Gully Foyle är förbannad. Rättelse: Gully Foyle är utom sig av hämndbegär. Efter att ha suttit fast i en glorifierad livbåt nära Mars i sex månader får Gully äntligen en strimma hopp. Ett skepp dyker upp och Gully är säker på att han kommer bli räddad. När skeppet passerar honom förbi trots att han skickar ut nödsignaler är det något som brister inom Gully. Vad han än gör tänker han ta hämnd, inte på personerna som lämnade honom att dö, utan skeppet själv. Men vad Gully inte vet är att han själv är jagad för en hemlighet som kommer förändra mänskligheten för evigt.

Alfred Bester är en författare som jag haft på min "måste-läsa-lista" ett bra tag nu. Efter att ha hittat en novellsamling av honom på det lokala biblioteket var jag dock inte alltför hoppfull för hans romaner. Det skulle visa sig att jag oroade mig i onödan, för det här är bra.

Bester har en humoristisk och lättsam ton samtidigt som han väver en spännande och involverande science fiction-thriller. Beskrivningen av framtiden är också mer trovärdig än de flesta enligt mig. Bester tar människans sämre sidor i beaktande samtidigt som han inte gör sin historia till en varken utopisk skildring eller en dystopisk dito. Dessvärre tyckte jag att själva historien är lite feldisponerad och skulle tjänat på att avslöja Gullys hemlighet mycket tidigare. Det hade antagligen blivit en mer "esoterisk" (i brist på bättre ord) historia, men den skulle kunna utforska dessa områden med Besters humor utan att bli alltför tung och jobbig.

The Stars My Destination är ingen dålig bok på något sätt, men jag saknade det där lilla extra som höjer den upp till legendarisk status. Protagonisten, Gully, är bokens stora behållning, och även om jag inte tycker att den lever upp till sitt rykte så är den väl värd en genomläsning bara för hans skull.

Betyg: 3+ tigermasker av 5 möjliga

Ni som har läst mina tidigare inlägg om den här berättelsen kan historien utan och innan redan så jag tänker inte ge mig på att återge den igen. För den som intresserad rekomenderas mina recensioner av filmatiseringarna. Hur som helst, hur är originaltexten?

Mathesons I Am Legend kretsar mer kring Nevilles ensamhet än filmatiseringarna, med möjligt undantag för den senaste. Historien byggs upp ganska långsamt och suggestivt och "vampyrerna" är klart de mest intressanta av de nu fyra varianter jag har skrivit om i mina recensioner. Ingen förklaring ges på varför de har blivit som de har blivit även om det hintas om biologisk krigsföring. Men vad som är mest intressant med dem är hur de beskrivs, inte som monster utan som offer för en sjukdom. Neville är fast besluten att försöka hitta ett botemedel även om han inte, som exempelvis sin inkarnation i den senaste filmatiseringen, är vetenskapsman.

Hela historien har ett djupt drag av upplysningstidens tankar med "själv är bäste man" och Neville framstår ofta som en modern variant av Robinson Crusoe. Som jag nämnt innan lyckas han lära sig komplicerade naturvetenskapliga experiment genom att helt enkelt gå till biblioteket och låna böcker om biokemi och medicin. Men hur märkligt det än kan låta så förefaller det helt logiskt inom bokens kontext. Neville blir läsarens guide in i en märklig men samtidigt trovärdig värld.

Mathesons språk är enkelt och flyter bra men han har en benägenhet att när man minst anar det falla tillbaka på ganska trista språkvändningar man oftast hittar i litteratur från romantiken. Det är mycket "curses!", "wither!" och "alas!" som stör en annars modern språkdräkt. Jag har också lite problem med hur kapitlen är uppdelade. Jag är den typ av läsare som vill ha jämnlånga kapitel. Jag bryr mig inte om huruvida de är långa eller korta, men en viss konsekvens är alltid trevligt. Matheson har ingen konsekvens alls utan kan blanda kapitel på 30 sidor med kapitel på två.

Men, som jag alltid propagerar för, det är historien som antingen friar eller fäller en bok. Jag är, som ni säkert förstått vid det här laget, väldigt fascinerad av den här historien för både de moraliska dilemman den ställer samt att jag helt enkelt skulle vilja vara helt ensam i en storstad för en dag eller två bara för att göra exakt vad jag ville utan konsekvenser. Man får nämligen inte glömma att trots att Mathesons värld befolkas av blodsugare nattetid så finns det också potential för ganska roliga infall. Filmatiseringen med Will Smith tog tillvara på detta och hade bland annat en scen där Smith tränar golf från däcket på ett hangarfartyg. Det är mycket väl något sådant som jag själv skulle kunna få för mig om jag hade varit helt ensam i en stad.

Mathesons originalhistoria är mörkare och hemskare. Den filmatisering som ligger närmst är The Last Man On Earth även om slutet är helt ändrat. Men vilken adaption är den bästa egentligen? Kan man göra en adaption som är bättre än sin originalkälla? Absolut är mitt svar. Ett lysande exempel på detta är Forrest Gump som har väldigt lite att göra med sin källa. Likaså anser jag (bring on the nerd rage!) att Peter Jacksons adaptioner av Tolkiens Lord Of The Rings är mycket bättre än fantasyguruns extremt överskattade och långsamma alster. Men gäller detta även för I Am Legend?

Jag måste svara nekande på den frågan. Trots att boken har sina brister är den förbannat bra och har ett slut som får håren att resa sig i nacken på den mest luttrade. Om den senaste filmatiseringen hade haft ett starkare slut, ett lite större fokus på den utsatthet som Neville känner och dessutom behållit original-vampyrerna hade den kommit upp i samma klass eller kanske till och med överträffat den. Anledningen till att jag trots allt ger boken och den senaste adaptionen samma betyg är helt enkelt för att boken inte riktigt når upp till det högsta betyget. Samtidigt är den ett steg närmre perfektion än filmen så om ni så vill, sätt ett extra plus i kanten för boken. Så, nu är jag färdig med I Am Legend för ett bra tag framöver.

Betyg: 4+ nyblivna legender av 5 möjliga

På väg hem från skolan blir fjortonåriga Susie Salmon medlurad av sin granne till ett underjordiskt rum där han våldtar och mördar henne. Susie betraktar polisutredningen, sin mördare och framförallt sin familj från sin egen personliga himmel där hon följer händelserna på jorden och de konsekvenser som hennes mord för med sig.

I baksidestexten står det att Alice Sebold har skrivit en mörk men hoppfull historia. Hoppfull?! Jag har sällan läst en sån ångestladdad berättelse och vissa kapitel gjorde nästan ont att ta sig igenom. Varför släppte jag då inte boken? För den är förbannat bra.

Sebold har i sin debutroman lyckats fånga personliga öden och livets orättvisor på ett sätt som gör att man som läsare verkligen inte kan lägga boken ifrån sig. Hennes språk är enkelt men hela tiden överraskande och sprudlar av innovativa bilder och metaforer. Sebolds grepp om sina karaktärers svagheter är det som imponerar allra mest. Hon lyckas beskriva förkrossande sorg utan att ta till enkla och teatrala begrepp. Porträtten är komplexa och ständigt överraskande. Som läsare vill vi inte alla gånger följa karaktärerna på deras Golgatavandring, men Sebold tvingar oss vidare eftersom hon får oss att verkligen bry oss. Flera gånger fick jag lägga ifrån mig boken och pusta en timme eller två för att kunna fortsätta.

Jag kan egentligen inte hitta någonting att klaga när det gäller den här boken. Rent tekniskt är den utsökt konstruerad och estetiskt är den så gott som fulländad. Det är just det där med ångesten den framkallar som gör att jag inte vet om jag faktiskt kan rekomendera den till alla. Jag brukar inte vara sentimental och lättpåverkad när det gäller sådana här saker men det här är fruktansvärd läsning för även den mest hårdhudade.

En filmatisering av boken ligger just nu i post-production och en trailer finns på YouTube. Det är en imponerande samling skådespelare (Mark Wahlberg, Rachel Weisz och Susan Sarandon med flera) och ett lika imponerande filmteam (regi och medförfattare till manus av Peter Jackson och musik av Brian Eno för att nämna några) och jag ska äta upp min hatt (ja, den på bilden) om den här filmen inte vinner ett ton med priser. Källmaterialet är så pass bra att jag kommer räkna det som årets besvikelse om filmen visar sig vara något annat än fantastisk.

Betyg: 5 förkrossande familjetragedier av 5 möjliga

Under den varmaste sommaren i mannaminne spenderar Michele och hans vänner dagarna med att spela fotboll, tävla mot varandra i allt möjligt och trakassera gängets enda tjej. En dag beslutar de sig för att bege sig ut på en lång exkursion upp på en kulle. Uppe på kullen hittar Michele ett djupt hål som han tycker sig se någon på botten av. När han senare återvänder själv för att undersöka saken vidare hittar han en utmärglad och förvirrad pojke på botten. Vem är han och varför sitter han i ett hål och bedyrar att han faktiskt är död?

Niccolò Ammanitis bok Jag är inte rädd blev en succé både i hemlandet Italien och resten av Europa. Det är en sällsam historia om att växa upp, bli sin egen och ta ansvar för sina egna handlingar. Vad Ammaniti verkligen har lyckats med är att fånga sättet hur barn tänker. De reaktioner vi vuxna skulle tänka som helt logiska förefaller sig för Michele och hans vänner ganska främmande ibland. Samtidigt har han lyckats fånga barns skrämmande förmåga att vara grymma utan egentlig anledning. Jag tänker exempelvis på sättet hur de andra barnen, speciellt deras ledare, trakasserar gängets enda flicka, Barbara, på ett sätt som skulle klassas som åtminstone sexuella trakasserier om de vore vuxna. Michele är heller ingen duvunge, men som bokens protagonist har han en ganska stark inneboende moralisk kompass även om det ibland tar honom ett tag att agera på det sätt som den pekar på.

Ammanitis språk är enkelt och dynamiskt utan att för den sakens skull bli tråkigt. Han dumförklarar inte barnkaraktärerna utan låter dem helt enkelt tala så som barn faktiskt talar - inte som vuxna vill att de ska tala. Samtidigt verkar Ammanitis grepp om de vuxna karaktärerna glida honom ur händerna då och då. Samtidigt är frågan om det är genom barnens ögon vi ser dem eller om det är genom Ammanitis. De vuxna förefaller som ganska korkade emellanåt, inte minst när det kommer till deras väldigt simplistiska syn på barnuppfostran - käpp och morot är det som gäller, inga riktiga nyanser. Detta spelar ganska stor roll för boken i fråga eftersom ett huvudtema är motsättningen mellan gammal och ung och skulle kunna utvecklats mer.

Bokens narrativa struktur är oftast klar och för läsaren rakt mot det spännande slutet. Just slutet kommer säkert dela läsarna i två läger. Själv gillade jag både slutet och boken i allmänhet och kan rekomendera den varmt. Den skulle ha tjänat på att vara lite längre och därför ger jag den inte ett toppbetyg, men om du vill ha en spännande thriller kombinerat med coming-of-agetematik gå till ditt närmaste bibliotek och låna.

Betyg: 4 magiska tvättbjörnar av 5 möjliga

Cambridge, 1998: En grupp forskare försöker desperat skicka ett meddelande tillbaka i tiden för att varna för de stora ekologiska katastrofer som skakar världen. En dödlig algblomning hotar att förstöra allt liv i haven, New York finns inte längre efter en terroristattack (spooky) och klassklyftorna har ökat till den milda grad att vägarna är fulla av människor som bara försöker överleva genom att gå från en plats till en annan för att tigga/stjäla mat. Kort sagt suger det att leva år 1998.

La Jolla, 1963: En lovande ung forskare lyckas fånga upp vad han bara kan anta är meddelanden under ett experiment. Men vad betyder meddelandena? Vem har skickat dem och viktigast av allt - hur ska han övertyga sina kollegor om att det här inte bara är ett dåligt skämt.

Jag blev nog skadad under min utbildning. Hur illa jag än tycker om en bok så måste jag läsa den till slut. Det finns vissa undantag där jag lyckats lägga en bok ifrån mig halvfärdig, men de är inte många. Oftast är detta till min fördel eftersom många böcker kräver ett antal hundra sidor innan de blir intressanta. Timescape tillhör den kategorin men här handlar det snarare om att genomlida 350 sidor av säkert väldigt underbyggda men ack så tråkiga fysiska experiment innan man blir belönad med de sista 50 sidorna som åtminstone är helt okej. Det är mitt största problem med den här boken - det är på tok för mycket "science" och på tok för lite "fiction". Det finns säkert naturvetare som går igång på de beskrivna experimenten, men själv ville jag veta mycket mer om de sociala faktorerna i framtidsvisionen.

Det märks att Benford är utbildad fysiker och vad han tycker om maktspelen inom universiteten. Jag måste medge att det vore rätt intressant att läsa en thriller av Benford satt i universitetsmiljö, eftersom han uppenbarligen är så hemma där, men här blir politiken inom fakulteten bara tröttsam efter ett tag. Den överskuggar den lite större frågan om att de faktiskt får meddelanden från framtiden! Skulle inte vilken verklig fysiker som helst skita knäck inför en sådan upptäckt? Skulle man inte ge honom en massa finansiellt stöd och uppmuntran? Jag vill i alla fall tro det. Hur som helst märks det även på språket att Benford knappast är en skolad humanist eller liknande. Språket är torrt och akademiskt, men vad som verkligen irriterade mig var den totala okunskap om förhållanden mellan kvinnor och män som han tycks uppvisa. Var fick du din uppfattning om kvinnor, Benford? Penthouse forum?

Trots mina klagomål kan jag inte totalsåga den här boken. Den är ett imponerande verk av ren spekulativ vetenskap. Det gör den tyvärr inte till en särskilt bra bok.

Betyg: 2- totalt orealistiska sexscener av 5 möjliga

I förra delen hyllade jag en rad böcker som sporrade mig att sätta mig i skuld till CSN. Det finns dock en skuggsida till att läsa en ganska så komplett odyssé över västerlandets viktigaste litteratur. Det är böckerna som får dig att vakna kallsvettig om nätterna och förbanna det skriva ordet. Det är pjäserna som ges i helvetets nionde krets. Det är poesin som får vogonerna att framstå som Shakespeare. Det är kort sagt de värsta böckerna jag tvingade mig igenom under min utbildning. Lite information om föregående inlägg innan jag ger mig in på den fördömda listan. Jag tog bara upp saker vi läste under utbildningen. Annars skulle listan sett ganska annorlunda ut. Speciellt Oscar Wilde och Robert Louis Stevenson saknades enligt min egen mening. Nåväl, till listan.

Bottenskrapet

10. Brott & Straff
Av: Fjodor Dostojevski
Var: St. Petersburg
När: 1866
Handling: Raskolnikov mördar en pantlånerska. Hans straff? 800 sidors ångest.
Varför: 800 sidors ångest. Jag upprepar, 800 sidors ångest.


9. Porträtt av konstnären som ung
Av: James Joyce
Var: Österrike-Ungern, Zürich, Schweiz
När: 1914 - 1915
Handling: Stephen växer upp på Irland, blir trött på ön och sticker därifrån. Typ.
Varför: James Joyce är en av litteraturvetenskapens heliga kor. Jag kan erkänna hans stilistiska storhet, men hans
böcker är helt enkelt förbannat tråkiga. Det här är den tråkigaste av de tråkiga.

8. Den unge Werthers lidande
Av: J.W von Goethe
Var: Wetzlar, Tyskland
När: 1774
Handling: Werther är emopojkarnas emopojke och blir olyckligt kär. Sen fegar han ur och dör i en duell.
Varför: Goethes pekorala stil kanske imponerade på 1700-talet men det här är ungefär som Twilight utan vampyrer. Visst, fint skrivet men så mycket hjärta och smärta att man spyr.

7. Don Quijote
Av: Miguel de Cervantes
Var: Sevilla/Madrid, Spanien
När: Första delen 1605, andra delen 1615
Handling: Alonso förläser sig på riddarromaner och ger sig ut på en odyssé med sin vapendragare Sancho Panza. Väderkvarnar och sånt.
Varför: Don Quijote är halvrolig i små doser. När man tvingar sig igenom romanens två delar på en vecka för en skoluppgift hatar man allt som Cervantes heter efteråt. Första delen, okej, den kan man ta sig igenom och ha kul då och då. Andra delen, nej.  

6. Nu var det 1914
Av: Eyvind Johnson
Var: Sverige (ort har jag inte hittat)
När: 1934
Handling: Olof börjar arbeta och springer på stockar i en fors. Folk dör. Olof tycker allt mest är trist.
Varför: Svensk socialrealism från första hälften av 1900-talet är bland det mest deprimerande man kan läsa. Undantaget hittar ni på förra listan.

5. Madame Bovary
Av: Gustave Flaubert
Var: Paris, Frankrike
När: 1857
Handling: Doktorsfrun Emma ligger runt och läser sliskiga kärleksromaner. Saker skiter sig och Emma tar livet av sig. Skoj.
Varför: Emma är en alltigenom jobbig karaktär. Själv utbrast jag ett "äntligen!" när hon sväljer arseniken som tar död på henne.

4. Papa Goriot
Av: Honoré de Balzac
Var: Paris, Frankrike
När: 1835
Handling: Rastignac kommer till Paris som juridikstudent och passar inte in i societeten. Han får lite lektioner i hur man uppför sig och sen vill en ytlig bekant att han ska gifta sig rikt. Det vill inte Rastignac.
Varför: Paris har aldrig varit så tråkigt.

3. På spaning efter den tid som flytt
Av: Marcel Proust
Var: Paris, Frankrike
När: 1909 - 1922
Handling: Ja du...lite allt möjligt faktiskt. Har du en dag eller två kan jag sammanfatta den.
Varför: Så pretto att man nästan gråter. Långdragen, seg och överhuvudtaget inte värd din tid. Det värsta är att jag bara läst första delen. Jag vill inte ens tänka på vad de andra sex innehåller.

2. Vathek
Av: William Thomas Beckford
Var: Fonthill Abbey, England
När: 1786
Handling: Kalif Vathek avsäger sig islam och försöker få övernaturliga krafter. Det går inget vidare.
Varför: När vi fick den här boken som läxa fick jag höra att det var en av de tidigaste gotiska romanerna. Vad jag fick lära mig den hårda vägen är att nio av tio gotiska romaner suger, så även Vathek. Innan någon lol-intellektuell människa attackerar mig för det uttalandet vill jag bara påpeka att vad vi idag ser som "gotik" eller "goth" har lite eller inget alls med den historiska genren att göra. Modern gotik är helt okej. Klassisk gotik är, om ni ursäktar ordvitsen, i de flesta fall dödstråkig.

1. Phaidra
Av: Jean Racine
Var: Paris, Frankrike
När: 1677
Handling: Tragisk kärlek i antikens Grekland. Oh joy...
Varför: Antikens tragedier är helt okej läsning än idag. Franskklassicisternas bastarder till efterapande verk är inte lika bra. Phaidra är så fruktanvärt torr och tråkig att jag måste erkänna att jag gav upp i slutet av akt fyra. Detta gör den till den enda bok jag inte orkade mig igenom under min utbildning. För att få hela historien började jag se filmen. Jag somnade under mina fyra första försök. Till sist lyckades jag hålla mig vaken genom hela skiten, kvävde en gäspning och gick vidare. Det här är så uselt att jag inte ens hade energi till att attackera den under följande seminarium utan satt tyst (jag, tyst!) under två timmar. Ingen annan bok har tråkat ut mig som Phaidra.

När man säger att man läser och ser science fiction får man ofta menande blickar från äldre läsare som säger att "du växer nog också upp, lille vän.". Vad många inte inser är att science fiction är så mycket mer än rymdskepp som skjuter på varandra. I en kortare serie artiklar tänker jag försvara vad många anser som skräpgenrerna inom litteratur och/eller film. Det här är inte ett gnällande utan poäng utan ett försök att kanske åtminstone få en eller några läsare att bli intresserade av genrerna i fråga. Som jag har skrivit innan har jag en bakgrund
inom litteraturvetenskap. När det blev dags att välja ämne för kandidatuppsats valde jag att skriva om en subgenre inom science fiction. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag skulle bli tvungen att slåss för mitt ämne och rättfärdiga mig inför universitetspersonal med klassikerna så långt uppkörda där solen inte skiner att de kunde omvandla dem till de diamanter de anser de vara. Uppsatsen gick till slut igenom och fick fin kritik. Därför tänkte jag börja med subgenren jag skrev om - alternativ historia.

Alternativa historieromaner har en lång tradition med Livius Roms historia från dess grundande som första kända verk. Livius visar här vad som skulle ha hänt om Alexander den store hade expanderat västerut istället för österut och vad ett krig mot Rom skulle ha medfört. Redan med det första kända exemplet lyckas författaren fånga genrens kärna - "vad skulle hänt om skeende x hade inträffat istället för skeende y?" Det är på den här vägen som de flesta stora verk inom genren har formats. Genren sätter fingret på en väldigt fundamental mänsklig egenhet,
att undra över händelsers olika möjliga utkomster även efter det att händelserna inträffat. Vi ser det dagligen i sportsektionen av dagstidningarna - om Zlatan inte hade träffat stolpen och om Källström hade satt den där straffen hade Sverige gått till VM. Vi älskar att analysera och tyvärr också att älta. Det negativa ältandet har dock väldigt litet spelrum i den alternativa historieromanen. Istället går den ofta ut på att ta en mer eller mindre viktig historisk händelse och ge svar på hur världen skulle sett ut om det ena eller andra skett. Detta görs oftast genom att definiera en brytpunkt, point of divergence, där historien tog en annan vändning än den vi ser i verkliga livet.

Genren är tätt sammankopplad med dystopi/utopigenrerna men där dessa ofta visar upp en ganska enahanda bild av verkligheten ger den alternativa historieromanen läsaren möjlighet att avgöra vad som egentligen är att föredra. Exempelvis anser ingen vettig människa att Orwells 1984 är en särskilt kul värld att leva i, men i de alternativa historieromanerna är verkligheten ofta mer nyanserad än en förtryckande stat eller ett sockerfluffigt sagoland där alla mår jättebra.

Så varför läser jag om saker som aldrig kan inträffa eftersom genren per definition skrivs efter de aktuella händelserna inträffat? Det finns två svar på den frågan. Det första är att de ofta är förbannat spännande. Den andra är att det får dig att tänka på historia som något kausalt och levande. Genren ger upphov till tankeexperiment och frågor som inte hade dykt upp annars. När en bok får dig att tänka samtidigt som den underhåller uppstår också några av de finaste stunderna man kan ha med en roman.


Lästips:

The Man In The High Castle av Philip K. Dick - vad skulle hänt om Franklin D. Roosevelt mördades 1933?

Bring The Jubilee av Ward Moore  - vad skulle hänt om sydstaterna vann Slaget vid Gettysburg?

Watchmen av Alan Moore - vad skulle hänt om världen fick superhjältar under sent 1930-tal?

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson - vad skulle hänt om Nazityskland invaderade Sverige?

The End Of Eternity av Isaac Asimov - vad skulle hänt om Fermi inte blev fysiker och atombomben aldrig konstruerades?

Pavane av Keith Roberts - vad skulle hänt om spanska armadan vann över England?

Fatherland av Robert Harris - hur skulle Europa se ut tjugo år efter att axelmakterna vann andra världskriget?

När jag städade en mapp med dokument hittade jag en obskyr sak som jag började skriva för några år sedan, glömde bort och förpassade till filsystemets dunkla vrår. För den som inte känner mig, eller orkar läsa min presentation, kan jag berätta att min huvudsakliga sysselsättning i några år var att läsa böcker, skriva om böcker och gräla med föreläsare om böcker. För det mesta var det otroligt kul, men ibland fick man nog av dammiga gamla volymer och knastertorra tolkningsmodeller. Här är de tio bästa böckerna vi fick läsa daterade mellan 850 f.Kr och 1950 e.Kr

Top 10

10. Faust

Av: Johann Wolfgang von Goethe

Var: Diverse ställen i främst Tyskland och Italien

När: Första delen 1808, andra delen 1832

Handling: Faust är en besserwisser som tycker att han slösat sitt liv på sin jakt efter kunskap. Vad han inte vet är att både Gud och Djävulen har ett vad om hans själ. Faust säljer sin själ till Djävulen och sen blir det lite kärlek, lite sex och pretentiösa konvesationer till förbannelse.

Varför: Tja, eftersom jag arbetade med texten i några månader för min B-uppsats är det svårt att inte uppskatta boken i viss mån. Det är visserligen bara första delen som är särskilt läsvärd men den har å andra sidan några riktigt bra poänger.

9. Ondskans blommor

Av: Charles Baudelaire

Var: Paris, Frankrike

När: 1842 - 1857

Handling: Coola dikter om döden, människoätande växter och annat som gör livet värt att leva. Inspirerade hela surrealiströrelsen.

Varför: När man passerat tonårsstadiet där man skriver dålig poesi kan man börja skriva saker som folk faktiskt vill läsa. Det här är en inspirationskälla att ösa ur. Dessutom är köttätande växter the shit.

8. Hamlet

Av: William Shakespeare

Var: London, England

När: 1603

Handling: Emopojken Hamlet besöks av sin fars vålnad som berättar att han inte dog en naturlig död. Hamlet får reda på att det är den nuvarande kungen, Claudius, som ligger bakom dådet och vill ha lite sån där hämnd och så. Spoiler: Alla dör

Varför: Trots att pjäsen innehåller en del riktigt stolpig dialog (ja, jag vet att jag just gav självaste Shakespeare en wedgie. Stäm mig!) är det här bland det första vi fick läsa som hade relativt trovärdiga karaktärer. Den har dessutom en spöklik och magisk stämning vilket vi gillar. Det kungliga "vi" alltså.

7. Tartuffe

Av: Moliére

Var: Paris, Frankrike

När: 1664

Handling: Tartuffe är en svindlare som utger sig för att vara en man av Gud. Han nästlar sig in hos en rik familj för att lägga beslag på arvet de bortskämda snorungarna ska få.

Varför: Moliére är kul. Tartuffe är kul. Nog sagt.

6. Therese Raquin

Av: Emile Zola

Var: Paris, Frankrike

När: 1867

Handling: Föräldralösa Therese blir adopterad. När hon är tillräckligt gammal tvingar adoptivmodern henne att gifta sig med sin sjuklige adoptivbror. Terese blir dock förälskad i Laurent, en kass konstnär. Efter lite sexuella eskapader beslutar de sig för att döda Terese man.

Varför: Mord, sex, galenskap och ångest. Woho!

5. Essäer volym 1

Av: Michel de Montaigne

Var: Lite varstans i Europa, mestadels Bordeaux, Frankrike

När: 1580

Handling: En samling essäer av de mest varierande slag där författaren arguementerar för sina ståndpunkter.

Varför: Montaigne var rolig, beläst och allmänt grym på att skriva. Många av essäerna är fortfarande aktuella idag. Men först och främst är läsning av Montaigne ypperlig träning i att argumentera.

4. Processen

Av: Franz Kafka

Var: Om det tvistar de lärde. Antingen Prag, Tjeckien eller Wien, Österrike.

När: 1925 (publikationsdatum i alla fall)

Handling: Josef K. har en allmänt dålig dag. Han blir på oklara grunder anklagad för ett brott och måste gå igenom en helvetsmarch av byråkrati för att ens få reda på vad han står anklagad för - om han egentligen är anklagad för något.

Varför: Det här är surrealism, skräck och socialkritik i en enda underbar röra. Kafka har tyvärr ett rykte om sig att vara "svår och djup" men den här boken är förvånansvärt rolig och framförallt jäkligt bra.

3. Kvinnor & äppelträd

Av: Moa Martinson

Var: Ösmo, Sverige

När: 1933

Handling: Ellen och Sally lever i skilda världar i en tid då kvinnorättsfrågor verkligen förändrade saker. De blir politiskt involverade och är allmänt coola.

Varför: Det här är den enda svenska bok på listan och den sparkar ordentlig bakdel. Feminism, spänning, politik och bra karaktärer. Läs!

2. Mörkrets hjärta

Av: Joseph Conrad

Var: Bishopsbourne, England

När: 1899

Handling: Marlow är kapten på en flodbåt som får i uppdrag att hämta hem den till synes galne Kurtz. Saker och ting skiter sig ganska friskt på vägen.

Varför: Man kan argumentera för att den inte överlevt post-kolonialismen hur mycket man vill, men det är att göra det enkelt för sig. Läs den och se om du själv anser den lika problematisk som många andra gör. Ligger dessutom till grund för världens bästa film, Apocalypse Now.

1. Främlingen

Av: Albert Camus

Var: Paris, Frankrike

När: 1942

Handling: Meursalut får reda på att hans mor är död. Han tar nyheten...ganska bra. Mersursalut mördar en arab på stranden. Det tycker inte staten om. Meursalut skiter i vilket.

Varför: Min extremt korthuggna beskrivning till trots - detta är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Psykologiskt engagerande, skrämmande och på sina ställen även vacker. Inspirerade även en riktigt bra låt av The Cure. Bara en sån sak måste premieras. Ett måste i bokhyllan. Köp nu!

Så där har ni det; tio bra böcker att läsa och tycka om. Men! Vågar ni följa med mig på den hemskaste resan av dem alla? Till det verkliga mörkrets hjärta? I nästa del: De tio sämsta böckerna jag tvingats läsa på littvet.