Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ulf - 27 mars 2010 18:12

 


Det kommer en tid i varje ung mans liv när han måste bege sig till Malmömässan i iskallt ösregn för att införskaffa livsnödvändiga plastsaker. Den tiden nådde mig redan som alldeles för fattig tonåring, men nu när jag har en fast inkomst riskerade jag liv och hem (inte så mycket lem men väl dock hyran) när jag vandrade in på det årligen återkommande evenemanget. För den som aldrig har varit på ett science fiction-konvent finns det några generella observationer att göra:


1. Du är inte unik i din nördighet. Ett konvent är ett ypperligt tillfälle för att träffa människor du aldrig velat träffa som "snor" just dina prylar mitt framför ögonen på dig. Det är också trångt, varmt och har en öronbedövande ljudnivå.


2. Om du är finsmakare när det gäller din sci-fi behöver du inte ens åka. Det mesta är överpriserade samlarsaker som du kan hitta billigare på nätet.


3. Det finns en särskild plats i helvetet för Twilight-fans.


Den sorgliga sanningen är att näthandeln och auktionssidorna har dödat ovanstående konvent. Det är visserligen rätt underhållande att strosa runt och titta på folk som cosplayar (mer eller mindre bra ska tilläggas), men från en ren samlarsynpunkt är det inte mycket att hurra för. Efter att ha ställt mig i kön till Robert Englunds autografsignering insåg jag att mannen tänkte ta 200 kronor per autograf. För något år sedan, då Englund också besökte mässan, tog han 100 kronor för samma tjänst. Jag må ha ett arbete och därmed också lite större summor att röra mig med, men herregud, 200 kronor?! Jag vände ganska omgående på klacken och letade vidare efter något värt min uppmärksamhet.


Snart upptäckte jag ännu en sorglig utveckling. Från att ha varit ett konvent som hade en bra blandning av prylar från en mängd serier och filmer kan man nu sammanfatta det huvudsakliga utbudet med tre titlar - Star Wars, Twilight och Marvel. Under mina timmar i hallen såg jag tillräckligt mycket Star Trek för att fylla ett bord eller två. Jag hittade två Battlestar Galactica-tröjor och inte en enda pinal från Babylon 5. Det är sorgligt när till och med ett event som främst riktar sig till personer med väldigt specifik smak lyckas strömlinjeforma sitt utbud till den större massan. Visst, det säljer väl bättre, men är ack så tråkigt.


Till sist fick jag nog av att trängas och svettas. Jag hittade vad jag kom dit för (en t-shirt modell Star Trek TOS) och drog mig ut i den regniga Malmölördagen igen. Det är nog tyvärr så att jag inte åker nästa gång. Summan av det hela - satsa på ett konvent i Köpenhamn eller annan närbelägen storstad istället. Å andra sidan är det fortfarande en rätt skön och surrealistisk känsla att se en Borg köa för att köpa en varm macka. Det är alltid värt ett leende.


Betyg: 2- överpriserade samlardockor i LIMITERAD utgåva (OMFG!) av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 8 mars 2010 14:33

 


Jag har nu förhoppningsvis kommit in i rytmen med arbetet  jag beskrev i mitt föregående inlägg för...snart ett kvartal sedan. Därför är  det dags att ta upp bloggen igen. Jag var rätt nöjd med att inte känna behovet av att skriva av mig om allt jag ser på vita duken, men vem försöker jag lura? Jag älskar film! Därför blev också nattens Oscarsgala en ganska sorglig tillställning.


Galan, nummer 82 i sitt slag, leddes av Steve Martin och Alec Baldwin. Martin var som vanligt bra som värd medan Baldwin var...tja, Baldwin. Kan någon förklara bröderna Baldwins claim to fame för mig? Hur som helst så höll de sig på en ganska bra nivå. Produktionen i sig själv var däremot urtråkig. Det var stelt, ack så välregisserat och led av total brist på spontanitet. Det fanns dock några fina tal, men ärligt talat, vem kommer komma ihåg dem om en månad? Det alla vill se är trots allt vem som vinner.


Vem vann då? Förhandssnacket handlade som bekant väldigt mycket om Avatar och The Hurt Locker. Den förstnämnda har jag redan recenserat här på bloggen och alla vet vad jag tycker om de tre meter långa smurfarna. Trots min aversion mot Camerons löjliga "epos" hade jag hellre sett den som vinnare av Bästa Film än den pretantiösa skithögen som är The Hurt Locker. För den som inte har sett THL kan jag berätta om att den handlar om ett gäng amerikanska bombtekniker i Irak. Jag vet inte om jag och resten av världen har sett samma film, men personligen tycker jag att THL var en av de tyngsta sömnpiller som kom förra året. Den lyckades med konststycket att ta något så nervkittlande som desarmering av sprängladdningar och göra det tråkigt. Det är en bedrift i sig själv. Platta karaktärer, ingen utveckling, storylines som inte leder till något och allmänt lam filmkonst. Vad THL däremot lyckades med var att se förbannat snygg och bra ut i trailers. Det kanske räckte? Hur som helst plockade filmen hem sex statyetter för Best Picture, Best Directing, Best Original Screenplay, Best Editing, Best Sound Editing och Best Sound Mixing. Herre min gud och hans enögda getter! Dansar med smurfar fick nöja sig med att plocka hem tre statyetter för Best Special Effects, Best Cinematography och Best Art Direction.


Skådespelarpriserna gick som väntat till Jeff Bridges (Best Actor - Crazy Heart), Sandra Bullock (Best Actress - The Blind Side), Cristoph Waltz (Best Supporting Actor - Inglorious Basterds) samt Mo'Nique (Best Supporting Actress - Precious). Av dessa var de två manliga vinnarna de mest förtjänta och Mo'Nique höll kvällens märkligaste tal som i stort gick ut på att slå in vidöppna dörrar. Precious tog även hem Best Adapted Screenplay av bara farten. Bridges, en av mina favoritskådespelare sedan länge, var lika cool som han är i sina roller. Jag har inte hunnit se The Blind Side men jag tycker det är otroligt att Bullock, mest känd för riktigt taskiga kärlekskomedier och dumaction plockade priset på sin första nominering. Min favorit i Best Actress var annars Carey Mulligan som den brådmogna tonåringen i An Education.


Musikkategorierna var väldigt starka i år. Dessvärre beslutade sig producenterna för att det inte var någon som ville höra låtarna nominerade till Best Song framföras. Däremot tyckte de att det var en skitbra idé att ge ett danslag i uppdrag att illustrera de nominerade i Best Original Score. Vid det här laget tittade jag längtansfullt mot sängen där sambon låg och snarkade. Hur som helst blev det värdiga vinnare i låten The Weary Kind från Crazy Heart samt musiken från Up som Best Original Score. Den sistnämnda var även min favoritfilm överhuvudtaget från förra året och kammade hem priset för Best Animated Feature också.


Hyllningarna av förra årets hädangågna delades upp i två delar där en av mina favoritregissörer genom alla tider - John Hughes - fick stående ovationer för sitt livsverk. Jag har säkert skrivit om det förr, men att Hughes dog förra året var för mig en mycket större chock än Michael Jackson. Tack och lov visade akademin honom tillbörlig respekt. De andra underhållarna som gått till de sälla jaktmarkerna hedrades på vanligt videomontagevis med en ganska krasslig James Taylor på sång. Inget vidare alls.


Så vem skulle ha vunnit? Jag har egentligen ingenting emot några av skådespelarpriserna, även om jag som sagt hellre skulle ha sett Mulligan som vinnare istället för Bullock. För mig var förra årets stora överraskning och kärlekshistoria Up som jag hoppades på i samtliga klasser den var nominerad. Att den inte skulle vinna Best Picture var inte oväntat, men jag skulle gärna sett den som vinnare av Best Original Screenplay. På tal om manusklasserna lyste en film verkligen med sin frånvaro - Watchmen. En bok/serieroman som ansetts omöjlig att adaptera under så lång tid förtjänade åtminstone en nominering. Likaså skulle den ha haft nomineringar i de tekniska klasserna så som Best Editing och Best Cinematography. Jag hade också hoppats på att District 9 skulle få mer uppmärksamhet än den fick. Kanske till och med en vinst för Best Adapted Screenplay. Tack och lov fick inte George Clooneys senaste skitfilm Up In The Air några priser.


Så varför fick den här galan mig att damma av bloggen? Det finns ett väldigt enkelt svar på det - The Hurt Locker. När den kollektiva medievärlden dunkar varandra i ryggen, lånar superlativ av varandra och kallar den här glofierade skithögen för "den bästa krigsfilmen någonsin" så måste det finnas åtminstone ett försök till motvikt. Det må vara förmätet att tro att jag kan stå eldvakt för vad jag anser vara bra film, men ärligt talat - vill ni läsa samma recensioner baserade på utskick från TT om och om igen? Så, själv är bäste kritiker. Om ni vill läsa vad jag skriver är det bara kul, men se till att kommentera nu. Få igång lite debatt!








ANNONS
Av Ulf - 29 december 2009 21:08

Skitfinkultur läggs på is i några veckor eller någon månad pga att jag måste komma i fas med mina nya arbetstider, vilket innebär en rejäl omställning. Oroa er inte, tids nog dyker jag upp igen med mina rants. Tills dess, gott nytt och god fortsättning.

Av Ulf - 17 december 2009 02:39

 


När jag var i tonåren ville jag helst av allt bli författare. Det är fortfarande en dröm jag har, men när inspirationen tryter och kreativiteten tycks ha emigrerat är det inte alltför lätt. För några dagar sedan hände dock något underbart. En ganska okej bok jag läste började leva sitt eget liv i mitt huvud. Jag visste hur jag skulle göra för att göra om den från "ganska okej" till jäkligt bra. Det var så idén till mitt skrivprojekt föddes.


Jag sökte efter boken i diverse sökmotorer och även om jag hittade den omnämnd då och då var det ingen särskilt känd bok. Inte heller fanns det någon option tagen på ett eventuellt filmmanus. Därför tänker jag skriva ett manus på nämnda bok, förlägga handlingen till Sverige och försöka få en filmproducent att köpa option och manus för en nätt summa. Arbetsnamnet blir Blue Harvest. Nej, manuset har inget med Star Wars att göra. Det är däremot ett bra arbetsnamn.


Varför tjatar jag då om detta i bloggen? Jo, helt enkelt för att jag tänker dokumentera processen här. Researchfasen börjar imorgon och sen kommer en uppdatering i veckan ungefär, eller när jag känner att jag har något intressant att berätta. De vanliga recensionerna/artiklarna kommer publiceras som vanligt, kanske med något lägre frekvens. Nåja, kul ska det bli i alla fall och jag hoppas att ni vill följa mina vedermödor.


(Nej, jag tänker inte avslöja bokens namn så fråga inte)

Av Ulf - 29 november 2009 22:59

Jag älskar amatörkultur. Rättelse, jag älskar bra amatörkultur. Det kan bli rätt kul faux paus om man inte är uppmärksam. Som när jag under en konstutställning satte mig på en stol som tydligen skulle symbolisera "det ensamma i existensen" eller någon annan bullshit. Nej, istället vill jag slå ett slag för mina hjältar på nätet vars videos och artiklar jag följer slaviskt. I ingen inbördes rangordning presenterar jag de bästa egenproducerade kulturgärningarna på nätet.


1. The Angry Video Game Nerd


Hur kan man inte älska James Rolfe? I tre år har han förgyllt nätet med sin egenproducerade show där han som klassisk nörd spelar de sämsta tv-spel som världen skådat. Hans andra saker, producerade under namnet Cinemassacre, är också bra. Rolfe har en stil som gör att han är väldigt hit-or-miss. Vissa saker känns bara dumma medan andra är sjukt roliga. Klicka på länken för att själv bilda dig en uppfattning.



2. The Nostalgia Critic


Doug Walker spelar The Nostalgia Critic vars uppgift är att recensera allt som kan kallas nostalgi (först och främst film) och svära över hur fruktansvärt det är. Walker är också mannen bakom sajten Thatguywiththeglasses.com där han har samlat en helt sjuk mängd talangfulla videoskapare för att bilda vad som kan vara nätets mest lovande videosajt. Bland övriga favoriter på sajten kan jag nämna Linkara (Atop The 4th Wall), Sean Fausz (Epic Fail) och Lindsay Ellis (The Nostalgia Chick). Om du inte redan besökt sajten, gör det nu och se fram emot veckor med underhållning.



3. Zero Punctuation


Ben "Yahtzee" Croshaw recenserar ett tv/datorspel i veckan och har ofta både en och två fräna kommentarer om det. Som hans namn åsyftar pratar Croshaw extremt fort och oftast utan paus mellan meningarna. Tänk er verbal diarré i fem minuter med en allt som oftast extremt lyckad animerad backdrop och ni har en idé om vad som väntar er. Hittas här.



4. Knappnytt


Den enda svenska showen på listan och egentligen den enda svenska webshowen jag hittat som är värd att nämnas. I Knappnytt dissikerar tygkatten Knatten aktuella händelser på ett riktigt roligt sätt och när till och med undertecknad är med i ett avsnitt (nummer 12) måste jag ju nästan nämna den här på listan. Kolla in Knappnytt här.



5. Cracked


Artiklar, artiklar och återigen artiklar skrivna om allt tänkbart och otänkbart och dessutom förbannat roligt. En ny artikel och/eller lista, fotoparodi, video etc varje dag. Är dessutom helt öppen för alla att skriva för. Räkna inte med att bli publicerad dock om du inte kan dina saker. Läs här.

Av Ulf - 24 november 2009 19:20

 


Att Aftonbladet skiter i det blå skåpet är ingen ovanlighet - de praktiskt taget bor där - men jag slutar aldrig förvånas över hur kvällspressjournalister försöker skapa moralpanik för att sälja lösnummer. I dagens Aftonbladet kunde man läsa om hur Erika Eriksson, 27, misstänks ha mördats av en kille hon träffade online när hon spelade World of Warcraft. Detta slås upp med stora rubriker och även om artikelförfattarna är noga med att försöka att inte sensationalisera uppgifterna med sitt språkbruk åker dock stora moralspöket fram då och då.


Artikeln kontrasterar mellan hur Erikas stora intresse var fotboll, ett så kallat "sunt" intresse, och hennes andra intresse, spelet. Spelet ägnade hon sig åt på nätterna då hon "steg in i World of Warcrafts våldsamma värld." Har ni någonsin spelat spelet? Är det särskilt våldsamt för att vara ett datorspel? Inte då. Vad skulle det egentligen spelat för roll om spelet hade varit våldsamt? Visa mig den politiskt eller moraliskt obundna undersökning som fastslår att våldsamma datorspel, filmer, böcker, jazz, ninjaglorifiering, Power Rangers, Pokémon, rollspel, hårdrock eller tusen andra mer eller mindre löjliga föremål för moralpanik faktiskt är skadliga?


När jag skrev min D-uppsats i litteraturvetenskap kom jag i kontakt med en rad främst amerikanska moralpanikattacker som uppstått efter 9/11. Alla följde samma mönster - en yttre faktor hotar vår amerikanska "värdegrund" och/eller vill ha ihjäl oss. I fallet 9/11 är det logiskt att det dök upp några knäppskallar eftersom landet var i chock. Men snälla lilla Aftonbladet, är detta verkligen applicerbart på Sverige och med World of Warcraft som syndabock? Är inte detta bara förbannat lat och sensationslysten journalistik? Har ni något syfte annat än ekonomisk vinning för att rapportera om detta? Är det nyheter?


Men det är inte slut där! Åh nej, Aftonbladet måste ha en back-up om deras datorspelsvinkel skiter sig. Det visade sig också att den misstänkte hade spelat vampyr i ett lajv! Nej! Rollspelen anfaller! Akta er för latexsvärd och 12-sidiga tärningar! Ärligt talat, vem tror ni att ni lurar, Aftonbladet? Det här är bara så dumt att hälften kunde vara nog. Skulle ni skriva ut rubriken om det rörde sig om något annat än ett ämne man kan koppla till en moralpanik? Skulle rubriken "Erika, 27, misstänks ha mördats av rörläggare - polisen förtegen om rörläggningens eventuella inverkan på mannens psykiska tillstånd" sälja tidningar? Eller ja, det lät visserligen tillräckligt efterblivet för att vara underhållande. Skriv något sådant nästa gång, Aftonbladet! Eller stäng dörren till skåpet - det luktar.

Av Ulf - 13 november 2009 12:29

Alas, wence, wither och dramatiska poser. Inga uppdateringar på några dagar. Måste jobba och tjäna sådana där...pengar. Ses nästa vecka.

Av Ulf - 6 november 2009 00:57

 


Det har väl inte undgått någon vid det här laget att det är Thomas Di Leva det talas om i rubrikerna om "folkkär artist misstänkt för kvinnomisshandel", exempelvis på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6075621.ab. Jag tänker inte försöka mig på att varken försvara eller fördöma Di Leva - det är domstolens uppgift - men jag blir bara så trött när jag klickar igenom bloggosfären och ser det ena inlägget efter det andra om att Di Leva är Satan själv eller liknande. Många artister, författare, filmskapare, konstnärer och alla andra tänkbara kulturarbetare har skitit rejält i det blå skåpet både en och två gånger. Att man kanske får en annan bild av personen man beundrar är en sak, men gör det hans eller hennes skapelser till sämre konst?


Nu tycker jag väl inte att Di Leva har gjort mer än en handfull riktigt bra låtar, men det är inte det det handlar om. Gjorde Woody Allens svinerier när han gifte sig med sin adoptivdotter Annie Hall till en sämre film? Nej, det är fortfarande en av de bästa filmer om mänskliga relationer som gjorts. Diskvalificerade sig Roman Polanskis filmer från all beundran när dess skapare hade sex med en minderårig? Blev Cornelis Vreeswijks bakkatalog sämre när han spöade skiten ur transor och sen skrev en låt om det? Blev Michael Jackson mindre tongivande som 80-talets popkung när det fördes upp anklagelser om barnsex på 90-talet? Jag kan hålla på i det oändliga med exempel, men det är inte det som är grejen. Kultur blir inte sämre för att den görs av ett pucko. I Di Levas fall dessutom ett förmodat pucko.  

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se