"This puts us in the position that's been the goal from the start - being able to make movies" - Vince McMahon

Det har uppstått en intressant situation i den amerikanska wrestlingbranschen. Sedan i våras har det talats om hur Dwayne "The Rock" Johnson skulle ta timeout från sin karriär i Hollywood och återvända till ringen. Igår var det då slutligen dags. För den som inte känner till The Rocks karriär i ringen var han omåttligt populär under 90-talets senare hälft in på de första åren av 00-talet. Sedan kallade Hollywood och i och med att Johnson fick tiders största filmdebutlön (5,5 miljoner dollar för 2002 års The Scorpion King) kan man knappast klandra honom. Istället för att ligga och flänga på vägarna 300+ dagar om året kunde han nu bosätta sig i L.A och få ett förhållandevis normalt liv för en kändis. Samtidigt har hans gage för filmerna han varit med i bara gått upp och upp. När han dessutom hade en stor roll i en av årets mest inkomstbringande actionfilmer, Fast Five (2011), kan man bara fråga sig - vad fan gör han i ringen igen?

WWE kan knappast matcha hans lön från filmrollerna han tar, han riskerar att skada sig och förlora jobb (i motsats till vad många tror är wrestling riktigt jäkla farligt även om det är koreograferat, bara i gårdagens gala bröt en brottare vaden) samt att han inte har något kvar att bevisa för wrestlingpubliken - de älskar honom vad han än gör. Det bevisar Tooth Fairy (2010) om inget annat...

En sak som WWE:s eviga vd Vince McMahon Jr. säger i dokumentären Beyond The Mat (1999) vägrar lämna mig - slutmålet är att göra film. WWE, eller WWF som koncernen hette förr, har haft ett nära samarbete med filmbranschen sedan tidigt 1980-tal. Bland annat fick 80-talets stora branschikon Hulk Hogan sin första stora exponering i en minnesvärd scen från Rocky III (1982). Från att ha haft en producentroll under 2000-talets första år skapades WWE Studios som oberoende filmbolag 2002. Sedan dess har man lyckats bygga upp några av sina gamla stjärnor på ett väldigt smart sätt. Vi har givetvis The Rock som redan etablerad actionskådespelare, men om man kollar på de senaste fem årens filmer från både WWE Studios och från andra, mindre, actionfilmstudios ser man även en rejäl satsning på Steve Austin och John Cena. Av dessa tre har det gått absolut sämst för Cena. Vad jag tror håller på att hända är att WWE kallar in en gentjänst från The Rock för att få mer exponering av Cena. Biljetterna till gårdagens Survivor Series sålde slut på rekordtid efter att The Rocks medverkan bekräftades. Sedan tidigare har Johnson också bekräftat medverkan i nästa års WrestleMania - wrestlingbranschens viktigaste event. Vad händer med The Rock efter det? Tillbaka till actiongenren i Hollywood? Och fungerar WWE:s av mig förmodade taktik? Är all exponering bra exponering? Kommer vi om 15 år se WWE Studios som en av de stora inom sommarblockbusterligan? Diskutera gott folk!

Matchen igår? Tja, den var rätt trist.

Recenserat - film

Green Lantern (2011) - 2 historier som skulle behövt vara en trilogi av 5 möjliga

Horrible Bosses (2011) - 3+ jordnötter i shampoot av 5 möjliga

Jane Eyre (2011) -  4+ engelska hedar av 5 möjliga

Kill The Irishman (2011) - 3+ det där är fackföreningar det, LO av 5 möjliga

Rio (2011) - 2+ nu tar jag en paus från antropomorfa djur ett bra tag av 5 möjliga

Rango (2011) - 2 ugglemariachiband av 5 möjliga

The Beaver (2011) - 4 gnagare i frack av 5 möjliga

The Green Hornet (2011) - 2- sätt stopp för Seth Rogen, snälla? av 5 möjliga

Transformers: Dark Of The Moon (2011) - 2- har du sett den förr? av 5 möjliga

Franchise Hell del X: Jason X (2001) - 4- metalliska bröstvårtor av 5 möjliga

Franchise Hell del XI: Friday The 13th (2009) - 1 silikonbröst av 5 möjliga

The Help (2011) - 3 chokladpajer med specialingredienser av 5 möjliga

Hierro (2011) - 2+ barn & mor är skrämmande i sydliga Europa tydligen av 5 möjliga

The Blob (1988) - 4- rosa geléklumpar from beyond the stars! av 5 möjliga

Recenserat - litteratur

Lisey's Story (2006) - 2 språkliga internskämt av 5 möjliga

The Walking Dead volym 2 - På drift (2011) - 5 zombierednecks av 5 möjliga
13 dygn i rymden efter 14 år på Jorden (2007) - 3+ rymdgeléhallon av 5 möjliga

Elskede Poona (2000) - 4 skumma typer av 5 möjliga

Artiklar

Tranströmer, Llosa och Murakami nästa?

Odödliga scener: Evil Dead II: Dead By Dawn

Odödliga scener: Star Trek II: The Wrath Of Khan

Franchise Hell del XII: Friday The 13th - Sammanfattning

Då har årets Nobelpris i litteratur tillkännagivits och jag måste säga att det var dags för Tranströmer att äntligen få det. Tranströmers poesi är inte bara extremt tekniskt kompetent utan hyser sådana känslor och språkliga vändningar så att jag som amatörpoet själv bara ryser. En mästare hyllas och jag kunde inte vara gladare. För mig personligen har Tranströmers diktkonst varit en konstant i mitt litterära liv sedan jag 20 år gammal hittade en av hans samlingar i en biblioteksutgallring. Sedan dess har Tranströmer bott i min väska vid ett antal tillfällen då jag alltid ser till att ha en roman och en poesisamling medpackade beroende på hur lång tid jag har på mig att läsa under mina resor. Så grattis till Tranströmer och grattis till alla som på grund av priset kommer upptäcka hans underbara arbete.

Förra årets vinnare, Mario Vargas Llosa, var en annan författare jag hade ett tidigare förhållande till då jag året innan han fick priset ömsom trollbands och ömsom tråkades ut av La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1953). Men finns det en nu levande författare som jag verkligen vill se ta emot priset nästa år så är det Haruki Murakami. Murakami, med sin alldeles speciella magiska realism, knockade mig med det första kapitlet jag läste av honom och har fortsatt att göra det sedan dess. Han har även varit på tal i Nobelkretsarna i några år nu och det känns som det är dags för en asiatisk pristagare igen (förra gången var år 2000 då Gao Xingjian, exilkines boende i Frankrike, tog hem priset).

Förutom Murakamis fantastiska litterära kvalitéer vill jag framhäva honom som en framgångssaga för att det aldrig är för sent att börja skriva. Murakami hade knappt skrivit en berättelse förrän han var en god bit över 30 och är idag en av världens mest hyllade författare. Inspirerande. Så ja, låt nästa år vara Murakamis år!

Recenserat - film

Superheroes (2011) - 4 I'm the goddamned Batman! av 5 möjliga

Psalm 21 (2009) - 3+ Per Ragnars i zombiesminkning av 5 möjliga

Franchise Hell del VI: Friday The 13th Part VI: Jason Lives (1986) -  3 varför envisas de med att skicka ungar på läger just där? av 5 möjliga

Franchise Hell del VII: Friday The 13th Part VII: The New Blood (1988) - 1 partytuta i ögat av 5 möjliga

Franchise Hell del VIII: Friday The 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan (1989) - 2+ New York-punkare med attitydproblem av 5 möjliga

Franchise Hell del IX: Jason Goes To Hell: The Final Friday (1993) - 1 hockeymålis som till sist fick vila... ett tag av 5 möjliga

Attack The Block (2011) - 1+ ghettoblasters av 5 möjliga

Tomorrow, When The War Began (2010) - 4- chicks with guns av 5 möjliga

The Eagle (2011) - 2- har du hört talas om The Eagle? Nej, den har inget utmärkande av 5 möjliga

Gnomeo & Juliet (2011) - 3 tomtar på loftet av 5 möjliga

The Burning (1981) - 3+ häcksaxar som måste vara tillverkade av Ginsu av 5 möjliga

The Guard (2011) - 3+ feck, feck, fecketi, feck av 5 möjliga

Terra Nova: Pilotavsnittet (2011) - 1 usel CG-dinosaurie av 5 möjliga

The Tree Of Life (2011) - 1 om någon baskerbärande filmstudent försöker övertyga mig om det här är en bra film ska jag köra ner valfritt träd i halsen på honom av 5 möjliga

Recenserat - litteratur

Om det så skulle kosta mig livet (2009)

Artiklar

Odödliga scener: Wild At Heart

Odödliga scener: Donnie Darko

Recenserat - film

The Veteran (2011) - 3- NWO-konspirationsteorier av 5 möjliga

Franchise Hell del III: Friday The 13th Part III (1982) - 3 jävligt förbannad campare i hockeymask av 5 möjliga

Franchise Hell del IV: Friday The 13th IV: The Final Chapter (1984) - 4- lågbudgetporrfilmer från 20-talet av 5 möjliga

Franchise Hell del V: Friday The 13th V: A New Beginning (1985) - 2 chokladbitar värda att dö för av 5 möjliga

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film (2006) - 3+ hinkar blod av 5 möjliga

Ironclad (2011) - 2 ungerska danskar av 5 möjliga

The Greatest Movie Ever Sold (2011) - 4 häst/människoshampoon av 5 möjliga

Rise Of The Planet Of The Apes  (2011) - 4+ apkonster av 5 möjliga

Panique Au Village (Panik i byn) (2009) - 5 hästar i Mozartkeps av 5 möjliga

Priest (2011) - 1 magiskt krucifix av 5 möjliga

Gränsen (2011) - 3+ det var snöigt, det var spårsnö av 5 möjliga

Recenserat - litteratur

The Long Walk (1979) - 3 sjumilakliv av 5 möjliga

Blaze (2007) - 2 buckliga pannor av 5 möjliga

Saknad (2000) - 3- småländska familjer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

Artiklar

Tidsam vs. Epix, Del 1

Tidsam vs. Epix, Del 2

Tidsam vs. Epix, Del 3

Tidsam vs. Epix, Del 4

Filmer för sjukdom

Grävande journalistik och konsekvenser

Så här kunde historien om Epix vs. Tidsam slutat om det inte vore för Lars Hillerbergs på den från Tidsam oberoende tidskriften Gatskrikan. Hösten 1997 publicerade Hillerberg en artikel rörande KKV: s beslut. Där framgår bland annat att KKV anlitat expertvittnen innan beslutet fattades, däribland Presams före detta chef, Mikael Fant. Samtliga kallade vittnen ansåg att Tidsam bröt mot konkurrenslagen. Fant gav följande uttalande i KKV: s förhör daterat 7: e mars 1995:

”Tidsam och Predab skulle vara öppna för samtliga förlag och skulle konkurrera på lika villkor. Detta var grunden för uppdelningen av Presam. Hade opinionen då vetat vad vi i dag vet, nämligen att Tidsams ägarförlag vill utestänga andra än deras egna titlar, så skulle säkerligen inte uppdelningen av Presam ha skett utan högljudda protester.”

Konsekvenserna av KKV: s friande beslut var att man gav ett företag med 85 % av serietidningsmarknaden i Sverige fullmakt att besluta vilka tidningar som skulle finnas, hur många det skulle röra sig om, hur dessa skulle ges ut och i slutänden även om ett icke-ägarförlag skulle få byta ut en produkt de inte vill ha kvar i sitt sortiment. Epix fick höra talas om expertvittnenas utlåtande först i samband med artikeln och överklagade KKV: s beslut till tingsrätten. Rättegången var över snabbt eftersom Tidsam lyckades få tingsrätten att vägra Epix att använda sig av de nya bevisen i målet. Detta uppnåddes genom att Tidsams advokat, Dag Wersén, yrkade på att Horst Schröder hade så pass bra branschkontakter så han borde hört talas om expertvittnenas utlåtanden innan!

Så hur har serietidningsmarknaden förändrats under Tidsams ledning? En uppenbar konsekvens är att Epix samtliga serietidningar har lagts ner. Idag ägnar sig Epix åt serieutgivning i bok- och albumform, något som Horst Schröder bekostar med egna pengar. En annan konsekvens, som blir pinsamt tydlig för serieintresserade är den totala likriktningen av serietidningsutbudet i Sverige. Medan 1980 – talet formligen sjöd av vitt skilda genres har marknaden idag samlats kring ett fåtal; superhjälteserier från Marvel Comics, svenska humortidningar, Disneyserier samt specialintressestidningar vilkas antal man kan räkna på ena handens fingrar.

För ett par år sedan startade Full Stop Media upp en bred utgivning av japanska serier, manga, i Sverige. Full Stop Media är ett samarbete mellan Bonnier Carlsen och Schibstedtförlagen i Norge. Återigen kan man alltså se att Tidsam har full distributionsrätt för den svenska marknaden. Konsekvenserna har blivit en likriktad mangautgivning. Manga är ett enormt brett samlingsbegrepp för alla slags serier som kommer från Japan, inte enbart de serier riktade till ungdomar 10 – 16 som publiceras i Sverige. När Full Stop Media startade upp samlingstidningen Manga Mania var därför förhoppningen hos många serieintresserade att de skulle bjuda på en bred repertoar. För att visa vad som kan hända med en serie som inte passar in i Tidsams sortiment idag kan vi ta den i Manga Mania publicerade Blade of the Immortal. Serien är med svenska mått mätt mycket våldsam och även om det aldrig sagts rakt ut är detta troligen anledningen till att den efter några nummer helt enkelt försvann. Detta vore inte någonting att fästa vikt vid om det inte vore för pocketutgivningen av serierna i Manga Mania. Istället för att, som alternativ, ge ut serier som Blade of the Immortal i pocket sökte Full Stop Media maximera vinsten från de serier som fanns kvar i tidningen. I praktiken innebar detta att alla serier utom Blade of the Immortal gavs ut i pocketutgåvor, innehållande samma avsnitt som redan publicerats ett halvår tidigare i en av förlaget ägd tidning!  

Ett annat exempel är den tidigare nämnda utgivningen av superhjälteserier från Marvel Comics. När Tidsam införde sina nya regler präglades Marvelutgivningen i Sverige av experimentlusta och väldigt smala titlar från förlaget kom ibland ut i blandtidningen Marvels Universum. Vid den här tiden hade Semic Press rättigheterna för Marvel i Sverige och skötte det väldigt bra. Ironiskt nog var Semic Press en del av Bonnierkoncernen och de styrande där sköt sig själva i foten när man efter Tidsams omorganisering började plocka bort tidning efter tidning från Marvelutgivningen tills det omkring 1994 bara fanns en samlingstidning, Mega Marvel, och flaggskeppet Spindelmannen (numera Spider-Man) kvar. 1997 såldes Semic till Egmont, ett av de andra ägarförlagen i Tidsam. Med köpet följde också rättigheterna till Marvelutgivningen. Ingen kan väl ha undgått den ökning av filmatiseringar av superhjälteserier som fick sitt stora genombrott med X-Men (2000). Intresset för serier från Marvel ökade markant på grund av filmatiseringarna och från en rent marknadsmässig synpunkt kunde man tro att en storsatsning på Marvel vore på sin plats. Istället, sannolikt för att förenkla för Tidsam, buntades tidningar ihop och utgivningen blev istället allt mer sporadisk. Idag har filmatiseringsvågen ebbat ut något och serier från Marvel kommer ut en gång varannan månad i handeln. Detta underlättar definitivt distributionen för Tidsam men gör serierna väldigt svåra att följa med i för läsaren. Serierna i fråga är skrivna för att läsas med ett mellanrum på två veckor, inte två månader. Förvirringen blir ofta total för konsumenten och varje gång ett nytt lösnummer når handeln måste man läsa om de tre eller fyra senaste för att komma in i handlingen igen. På en marknad med alternativa utgivare hade det antagligen sett annorlunda ut.

För mig som konsument innebär Tidsams korvstoppning en konkret åtgärd – jag köper knappt serier utgivna i Sverige längre. Det underlättade importklimatet som EU och Internet har medfört gör att jag kan köpa vad jag vill ha, oftast billigare, i samlingsvolymer från USA. Serieentusiaster i min bekantskapskrets gör likadant och man kan se en markant försämring i försäljningen för svenska serier överlag de senaste åren. Om inget görs, om marknaden inte öppnas upp för oberoende aktörer igen kommer den svenska seriemarknaden bli mer och mer marginaliserad och till sist bara omfatta tidningar som riktar sig till målgruppen 5 – 12, dvs. åldern innan barn lärt sig tillräckligt med engelska för att ta sig igenom en importerad serie. Det första som behöver göras är en omdefinition av seriernas värde i Sverige. Serier är inte längre enbart något för barn, ungdomar och excentriska vuxna. Serierna har de senaste 30 åren utvecklat ett helt unikt sätt att berätta historier på som ofta kan stå som rivaler till den mer etablerade litteraturen. Serier bör definieras för vad det är – litteratur. 

Om definitionen ändras till att serier är litteratur kan man även börja diskutera om samma regler för kulturstöd skulle tillämpas för nystartade serieförlag. Kanske hade de kunnat ge en sammanslagning av mindre förlag möjligheten att bygga upp en egen distributionsapparat. Kanske hade det lett till en mer ingående granskning av KKV: s beslut om Tidsams monopol. Det är bara att vända blickarna ut i Europa där samma ”seriekris” rådde ungefär samtidigt som Tidsam bildades. Den trenden har nu vänt. Serier säljer som aldrig förr i Frankrike, Spanien, Italien, Belgien och England, de traditionellt stora serieländerna på kontinenten. Allt är inte bara ros dock utan kritiska röster har höjts om att nya nationella talanger har svårt att slå sig fram. Skillnaden är dock att de har möjligheten att slå sig fram utan att behöva rätta sig efter ett särskilt företags tankar om vad som är säljande serier. Alfred E. Neuman, maskot för tidningen Svenska MAD sa det bäst på baksidan till sista numret innan tidningen gick i graven:

”Nu är jag dyster.”

Monopolisering och domslut

Den vanligaste definitionen på ordet ”monopol” är att ett ensamt företag har full kontroll över en bestämd marknad. I Tidsams fall ägs man av fyra företag som tillsammans delar på ett monopol. Man kan alltså hävda att Tidsam är ett oligopol som driver ett monopol. Konkurrenslagen säger följande om monopol:

[…] ”är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte för att hindra eller snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.”

Med ovanstående i åtanke kan man fråga sig om Tidsam hade som syfte att utvecklas till ett monopol eller om det kom som en följd av en rad smarta affärer. Vilket det än är säger lagen svart på vitt att effekten av vad Tidsam gjorde mot Epix genom att vägra dem distribution är olagligt. De hindrade konkurrensen genom att utestänga tidningar som inte passade in i deras sortiment. Många mindre förlag klarade inte av den markanta höjningen i medlemsavgiften. Resultatet av Tidsams nya regler var att de blev ett distributionsnätverk för de förlag som redan hade pengar att röra sig med. Nya förlag stängdes effektivt ut från marknaden eftersom det inte längre spelade någon roll om man lyckades trycka sin tidning – man kunde sällan eller aldrig få den massdistribuerad. På det hela taget tycks detta vara ett ganska klart fall av brott mot konkurrenslagen. Trots detta friades Tidsam i KKV: s beslut i ärendet.

KKV har i sitt beslut (diarienummer 766/94) slagit fast att Tidsam, på grund av den omorganisation de genomförde, inte kunde utöka sin distribution. Införandet av ett nytt faktureringssystem och ny datahantering ska ha lett till att personalen under åren 1993 – 1995 var tvungna att genomgå omfattande utbildning. Från en objektiv ståndpunkt ställer jag mig kritisk till att det skulle ta två år för en normalbegåvad person att lära sig använda ett nytt system. KKV menar vidare att om en tidning inte kunde distribueras via Tidsam kunde den distribueras via SMD med ungefär samma resultat. Som jag tidigare skrivit är detta helt enkelt inte sant – SMD hade mycket sämre distributionsmöjligheter än Tidsam. I nästa paragraf kommer sen ett ordentligt logiskt krumsprång. KKV hade tidigare sagt att Tidsam inte kunde distribuera fler tidningar än de gjorde under åren 1993 – 1995. Samtidigt säger de i nästa stycke att:

”Under perioden mars 1994 – februari 1995 har i princip endast nya titlar från ägarförlagen tagits upp till distribution.” [min kursivering]

Frågan blir då uppenbar – om Tidsam inte hade kapacitet att ge ut fler tidningar hur kunde de då ge ut fler tidningar från ägarförlagen? Vidare slår KKV fast att om det uppstår en plats i Tidsams utgivning är denna först och främst reserverad för ägarförlagen. I klarspråk är detta positiv särbehandling och fungerar till att snedvrida marknaden till ägarförlagens fördel, alltså ett brott mot § 6 i konkurrenslagen. Men det mest talande exemplet på Tidsams inställning gentemot tidningsmarknaden hittar man ytterligare några paragrafer längre ner:

”Tidsam och dess ägare finner det därtill orimligt att konkurrens med hjälp av Tidsam skall kunna få ske, riktad mot Tidsams ägare, från förlag som inte byggt upp en distributionsapparat med eget betydande risktagande, vilket Tidsams ägare gjort”

Återigen, för att förenkla det hela kan man säga att om man inte har pengar och resurser till att bygga en egen distributionsapparat ska man inte heller få ta del av Tidsams såvida man inte rättar sig efter ägarförlagen. Tidsam själva anser dock att de:

[…] ”bidrar till att förbättra konkurrensen. Tidsam har försökt undvika att få en dominerande ställning på den relevanta marknaden.”

Tidsam menar att eftersom förlaget SMD finns som en andra aktör på marknaden gynnas konkurrensen och den dynamik som uppstått mellan Tidsam och SMD är mer än skälig. SMD är ju, som KKV slagit fast, ett fullgott distributionsalternativ till Tidsam. Därför kommer Tidsams något selektiva utgivning inte heller vara dålig för konsumenten eftersom denne kan finna de tidningar som Tidsam ratat på någon av SMD: s försäljningsställen. Intressant nog förde SMD en liknande företagspolicy som Tidsam och tillämpade många regler och organisatoriska grepp rakt av…

I januari 1996 kom slutligen KKV: s beslut i ärendet. Utöver den tidigare nämnda § 6 i konkurrenslagen prövades även § 19 som definieras:

”Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden är förbjudet.”

KKV utökar denna definition med kriterier som säger att ett missbruk under § 19 kan innefatta begränsning av produktion, marknader, orättvis teknisk utveckling samt vägran att sälja en tjänst eller vara.  Märkligt nog friar KKV Tidsam från brott mot § 6 och ägnar större delen av sitt beslut till att diskutera huruvida § 19 har följts. Tidsam hade vid den här tiden drygt 85 % av den totala distributionsmarknaden för kommersiella tidskrifter i Sverige. Den mindre distributören SMD hade de övriga 15 procentandelarna. KKV kunde inte annat än fastslå att Tidsam hade en starkt dominerande ställning på marknaden. Vidare menar KKV att Tidsams policy att låta ägarförlagen gå före i distributionsleden innebar en negativ särbehandling av de övriga förlagen. Denna orättvisa ser dock KKV som något tillfälligt som skulle rätta till sig efter att Tidsam fått ordentlig koll på marknaden. KKV skriver också i sitt beslut att de lediga platserna i leden ska delas ut på ett objektivt och förutsägbart vis. I samma paragraf kommer sen en formulering som måste vara det årets underdrift:

”Tidsams återförsäljarnät är ca dubbelt så stort som SM Distributions, vilket kan ha betydelse för tidningarnas spridning.”

KKV erkänner att SMD kanske inte har samma distributionskapacitet som Tidsam, men det krävs ingen professor i företagsekonomi för att inse att om ens vara bara finns tillgänglig på hälften så många ställen kommer detta att sätta djupa spår i försäljningen. Som tidigare visat uppnådde SMD inte ens den omtalade ”hälften” av Tidsam. Intressant är också att KKV inte anser den tidigare nämnda höjningen av medlemsavgiften som något orättvist. Personligen tror jag att en avgift som höjs från 3 000 till 180 000 kronor är ganska så kännbar för ett mindre förlag. Detta är i sin tur också ett brott mot § 8 i konkurrenslagen som säger att:

”Ett dominerande företag får inte direkt eller indirekt bestämma oskäliga priser och villkor.”

En höjning med 6000 % på två år borde de flesta anse som oskäligt – dock inte KKV. Trots sina mindre invändningar friade KKV Tidsam också från brott mot § 19.

Imorgon: Del 4: Grävande journalistik & konsekvenser

[Bloggplatsen strular med bildbehandlingen idag så ingen sådan nej]

Tidsam vs. Epix

Epix grundades 1984 som en alternativ utgivare av serietidningar, seriealbum och böcker. Fram tills dess hade serieutgivningen i Sverige präglats av oregelbundenhet och en ofta bristande kontinuitet. Ett bra exempel på detta är den svenska utgivningen av Marvel Comics. Den första svenska utgivningen av förlagets superhjälteserier startade 1967, med en blandserietidning kallad Marvelserien och Fantastiska Fyran. Tidningarna blev dock inte långlivade och lades ner efter tre respektive två år. Under 1970 – talet försökte både förlaget Red Clown och Atlantic förlag slå sig på utgivning av serier från Marvel. Red Clowns utgivning upphörde efter ett år, men Atlantic bet sig fast på marknaden trots att deras produkter höll undermålig kvalité. Färgläggning, översättning och kontinuitet var saker som inte verkade stå högt i kurs hos Atlantic. När Atlantic till sist överlät rättigheterna till Semic Press var den svenska marknaden för Marvel ganska sargad. Semic organiserade, skapade en sammanhängande numrering kallad Marvelklubben och började ge ut tidningar med bättre färgläggning och tryck. Liknande åtgärder gjordes för titlar från andra förlag. Året var nu 1984, året då Epix alltså också bildades. 1984 skulle bli en nystart för svensk serieutgivning.

Med start 1984 publicerade Epix serier riktade till en mer vuxen marknad. Man fick också draghjälp i och med genombrotten för de första internationella superstjärnorna inom superhjältarnas serievärld, Alan Moore och Frank Miller. Tidigare skapare av kvalitetsserier hade oftast bara nått framgång i sitt eget hemland eller på sin höjd på sin kontinent. Det som exporterades var främst lättsmälta äventyrsserier och humorstrippar, men när Moore slog igenom med Watchmen och Miller med sin nytolkning av Batman ändrades den kommersiella marknaden för vuxenserier markant. Båda nämnda alster gavs ut i svensk översättning och Epix kunde sakta men säkert bygga upp en kundkrets. Förlagets tidningsutgivning nådde sin kulm 1991 med 12 titlar.

Efter Tidsams omorganisation var Epix plösligt borta från marknaden. Tidsam menade att det inte fanns en marknad för vuxenserier längre, eftersom Epix endast sålde mellan 1500 – 3000 exemplar/nummer av en titel. Tidsam hade fullständigt rätt i att dessa titlar inte levde upp till kravet på 10 000 sålda exemplar av ett nummer för att de skulle ges ut av koncernen. Vuxenserier är och har varit en ganska så marginell marknad i Sverige. Men Epix hade inte bara vuxenserier på sitt förlag utan även storsäljarna Läderlappen och Stålmannen som sålde 12 000 – 16 000 exemplar per nummer. Dessa två tidningar var Epix ekonomiska ryggrad och man hade även ett explicit avtal med Tidsam om att få dessa distribuerade. Detta avtal valde Tidsam att inte följa. Trots avtalsbrott såg de flesta Tidsam som en naturlig arvtagare av Presam. Detta skulle ändras i årsskiftet 1993 – 1994.

I december 1993 gick den lilla distributören Predab i konkurs. Predab hade redan haft mycket sämre distributionsmöjligheter än Tidsam och när de ersattes av det ännu mindre förlaget SMD (idag Interpress) började marknaden skifta mer och mer över till Tidsams kontroll. I januari nästa år, 1994, meddelade Tidsam att de fått kapacitetsproblem – de kunde helt enkelt inte ta in några nya tidningar. Detta problem kan möjligen tillskrivas Tidsams omorganisation som kostat mellan 30 – 35 miljoner kronor, men låt oss granska detta kritiskt.

I KKV: s beslut finns det inga indikationer på att Tidsams föregångare Presam skulle ha gått i graven av ekonomiska skäl. Snarare finner man en viss rättviseretorik som beskriver att det monopol som Presam hade var orättvist. Om Presam inte delades av ekonomiska skäl kan man då fråga sig hur de exempelvis kunde ge ut Epix tidningar när det nya och effektiviserade Tidsam tydligen inte kunde det. Tidsam gjorde som tidigare sagt en vinst på cirka 182 miljoner kronor sitt första år. För att vara generösa kan vi plocka bort 35 av de här miljonerna och öronmärka dem för omorganisationen. Vi landar då på den inte oskäliga vinsten 147 miljoner kronor. Vidare fick Tidsam ta över Presams gamla distributionsnätverk. Det är mycket möjligt att detta var i stort behov av omorganisering, men var det verkligen nödvändigt att lägga ner tre av fem distributionscenter? Hur som helst bör de ha sparat in en hel del pengar på att minska antalet anställda så markant.

Då återstår frågan om Tidsam hade kunnat fortsätta ge ut Epix tidningar? Både ur ekonomisk och praktisk synpunkt är det logiskt att anta att de hade kunnat det. Nästa fråga blir varför de inte fortsatte ge ut dem? Som tidigare nämnts var tidningarna tvungna att platsa in i Tidsams sortiment. Här är en stor stöttefråga. Jag ser knappast föregångaren Presam som några barmhärtiga samariter som inte ville tjäna pengar, men deras system bidrog till att alla som hade en bra idé och kunde få den tryckt som tidning också kunde få den distribuerad. Vad Tidsam gjorde var att ställa upp direkta krav för vad som skulle få distribueras. Dessa krav definierades av Tidsam i en inlaga till KKV som:

1. Eftersom Tidsam har begränsad kapacitet kommer nya titlar tas in i mån av plats. Hälften av dessa tidningar ska vara från icke-ägarförlagen.

2. Tidningen ska sälja minst 10 000 exemplar per nummer för att vara aktuell för utgivning.

3. Tidningen ska passa in i Tidsams sortiment.

4. Om ett icke-ägarförlag vill ersätta en tidning med en annan måste detta godkännas av Tidsam.

5. Medlemsavgiften [i Tidsam] slås fast till 180 000 kronor.

6. Tidsam anpassar sig till marknaden och detta kan medföra att antalet titlar kommer att minska.

Detta tål att jämföras med vad Tidsam själva hade för regler två år tidigare, 1993:

1. Tidsam ger ut alla tidningar som kan möta kravet på 10 000 sålda exemplar per nummer.

2. Förlag har rätt att byta ut sina produkter så länge en anmälan om detta görs till Tidsam.

3. Medlemsavgiften till Tidsam uppgår till 3 000 kronor.

Det är klart att en höjning av medlemsavgiften på drygt 6000 % och kontroll över vilka tidningar som ska distribueras gör det svårt för ett förlag att gå sin egen väg. Detta gällde alltså också för Epix, så visst fanns det skäl både för ilska och granskning av Tidsams inflytande på marknaden. En kontroll visar att 98 % av serietidningarna i landet nu gick genom Tidsams led. Efter domslutet 1996 var denna summa 100 %.

Imorgon: Del 3: Monopolisering & domslut