen! Kvällens övriga kortfilmer, musikvideon Savant: Kali 47 (2015) och den mörka spanska sagan El bosque negro (2015), hade båda imponerande tekniska kvaliteter men saknade den förstnämndas humor och driv. De är dock båda sevärda om du kan hitta dem.

Om Bite var något av en besvikelse var kvällens andra film, nya zeeländska Deathgasm (2015), precis vad jag hade förväntat mig. Metalhuvudet Brodie tvingas flytta in med sin väldigt kristna farbror och hans familj när hans mor hamnar på psyket. Att det inte är lätt att vara hårdrockare i en liten inskränkt småstad är inget nytt, men Brodie lyckas hitta vänner för att starta upp ett band. När Brodie och bandets basist, Zakk, får ett mystiskt partitur i sin ägo och lär sig spela det råkar de åkalla en mäktig demon. Nu måste de slå sig igenom horder av tidigare grannar (nu med 50% mer demon i sig) för att kanske kunna ställa allt tillrätta. Metal är ju djävulens musik!

Som gammal hårdrockare uppvuxen i en småstad var Deathgasm en film som passade som handen i den avklippta handsken. Jason Lei Howden, främst känd som specialeffektsmakare till en rad storproduktioner, lyckas fånga känslan av att vara "den där" i en småstad perfekt. Det kvittar om du är uppvuxen på den skånska eller den nya zeeländska landsbygden, folk kommer reagera likadant på saker de inte förstår. Och som med det mesta som metal har att göra med ligger skrattet nära till hands. Deathgasm är en ojämn resa men där den är rolig är den ofta förbannat rolig. Milo Cawthorne gör en riktigt bra roll som Brodie, killen som gärna skulle spela bättre gitarr än vad han faktiskt gör. Referenserna står som spön i backen och för den som någonsin spelat i ett garageband finns här också igenkänningskomik att hämta. Gillar du metal, coming-of-age-historier och nya zeeländskt splatter i Peter Jacksons blodiga fotspår gillar du Deathgasm. 4 filmer som Öholm hade satt nattvardsvinet i halsen av av 5 möjliga.

Kvällens sista film, Cooties (2014), kom kanske både fel och rätt i programmet. En zombiekomedi som utspelar sig på en skola fick mig osökt att tänka på händelserna i Trollhättan tidigare i veckan. Folk runtomkring mig skruvade på sig lite till en början, likaså jag, men med allt elände som pågår i världen måste vi kunna använda film och annan konst som ett sätt att bearbeta och koppla av. Visningen av Cooties förminskar inte min upplevelse av vanmakt över vad som hänt inom den bransch där jag spenderar mina vardagar, men den gav en välbehövlig katarsis för att vädra ut några av de värsta tankarna. Film kan göra mycket. Den kan propagera och stjälpa samtidigt som den genom absurda exempel som Cooties kan få oss att koppla bort verkligheten ett tag och framförallt få oss att skratta. Efter ett kort tag slutade både jag och resten av publiken att skruva på oss och vi fick skratta tillsammans. Det är värt otroligt mycket.

I Cooties återvänder den aspirerande författaren Clint till sin lilla hemstad Fort Chicken för att arbeta som vikarie på sin gamla grundskola. När en lokal matproducent lyckas med konststycket att leverera besmittade nuggets till skolmatsbespisningen utbryter snart en zombieliknande sjukdom på skolan som gör barnen från metaforiska monster till väldigt verkliga sådana. Nu måste kollegiet, med den ena läraren knäppare än den andra, försöka ta sig ut från skolan utan att bli zombiemat.

Som elevassistent/lärare spenderar jag större delen av mina vardagar i skolans värld. Vanligtvis jobbar jag med barn och ungdomar i en ålder där man kan resonera med dem på ett annat sätt än man kan med grundskoleelever. Några terminer på grundskolor har det dock blivit och Cooties bjuder på en hel del igenkänning. Tro mig, en grupp på 30 ungar som precis ska gå igenom puberteten kan vara något av det mest utmanande du kan arbeta med. Och ja, ibland är de små monster. I Cooties presenteras vi dessutom för alla knäppa kollegor man kan tänkas sig ha i skolans värld, allt ifrån läraren utan filter för vad han säger till läraren som helst av allt skulle vilja driva en politisk agenda och beklagar sig högt för eleverna att hon inte får göra detta.

Frodo själv, Elijah Wood, spelar huvudrollen som Clint och gör det bra. Jag gillar verkligen att han efter de makalösa framgångarna tillsammans med Peter Jacksons Tolkienadaptioner i mångt om mycket valt att stanna i genrefilmsvärlden. Den som äger varenda scen han är med i är dock Leigh Whannell som den extremt frispråkige och socialt klumpige Doug.

Cooties är en extremt blodig, på sina ställen väldigt rolig, film som tyvärr tappar lite i tempo och ton då och då. Den är dock ren arbetsterapi för alla som arbetar inom skolans värld och som gillar skräck- och splatter. 4- jävla ungar av 5 möjliga.

Ikväll undviker jag Knock, Knock (2015) klockan 19:00 för att sedan se om den fantastiska Nina Forever (2015) klockan 21:00 för att avsluta kvällen med norska spökerier i Villmark Asylum (2015) klockan 23:15, allt på Kino 1.

FFF 2015 Dag 5: Tillbaka till Lund med kärlek

Efter sejouren i Malmö för en knapp månad sedan återvände så FFF till hemstaden Lund igår. Tio dagar med galenskaper på duk och trevliga filmnördar väntar. Invigningen igår skedde som sig bör med mingel på Filmstadens innergård innan festligheterna flyttade in i vad som fortfarande i min mening är Skånes vackraste biosalong. Invigningstalen av ordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander förlöpte som de brukar, minus slutspelsskägget som jag börjat vänja mig vid att Barrander sportar vid festivaldags.

Årets program i Lund bjuder som vanligt på stor variation med allt ifrån splatter till kärleksdramer. Dock är avsaknaden av science fiction sorglig. Enligt Barrander finns det en uppsjö independentfilmer i denna genre som tyvärr inte håller måttet. I bästa Barney Stinson-stil, det vill säga utan att någon bett mig, säger jag: Challenge accepted! Någon i publiken påminde om skitfilmen Cosmodrama (2015) från festivalens Malmödel och jag skrattade till innan jag fick uppmaningen att hålla tyst om min åsikt om rullen ifråga. Kul att folk läser mina recensioner!

Efter att festivalen officiellt invigts av Joakim Stand, produktionschef på Film i Skåne, var det så dags för Gaspar Noés Love (2015).

Love handlar om hur den amerikanske filmstudenten Murphy flyttar till Paris och blir upp över öronen kär i konstnären Elektra. Efter en minst sagt passionerad inledning på förhållandet börjar de båda diskutera sexuella fantasier och inser att de båda vill ha en trekant med en annan kvinna. Valet faller på den nyinflyttade grannen Omi. Efter natten tillsammans träffar Murphy Omi i smyg en helg och det ena leder till det andra. Två år senare bor Murphy tillsammans med Omi och deras son. En bakfull nyårsdagsmorgon får dock Murphy ett samtal från Elektras mamma. Hennes dotter har försvunnit spårlöst...

För den som är bekant med Noés tidigare verk kommer kanske en på pappret tämligen rak kärlekshistoria som en överraskning. Men det är just det, på pappret. Innan filmen lämnade general Barrander ut regnponchos till de främre raderna med orden "let's get sperm in our faces!". Och ja, Love innehåller sexscener vars explicitet endast kan liknas vid mer traditionell porr. Att den dessutom är filmad i 3D gör Love till en unik upplevelse i biosalongen. Jag har aldrig tidigare sett ett kärleksdrama i 3D och jag skulle gissa att det kommer dröja länge, länge tills jag får chansen igen. Det vore lätt att avfärda 3D:n som en gimmick i stil med "haha, titta, kukar och fittor i tre dimensioner" men Noé har en fingertoppskänsla i varenda scen, framförallt när det gäller bildkomposition, som gör att jag efter ett tag insåg att varenda jävla filmruta är som en tavla! Det är dock inte i sexscenerna som filmen styrka ligger. Tvärtom skulle jag skalat bort en del av dem då de till sist skadar filmens tempo. Nej, istället är det Noés fantastiska berättarteknik som gör Love till en sevärd film. Noé berättar, med sin vana trogen, en historia med uppbruten kronologi som vävs samman på ett utsökt sätt med riktigt skarp klippning.

Om du är äldre än 25 år är chansen/risken stor att du träffat på din egen Elektra eller Murphy. Du har också själv blivit castad i en av dessa roller. Noé visar med all önskvärd tydlighet hur det är att trampa på relationsminor vi alla kommer att trampa på någon gång och hur vi gärna bygger upp oss själva som mer belevade och öppensinnade än vi egentligen är. Samtidigt är det en långsam och meditativ utforskning av mänsklig sexualitet och monogami kontra polygami. En utmanande film på många olika plan, där de omtalade sexscenerna egentligen är det minst utmanande. Love är inte en perfekt film. Den har som sagt problem med tempot ibland och är något för lång. Det är dock en unik film som jag säkert kommer se om, omvärdera och fundera över ett gott tag. 4 nakeneskapader av 5 möjliga.

Ikväll förväntar jag mig äckelskaper i Bite (2015), ser om jag kan hitta en själsfrände i Deathgasm (2015) och avslutar kvällen med lite yrkesterapi med Cooties (2014). Allt på Kino 1, 19:00, 21:00 och 23:00 respektive.

Regi: Pete Docter & Ronnie Del Carmen

Manus: Pete Docter/Meg LeFauve/Josh Cooley

Medverkande: Amy Poehler, Phyllis Smith, Richard Kind mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2015

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2096673/

Rileys väldigt harmoniska liv i Minnesota blir ställt på ända när familjen beslutar sig för att flytta till San Francisco. Inne i Rileys huvud försöker hennes känsloliv, under ledning av Joy, hantera den nya situationen, men när en av dem, Sadness, börjar uppträda konstigt blir det allt svårare att hålla Riley välbalanserad.

Jag gillar verkligen Pixars animerade rullar, men jag tycker fortfarande inte att de överträffat Up (2009). Medan Inside Out handlar om känsloliv rakt av lyckades Up spela på mina känslosträngar till den milda grad att jag stortjuter varje gång jag ser den. Det är stort att få en 33-årig man att hulka. Inside Out lyckas inte riktigt med samma sak. Det är en välskriven och smart film, men problemet är att den blir lite för smart för sitt eget bästa ibland. Inside Out formligen sprudlar av idéer, men många av dem säger emot sig själva och fungerar inte om man väl börjar tänka på dem. Somliga kanske gör invändningen att det här är en barnfilm och att den inte behöver typen av denna interna logik, men jag håller inte med. Att göra avkall på logiken för barnunderhållningsberättande är att fördumma barn. 

Det må låta grymt, men vad jag eftersöker är ett trauma. Rileys liv är, trots svårigheterna hon stöter på, ganska strömlinjeformat och vanligt. Om manusförfattarna hade utforskat de verkligt stora känslostormarna hade filmen kunnat bli intressantare. Ett exempel på detta hade kunnat vara att en familjemedlem blir allvarligt sjuk. Filmen behöver då inte sluta på en deprimerande ton utan familjemedlemmen kan bli frisk i slutet. Samtidigt har vi fått en riktig genomgång av den kakafoni som känslorna ställer till med i ett sådant här läge. Manusförfattarna gör flera ansatser till att göra något liknande, men vågar aldrig riktigt ta steget fullt ut. Sensmoralen, att man behöver sorg och glädje i sitt liv, är fin, men skulle kunna tryckas på ännu mer med något verkligt dramatiskt.

Trots min kritik gillar jag Inside Out för vad den är. Jag hade troligen gillat den ännu mer om folk inte behandlat den som det bästa sedan skivat bröd. Röstskådespelarna gör ett mycket bra arbete, inte minst Phyllis Smith som Sadness. Kul också att Kyle MacLachlan har fått en stor roll som Rileys pappa. Absolut värt din tid, men inte den klassiker som alla säger.

Betyg: 4 tanketåg av 5 möjliga

Regi: Gabe Polsky

Manus: Gabe Polsky

Medverkande: Viacheslav Fetisov, Scotty Bowman, Alexei Kasatonov mfl.

Produktionsbolag: Gabriel Polsky Productions

År: 2014

Längd: 84 min

Land: USA/Ryssland

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3264102/

Under 1900-talets andra halva använde Sovjetunionen ishockey som ett propagandaverktyg. Oftast ostoppbara, tekniskt gudabenådade, spelare åkte cirklar kring motståndarna. I vilket annat land som helst hade dessa män blivit stenrika. I Sovjet var läget dock annorlunda. Gabe Polsky skildrar i sin dokumentär både det ryska hockeyundret och framförallt de fem spelare som gav många internationella hockeyfans mardrömmar på 80-talet: Festisov, Krutov, Kasatonov, Makarov, Larionov - ryssfemman.

Jag hade inte mer än börjat skolan när Kalla kriget var över. Trots det fanns det vissa saker även ett barn visste. Sovjet var "de onda", men trots detta fylldes alltid rösten av beundran när de vuxna pratade om deras hockeyspelare. Jag kunde namnen på spelarna i ryssarnas förstakedja innan jag kunde läsa. Speciellt fascinerad var jag av Krutov. Inte bara för att hans namn lät som "krut" utan för att han spelade så också. Nu, drygt 25 år senare, försöker dokumentärfilmaren Gabe Polsky fånga vad som gjorde ryssarna så förbaskat bra. Föga förvånande är det en mörk historia.

Polsky låter en lång intervju med Fetisov, numera idrottsminister i Ryssland, utgöra ramverket för berättelse. Festisov var extremt populär i Sovjet och dristade sig till och med att gå i clinch med Partiet. För detta skulle han få betala dyrt, inte minst med sitt mycket anstängda förhållande till den mångårige ryske landslagstränaren Viktor Tikhonov. De övriga fyra i superkedjan, däribland min älskade Krutov, får inte komma lika mycket till tals, men berättarstilen fungerar ändå mycket bra.

Utöver hockeyn i sig visar Polsky upp ett Sovjet i förändring, från Brezjnevs sista dagar till Gorbatjovs avgång. Som så fungerar Red Army även väldigt bra som övergripande historiskt dokument. Polsky får till och med en intervju med en före detta KGB-agent som hade hockeylandslaget som sin specialuppgift. Det är riktigt häftigt!

Det enda som stör Red Army något är den stenmur som Polsky stöter på när han försöker pusha lite för mycket. Fetisov visar honom fingret (idrottsminister!) och Krutov ställer irriterade motfrågor. Det är tydligt att den gamla Sovjettiden fortfarande är ett väldigt känsligt område när man försöker dyka lite under ytan. Allra mest talande blir det med just Fetisov som nu är en del av etablissemanget själv. Det är synd då de riktigt intressanta sakerna inte utvecklas så pass fullt som jag skulle vilja. Trots detta är Red Army en dokumentär ni borde se. Ni behöver inte vara hockeyintresserade överhuvudtaget. Det här är fascinerande människoöden helt enkelt.

Betyg: 4+ ryska maskiner av 5 möjliga

Regi: Adam Green

Manus: Adam Green

Medverkande: Adam Green, Ray Wise, Will Barratt mfl.

Produktionsbolag: ArieScope Pictures

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1991031/

Adam Green, kreativ kraft i genrestudion ArieScrope Pictures, kontaktas av en man, Dekker, som bestämt hävdar att han kan bevisa att han hittat riktiga monster. Efter att ha pratat med honom bestämmer sig Adam för att göra en dokumentär om Dekker och hans teorier om "The Marrow" - den plats där samhällets alla oönskvärda varelser förr eller senare hamnar. Till en början vet Adam inte vad han ska tro om Dekker, men vissa saker blir plötsligt svåra att bortförklara...

Jag har länge hävdat att found footage-genren kan användas till göra riktigt intressanta saker när man inte enbart förlitar sig på skakiga handkameror. Digging Up The Marrow är found footage till en tredjedel med de andra två tredjedelarna fast förankrade i mockumentary-genren. Adam Green låter sin egen kärlek för monsterfilm spela stor roll i produktionen i allmänhet och hans fascination för tecknaren Alex Pardees skapelser i synnerhet. Pardees monsterdesigner är ofta originella skapelser som ser ut som gamla tiders freak shows smält samman med filmmonster från 80-talet. Jag ska definitivt kolla upp hans arbete bättre efter den här rullen.

Green tog beslutet att casta en välkänd skådespelare i rollen som Dekker. Det visar sig vara ett riktigt bra drag att ha med Ray Wise i den här produktionen. Han spelar Dekker precis på gränsen till galenskap som bara han kan och Greens andra anledning till att casta ett välkänt ansikte fungerar också det bra - paradoxalt nog blir illusionen starkare av att man från början vet att det inte är på riktigt. Visst, jag vet att alla found footage-filmer är fiktion (prove me wrong, kids!), men i och med att man försöker skapa en illusion av verklighet blir fallet när monstret/spöket/mördaren väl dyker upp på film så mycket större. I Digging Up The Marrow lyckas Green med balansakten att ligga nära verkligheten men ändå kasta in så pass mycket oförklarliga saker att vi inte helt kan avfärda Dekker som en tokstolle. Riktigt bra manusarbete där! Illusionen blir också starkare av de otaliga cameos från mer eller mindre kända skräckregissörer och skådespelare.

Digging Up The Marrow är knappast ett mästerverk, men ändå en fräsch fläkt i en genre som blivit allt tröttare de senaste åren. Dessutom, alla filmer som hämtar inspiration från Nightbreed (1990) är okej i min bok.

Betyg: 4 relevanta cameos av 5 möjliga

Svensk titel: Om en Buick 8

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2003)

Sidor: 487

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-7434-5737-4

"Law enforcement: a case of good men doing bad chores."

Ned Wilcox försöker komma över sin fars plötsliga död genom att göra frivilligarbete för samma polisavdelning där fadern arbetade. En dag, när Ned gör lite trädgårdsarbete, dras hans blick till den gamla Buicken stående i ett skjul. Han frågar sin chef, Sandy, om bilen och om han inte kan få köpa den om den ändå bara samlar damm. Vad Ned inte vet är att det är något mycket fel med Buicken i skjul B - kanske något som till och med har med hans fars död att göra.

Stephen King och bilar går hand i hand. Dessvärre brukar inte hans bilrelaterade historier vara särskilt intressanta. Kanske är det annorlunda om man inte, som jag, är totalt ointresserad av motorfordon, men jag har alltid svårt att koppla föremålet "bilen" till något mystiskt och skrämmande. From A Buick 8 är dock den första historien med biltema av King som jag tyckt varit riktigt bra.

På många sätt är det här en ganska ovanlig bok av King. Den utspelar sig inte i Maine och språkbehandlingen drar mer åt hårdkokt deckare än Kings vanliga, tämligen orerande, språk. Jag tänkte mer än en gång på en övernaturlig Raymond Chandler i både struktur och stil när jag läste den.

Språket må vara hårdkokt och avskalat för att vara King, men tematiken är som hämtad från någon av Lovecrafts gamla noveller. Märkliga djur, tentakler och kroppsskräck i form av obduktioner avlöser varandra. Samtidigt är From A Buick 8 en lyckad studie i sorg. Vi har dels Neds sorg över sin far och dels hans arbetskamraters dito. Polispatrullen skildras mer som en familj än Neds riktiga sådana, komplett med auktoritetsfigurer, hönsmamman och "den galne farbrodern" (som lustigt nog bryter på svenska av alla språk). Framförallt har From A Buick 8 en familjär känsla som jag hela tiden ville återvända till och svepas upp i. 

Jag vänder mig dock lite mot bokens slut. Precis som med inspirationskällan Lovecraft så är slutet, om inte en besvikelse, så i alla fall inte i nivå med resten av boken. Resan fram tills dess är dock en spännande och intressant lässtund som jag rekommenderar till alla King-fans och även till diggare av spänning med science fiction-förtecken i stort.

Betyg: 4 hungriga Buicks av 5 möjliga

Regi: John Maclean

Manus: John Maclean

Medverkande: Kodi Smit-McPhee, Michael Fassbender, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag: See-Saw Films/DMC Film/Film4 mfl.

År: 2015

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3205376/

16-årige Jay Cavendish åker till 1870-talets USA på egen hand för att leta efter kvinnan han älskar. Snart stöter han ihop med prisjägaren Silas som mot betalning går med på att eskortera honom till platsen där han tror att kvinnan, Rose, bor. Det visar sig dock snart att Silas har andra planer. Rose och hennes far är efterlysta med ett betydande pris på sina huvuden... och det är inte bara Silas som jagar dem.

John Maclean har varit i filmbranschen ett bra tag, men egentligen bara gjort nedslag på diverse soundtrack. Slow West är hans långfilmsdebut och det märks att han har plockat upp både ett och annat tips från sina tidigare erfarenheter. Det här är en av de bästa debutfilmer jag sett på mycket länge. Det är mycket Macleans förtjänst, men även andra saker spelar in till stor del.

Fotot är magnifikt. Slow West lyckas få Nya Zeeland att se ut som den amerikanska mellanvästern och jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket man kan göra med det landets natur på film. Sen är det inte alla förstagångsfilmmakare som får med Michael Fassbender i sina alster. Maclean och Fassbender har tidigare gjort kortfilmer tillsammans och det verkar på skådespelarregin som de båda känner varandra väl. Det finns en tunn linje mellan att ge en skådespelare för mycket frihet att göra en roll sin egen och för lite. Fassbender gör den surmulne prisjägaren Silas till en karaktär i Clintan-klass. Så bra är han. Även om det här är Fassbenders film måste jag också nämna Kodi Smit-McPhee i huvudrollen som Jay. Han har redan en diger rollista under bältet trots sina unga år och hans CV kommer bara växa i och med att han just nu spelar Nightcrawler i nästa X-Men-film.

Det är dock manuset som sätter Slow West riktigt på kartan. Vad som enkelt hade kunnat bli en stereotypisk kärlekshistoria eller hjärndöd actionrulle blir istället en långsam och nästan meditativ vandring mot ett slut som inte lämnar någon oberörd - trots den lite övertydliga symboliken med saltkaret. Det kommer inte särskilt många westerns nuförtiden. Gillar du genren gillar du verkligen Slow West.

Betyg: 4 våldsamma Romeo och Julia-skrönor av 5 möjliga