Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ulf - 6 augusti 2011 15:23

Grävande journalistik och konsekvenser


Så här kunde historien om Epix vs. Tidsam slutat om det inte vore för Lars Hillerbergs på den från Tidsam oberoende tidskriften Gatskrikan. Hösten 1997 publicerade Hillerberg en artikel rörande KKV: s beslut. Där framgår bland annat att KKV anlitat expertvittnen innan beslutet fattades, däribland Presams före detta chef, Mikael Fant. Samtliga kallade vittnen ansåg att Tidsam bröt mot konkurrenslagen. Fant gav följande uttalande i KKV: s förhör daterat 7: e mars 1995:


”Tidsam och Predab skulle vara öppna för samtliga förlag och skulle konkurrera på lika villkor. Detta var grunden för uppdelningen av Presam. Hade opinionen då vetat vad vi i dag vet, nämligen att Tidsams ägarförlag vill utestänga andra än deras egna titlar, så skulle säkerligen inte uppdelningen av Presam ha skett utan högljudda protester.”


Konsekvenserna av KKV: s friande beslut var att man gav ett företag med 85 % av serietidningsmarknaden i Sverige fullmakt att besluta vilka tidningar som skulle finnas, hur många det skulle röra sig om, hur dessa skulle ges ut och i slutänden även om ett icke-ägarförlag skulle få byta ut en produkt de inte vill ha kvar i sitt sortiment. Epix fick höra talas om expertvittnenas utlåtande först i samband med artikeln och överklagade KKV: s beslut till tingsrätten. Rättegången var över snabbt eftersom Tidsam lyckades få tingsrätten att vägra Epix att använda sig av de nya bevisen i målet. Detta uppnåddes genom att Tidsams advokat, Dag Wersén, yrkade på att Horst Schröder hade så pass bra branschkontakter så han borde hört talas om expertvittnenas utlåtanden innan!


Så hur har serietidningsmarknaden förändrats under Tidsams ledning? En uppenbar konsekvens är att Epix samtliga serietidningar har lagts ner. Idag ägnar sig Epix åt serieutgivning i bok- och albumform, något som Horst Schröder bekostar med egna pengar. En annan konsekvens, som blir pinsamt tydlig för serieintresserade är den totala likriktningen av serietidningsutbudet i Sverige. Medan 1980 – talet formligen sjöd av vitt skilda genres har marknaden idag samlats kring ett fåtal; superhjälteserier från Marvel Comics, svenska humortidningar, Disneyserier samt specialintressestidningar vilkas antal man kan räkna på ena handens fingrar.


För ett par år sedan startade Full Stop Media upp en bred utgivning av japanska serier, manga, i Sverige. Full Stop Media är ett samarbete mellan Bonnier Carlsen och Schibstedtförlagen i Norge. Återigen kan man alltså se att Tidsam har full distributionsrätt för den svenska marknaden. Konsekvenserna har blivit en likriktad mangautgivning. Manga är ett enormt brett samlingsbegrepp för alla slags serier som kommer från Japan, inte enbart de serier riktade till ungdomar 10 – 16 som publiceras i Sverige. När Full Stop Media startade upp samlingstidningen Manga Mania var därför förhoppningen hos många serieintresserade att de skulle bjuda på en bred repertoar. För att visa vad som kan hända med en serie som inte passar in i Tidsams sortiment idag kan vi ta den i Manga Mania publicerade Blade of the Immortal. Serien är med svenska mått mätt mycket våldsam och även om det aldrig sagts rakt ut är detta troligen anledningen till att den efter några nummer helt enkelt försvann. Detta vore inte någonting att fästa vikt vid om det inte vore för pocketutgivningen av serierna i Manga Mania. Istället för att, som alternativ, ge ut serier som Blade of the Immortal i pocket sökte Full Stop Media maximera vinsten från de serier som fanns kvar i tidningen. I praktiken innebar detta att alla serier utom Blade of the Immortal gavs ut i pocketutgåvor, innehållande samma avsnitt som redan publicerats ett halvår tidigare i en av förlaget ägd tidning!  


Ett annat exempel är den tidigare nämnda utgivningen av superhjälteserier från Marvel Comics. När Tidsam införde sina nya regler präglades Marvelutgivningen i Sverige av experimentlusta och väldigt smala titlar från förlaget kom ibland ut i blandtidningen Marvels Universum. Vid den här tiden hade Semic Press rättigheterna för Marvel i Sverige och skötte det väldigt bra. Ironiskt nog var Semic Press en del av Bonnierkoncernen och de styrande där sköt sig själva i foten när man efter Tidsams omorganisering började plocka bort tidning efter tidning från Marvelutgivningen tills det omkring 1994 bara fanns en samlingstidning, Mega Marvel, och flaggskeppet Spindelmannen (numera Spider-Man) kvar. 1997 såldes Semic till Egmont, ett av de andra ägarförlagen i Tidsam. Med köpet följde också rättigheterna till Marvelutgivningen. Ingen kan väl ha undgått den ökning av filmatiseringar av superhjälteserier som fick sitt stora genombrott med X-Men (2000). Intresset för serier från Marvel ökade markant på grund av filmatiseringarna och från en rent marknadsmässig synpunkt kunde man tro att en storsatsning på Marvel vore på sin plats. Istället, sannolikt för att förenkla för Tidsam, buntades tidningar ihop och utgivningen blev istället allt mer sporadisk. Idag har filmatiseringsvågen ebbat ut något och serier från Marvel kommer ut en gång varannan månad i handeln. Detta underlättar definitivt distributionen för Tidsam men gör serierna väldigt svåra att följa med i för läsaren. Serierna i fråga är skrivna för att läsas med ett mellanrum på två veckor, inte två månader. Förvirringen blir ofta total för konsumenten och varje gång ett nytt lösnummer når handeln måste man läsa om de tre eller fyra senaste för att komma in i handlingen igen. På en marknad med alternativa utgivare hade det antagligen sett annorlunda ut.


För mig som konsument innebär Tidsams korvstoppning en konkret åtgärd – jag köper knappt serier utgivna i Sverige längre. Det underlättade importklimatet som EU och Internet har medfört gör att jag kan köpa vad jag vill ha, oftast billigare, i samlingsvolymer från USA. Serieentusiaster i min bekantskapskrets gör likadant och man kan se en markant försämring i försäljningen för svenska serier överlag de senaste åren. Om inget görs, om marknaden inte öppnas upp för oberoende aktörer igen kommer den svenska seriemarknaden bli mer och mer marginaliserad och till sist bara omfatta tidningar som riktar sig till målgruppen 5 – 12, dvs. åldern innan barn lärt sig tillräckligt med engelska för att ta sig igenom en importerad serie. Det första som behöver göras är en omdefinition av seriernas värde i Sverige. Serier är inte längre enbart något för barn, ungdomar och excentriska vuxna. Serierna har de senaste 30 åren utvecklat ett helt unikt sätt att berätta historier på som ofta kan stå som rivaler till den mer etablerade litteraturen. Serier bör definieras för vad det är – litteratur. 


Om definitionen ändras till att serier är litteratur kan man även börja diskutera om samma regler för kulturstöd skulle tillämpas för nystartade serieförlag. Kanske hade de kunnat ge en sammanslagning av mindre förlag möjligheten att bygga upp en egen distributionsapparat. Kanske hade det lett till en mer ingående granskning av KKV: s beslut om Tidsams monopol. Det är bara att vända blickarna ut i Europa där samma ”seriekris” rådde ungefär samtidigt som Tidsam bildades. Den trenden har nu vänt. Serier säljer som aldrig förr i Frankrike, Spanien, Italien, Belgien och England, de traditionellt stora serieländerna på kontinenten. Allt är inte bara ros dock utan kritiska röster har höjts om att nya nationella talanger har svårt att slå sig fram. Skillnaden är dock att de har möjligheten att slå sig fram utan att behöva rätta sig efter ett särskilt företags tankar om vad som är säljande serier. Alfred E. Neuman, maskot för tidningen Svenska MAD sa det bäst på baksidan till sista numret innan tidningen gick i graven:


”Nu är jag dyster.”

ANNONS
Av Ulf - 5 augusti 2011 15:27



Monopolisering och domslut


Den vanligaste definitionen på ordet ”monopol” är att ett ensamt företag har full kontroll över en bestämd marknad. I Tidsams fall ägs man av fyra företag som tillsammans delar på ett monopol. Man kan alltså hävda att Tidsam är ett oligopol som driver ett monopol. Konkurrenslagen säger följande om monopol:


[…] ”är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte för att hindra eller snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.”


Med ovanstående i åtanke kan man fråga sig om Tidsam hade som syfte att utvecklas till ett monopol eller om det kom som en följd av en rad smarta affärer. Vilket det än är säger lagen svart på vitt att effekten av vad Tidsam gjorde mot Epix genom att vägra dem distribution är olagligt. De hindrade konkurrensen genom att utestänga tidningar som inte passade in i deras sortiment. Många mindre förlag klarade inte av den markanta höjningen i medlemsavgiften. Resultatet av Tidsams nya regler var att de blev ett distributionsnätverk för de förlag som redan hade pengar att röra sig med. Nya förlag stängdes effektivt ut från marknaden eftersom det inte längre spelade någon roll om man lyckades trycka sin tidning – man kunde sällan eller aldrig få den massdistribuerad. På det hela taget tycks detta vara ett ganska klart fall av brott mot konkurrenslagen. Trots detta friades Tidsam i KKV: s beslut i ärendet.


KKV har i sitt beslut (diarienummer 766/94) slagit fast att Tidsam, på grund av den omorganisation de genomförde, inte kunde utöka sin distribution. Införandet av ett nytt faktureringssystem och ny datahantering ska ha lett till att personalen under åren 1993 – 1995 var tvungna att genomgå omfattande utbildning. Från en objektiv ståndpunkt ställer jag mig kritisk till att det skulle ta två år för en normalbegåvad person att lära sig använda ett nytt system. KKV menar vidare att om en tidning inte kunde distribueras via Tidsam kunde den distribueras via SMD med ungefär samma resultat. Som jag tidigare skrivit är detta helt enkelt inte sant – SMD hade mycket sämre distributionsmöjligheter än Tidsam. I nästa paragraf kommer sen ett ordentligt logiskt krumsprång. KKV hade tidigare sagt att Tidsam inte kunde distribuera fler tidningar än de gjorde under åren 1993 – 1995. Samtidigt säger de i nästa stycke att:


”Under perioden mars 1994 – februari 1995 har i princip endast nya titlar från ägarförlagen tagits upp till distribution.” [min kursivering]


Frågan blir då uppenbar – om Tidsam inte hade kapacitet att ge ut fler tidningar hur kunde de då ge ut fler tidningar från ägarförlagen? Vidare slår KKV fast att om det uppstår en plats i Tidsams utgivning är denna först och främst reserverad för ägarförlagen. I klarspråk är detta positiv särbehandling och fungerar till att snedvrida marknaden till ägarförlagens fördel, alltså ett brott mot § 6 i konkurrenslagen. Men det mest talande exemplet på Tidsams inställning gentemot tidningsmarknaden hittar man ytterligare några paragrafer längre ner:


”Tidsam och dess ägare finner det därtill orimligt att konkurrens med hjälp av Tidsam skall kunna få ske, riktad mot Tidsams ägare, från förlag som inte byggt upp en distributionsapparat med eget betydande risktagande, vilket Tidsams ägare gjort”


Återigen, för att förenkla det hela kan man säga att om man inte har pengar och resurser till att bygga en egen distributionsapparat ska man inte heller få ta del av Tidsams såvida man inte rättar sig efter ägarförlagen. Tidsam själva anser dock att de:


[…] ”bidrar till att förbättra konkurrensen. Tidsam har försökt undvika att få en dominerande ställning på den relevanta marknaden.”


Tidsam menar att eftersom förlaget SMD finns som en andra aktör på marknaden gynnas konkurrensen och den dynamik som uppstått mellan Tidsam och SMD är mer än skälig. SMD är ju, som KKV slagit fast, ett fullgott distributionsalternativ till Tidsam. Därför kommer Tidsams något selektiva utgivning inte heller vara dålig för konsumenten eftersom denne kan finna de tidningar som Tidsam ratat på någon av SMD: s försäljningsställen. Intressant nog förde SMD en liknande företagspolicy som Tidsam och tillämpade många regler och organisatoriska grepp rakt av…

 

I januari 1996 kom slutligen KKV: s beslut i ärendet. Utöver den tidigare nämnda § 6 i konkurrenslagen prövades även § 19 som definieras:


”Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden är förbjudet.”


KKV utökar denna definition med kriterier som säger att ett missbruk under § 19 kan innefatta begränsning av produktion, marknader, orättvis teknisk utveckling samt vägran att sälja en tjänst eller vara.  Märkligt nog friar KKV Tidsam från brott mot § 6 och ägnar större delen av sitt beslut till att diskutera huruvida § 19 har följts. Tidsam hade vid den här tiden drygt 85 % av den totala distributionsmarknaden för kommersiella tidskrifter i Sverige. Den mindre distributören SMD hade de övriga 15 procentandelarna. KKV kunde inte annat än fastslå att Tidsam hade en starkt dominerande ställning på marknaden. Vidare menar KKV att Tidsams policy att låta ägarförlagen gå före i distributionsleden innebar en negativ särbehandling av de övriga förlagen. Denna orättvisa ser dock KKV som något tillfälligt som skulle rätta till sig efter att Tidsam fått ordentlig koll på marknaden. KKV skriver också i sitt beslut att de lediga platserna i leden ska delas ut på ett objektivt och förutsägbart vis. I samma paragraf kommer sen en formulering som måste vara det årets underdrift:


”Tidsams återförsäljarnät är ca dubbelt så stort som SM Distributions, vilket kan ha betydelse för tidningarnas spridning.”


KKV erkänner att SMD kanske inte har samma distributionskapacitet som Tidsam, men det krävs ingen professor i företagsekonomi för att inse att om ens vara bara finns tillgänglig på hälften så många ställen kommer detta att sätta djupa spår i försäljningen. Som tidigare visat uppnådde SMD inte ens den omtalade ”hälften” av Tidsam. Intressant är också att KKV inte anser den tidigare nämnda höjningen av medlemsavgiften som något orättvist. Personligen tror jag att en avgift som höjs från 3 000 till 180 000 kronor är ganska så kännbar för ett mindre förlag. Detta är i sin tur också ett brott mot § 8 i konkurrenslagen som säger att:


”Ett dominerande företag får inte direkt eller indirekt bestämma oskäliga priser och villkor.”


En höjning med 6000 % på två år borde de flesta anse som oskäligt – dock inte KKV. Trots sina mindre invändningar friade KKV Tidsam också från brott mot § 19.



Imorgon: Del 4: Grävande journalistik & konsekvenser



ANNONS
Av Ulf - 4 augusti 2011 15:44

[Bloggplatsen strular med bildbehandlingen idag så ingen sådan nej]


Tidsam vs. Epix


Epix grundades 1984 som en alternativ utgivare av serietidningar, seriealbum och böcker. Fram tills dess hade serieutgivningen i Sverige präglats av oregelbundenhet och en ofta bristande kontinuitet. Ett bra exempel på detta är den svenska utgivningen av Marvel Comics. Den första svenska utgivningen av förlagets superhjälteserier startade 1967, med en blandserietidning kallad Marvelserien och Fantastiska Fyran. Tidningarna blev dock inte långlivade och lades ner efter tre respektive två år. Under 1970 – talet försökte både förlaget Red Clown och Atlantic förlag slå sig på utgivning av serier från Marvel. Red Clowns utgivning upphörde efter ett år, men Atlantic bet sig fast på marknaden trots att deras produkter höll undermålig kvalité. Färgläggning, översättning och kontinuitet var saker som inte verkade stå högt i kurs hos Atlantic. När Atlantic till sist överlät rättigheterna till Semic Press var den svenska marknaden för Marvel ganska sargad. Semic organiserade, skapade en sammanhängande numrering kallad Marvelklubben och började ge ut tidningar med bättre färgläggning och tryck. Liknande åtgärder gjordes för titlar från andra förlag. Året var nu 1984, året då Epix alltså också bildades. 1984 skulle bli en nystart för svensk serieutgivning.


Med start 1984 publicerade Epix serier riktade till en mer vuxen marknad. Man fick också draghjälp i och med genombrotten för de första internationella superstjärnorna inom superhjältarnas serievärld, Alan Moore och Frank Miller. Tidigare skapare av kvalitetsserier hade oftast bara nått framgång i sitt eget hemland eller på sin höjd på sin kontinent. Det som exporterades var främst lättsmälta äventyrsserier och humorstrippar, men när Moore slog igenom med Watchmen och Miller med sin nytolkning av Batman ändrades den kommersiella marknaden för vuxenserier markant. Båda nämnda alster gavs ut i svensk översättning och Epix kunde sakta men säkert bygga upp en kundkrets. Förlagets tidningsutgivning nådde sin kulm 1991 med 12 titlar.


Efter Tidsams omorganisation var Epix plösligt borta från marknaden. Tidsam menade att det inte fanns en marknad för vuxenserier längre, eftersom Epix endast sålde mellan 1500 – 3000 exemplar/nummer av en titel. Tidsam hade fullständigt rätt i att dessa titlar inte levde upp till kravet på 10 000 sålda exemplar av ett nummer för att de skulle ges ut av koncernen. Vuxenserier är och har varit en ganska så marginell marknad i Sverige. Men Epix hade inte bara vuxenserier på sitt förlag utan även storsäljarna Läderlappen och Stålmannen som sålde 12 000 – 16 000 exemplar per nummer. Dessa två tidningar var Epix ekonomiska ryggrad och man hade även ett explicit avtal med Tidsam om att få dessa distribuerade. Detta avtal valde Tidsam att inte följa. Trots avtalsbrott såg de flesta Tidsam som en naturlig arvtagare av Presam. Detta skulle ändras i årsskiftet 1993 – 1994.


I december 1993 gick den lilla distributören Predab i konkurs. Predab hade redan haft mycket sämre distributionsmöjligheter än Tidsam och när de ersattes av det ännu mindre förlaget SMD (idag Interpress) började marknaden skifta mer och mer över till Tidsams kontroll. I januari nästa år, 1994, meddelade Tidsam att de fått kapacitetsproblem – de kunde helt enkelt inte ta in några nya tidningar. Detta problem kan möjligen tillskrivas Tidsams omorganisation som kostat mellan 30 – 35 miljoner kronor, men låt oss granska detta kritiskt.


I KKV: s beslut finns det inga indikationer på att Tidsams föregångare Presam skulle ha gått i graven av ekonomiska skäl. Snarare finner man en viss rättviseretorik som beskriver att det monopol som Presam hade var orättvist. Om Presam inte delades av ekonomiska skäl kan man då fråga sig hur de exempelvis kunde ge ut Epix tidningar när det nya och effektiviserade Tidsam tydligen inte kunde det. Tidsam gjorde som tidigare sagt en vinst på cirka 182 miljoner kronor sitt första år. För att vara generösa kan vi plocka bort 35 av de här miljonerna och öronmärka dem för omorganisationen. Vi landar då på den inte oskäliga vinsten 147 miljoner kronor. Vidare fick Tidsam ta över Presams gamla distributionsnätverk. Det är mycket möjligt att detta var i stort behov av omorganisering, men var det verkligen nödvändigt att lägga ner tre av fem distributionscenter? Hur som helst bör de ha sparat in en hel del pengar på att minska antalet anställda så markant.


Då återstår frågan om Tidsam hade kunnat fortsätta ge ut Epix tidningar? Både ur ekonomisk och praktisk synpunkt är det logiskt att anta att de hade kunnat det. Nästa fråga blir varför de inte fortsatte ge ut dem? Som tidigare nämnts var tidningarna tvungna att platsa in i Tidsams sortiment. Här är en stor stöttefråga. Jag ser knappast föregångaren Presam som några barmhärtiga samariter som inte ville tjäna pengar, men deras system bidrog till att alla som hade en bra idé och kunde få den tryckt som tidning också kunde få den distribuerad. Vad Tidsam gjorde var att ställa upp direkta krav för vad som skulle få distribueras. Dessa krav definierades av Tidsam i en inlaga till KKV som:


1. Eftersom Tidsam har begränsad kapacitet kommer nya titlar tas in i mån av plats. Hälften av dessa tidningar ska vara från icke-ägarförlagen.


2. Tidningen ska sälja minst 10 000 exemplar per nummer för att vara aktuell för utgivning.


3. Tidningen ska passa in i Tidsams sortiment.


4. Om ett icke-ägarförlag vill ersätta en tidning med en annan måste detta godkännas av Tidsam.


5. Medlemsavgiften [i Tidsam] slås fast till 180 000 kronor.


6. Tidsam anpassar sig till marknaden och detta kan medföra att antalet titlar kommer att minska.


Detta tål att jämföras med vad Tidsam själva hade för regler två år tidigare, 1993:


1. Tidsam ger ut alla tidningar som kan möta kravet på 10 000 sålda exemplar per nummer.


2. Förlag har rätt att byta ut sina produkter så länge en anmälan om detta görs till Tidsam.


3. Medlemsavgiften till Tidsam uppgår till 3 000 kronor.



Det är klart att en höjning av medlemsavgiften på drygt 6000 % och kontroll över vilka tidningar som ska distribueras gör det svårt för ett förlag att gå sin egen väg. Detta gällde alltså också för Epix, så visst fanns det skäl både för ilska och granskning av Tidsams inflytande på marknaden. En kontroll visar att 98 % av serietidningarna i landet nu gick genom Tidsams led. Efter domslutet 1996 var denna summa 100 %.



Imorgon: Del 3: Monopolisering & domslut

Av Ulf - 3 augusti 2011 13:52



Disclaimer: Den här rapporten skrevs för en kurs i litteraturvetenskap för snart fem år sedan. Det är mycket möjligt att saker och ting har ändrats sedan dess, även om jag betvivlar det. Jag har under mina efterforskningar inför den här artikeln inte hittat något som bevisar att det har gjort det. Bara för drygt två månader sedan publicerade DN en artikel som visar på hur sakernas tillstånd verkar ha bestått. Hur som helst tänker jag publicera den här artikeln komplett med fotnoter för att understryka mina argument. Om någon från Tidsams ägarförlag mot förmodan vill bemöta denna artikel idag välkomnar jag debatten.



Inledning


Sedan 13 år tillbaka råder ett oligopol i Sverige som många inte känner till. Tidningsmarknaden i landet styrs till 98 % av fyra stora aktörer, Bonnierskoncernen, Egmont, Allers och Albinsson & Sjöberg. Enligt en rapport från Nordicomstod de fyra företagen för knappt 60 % av intäkterna från den svenska marknaden 2003. Detta är en väldigt hög summa och man kan ställa sig frågan hur den uppnåddes. De fyra förlagen äger sinsemellan Sveriges i särklass största distributionsorgan, Tidsam. Den här rapporten handlar om hur Tidsams ägare i början av 90 –talet lyckades få bort samtliga konkurrenter som var att räkna med från distributionsmarknaden. Vidare vill jag visa på ett ”då och nu förhållande” när det gäller tidningsmarknaden, alltså hur läget såg ut innan Tidsam och hur det ser ut nu. För att göra detta överskådligt har jag valt att inrikta min rapport på serietidningsmarknaden, dels för att den intresserar mig men framförallt för att den ger ett tydligt exempel på hur marknaden har utvecklats.


För att komma underfund med exakt vad som hände har jag sökt information i äldre dagstidningar och essäer skrivna efter det rådande systemet sattes i bruk. Här har jag dock stött på problem. Eftersom mycket av dagspressen i Sverige ägs av Bonnierkoncernen har det inte funnits ett ”intresse” från medias håll att skärskåda sig själva (läs: sina ägare och chefer). Överhuvudtaget saknas uttömmande objektiva källor. Därför beslutade jag mig för att använda det beslut som Konkurrensverket (hädanefter kallat KKV) tog i ärendet i januari 1996. Denna information, som man får betrakta som fakta ”svart på vitt”, har jag senare analyserat och även försökt få kommentarer från vad aktörerna i ärendet tycker idag (läs: 2006). Här har jag stött på ytterligare ett problem – Tidsams ägarförlag har i svepande ordalag inte velat uttala sig om frågan. Jag har istället tagit kontakt med Horst Schröder, grundare av förlaget Epix, ett av de mindre förlag som stämde Tidsam för brott mot konkurrenslagen. Detta är den här rapportens stora problem – jag kan låta vissa sidor komma till tals medan andra har nekat medverkan. Efter mycket huvudbry har jag dock kommit fram till att Tidsam får stå sitt kast. Jag har givit dem samma möjlighet att kommentera ärendet som jag gett Epix. Vad jag presenterar i rapporten är i största möjliga mån rena fakta. De mer tyckande aspekterna lämnar jag till det avslutande stycket om konsekvenserna av Tidsams förfarande.   




Tidsams bildande och tidiga historik


Innan Tidsam blev Sveriges största distributionsorgan kontrollerades tidningsutgivningen främst av Pressens Samdistribution AB, ofta förkortat Presam. Presam styrdes av en styrelse av bransch- och förlagsfolk som också var aktieägare i koncernen. KKV ansåg att Presam blivit ineffektivt i och med att förhållandena för tidningarna var så olika. Presam i sig fungerade som ett monopol där företaget i praktiken skötte all massdistribution för tidskrifter i landet. Anledningen att det tilläts vara på det här viset var troligen för att Presam, oavsett KKV: s tyckande, gav alla tidningar samma möjligheter att konkurrera med varandra – det fanns varken positiv eller negativ särbehandling. Samtidigt som KKV beslutade att Presam var ineffektivt ville en ny aktör slå sig in på marknaden, Tidsam.


Tidsam bildades 1992 av en rad förlag med syftet att ta över massdistributionen av tidskrifter från Presam. Ett år senare hade koncernen gjort en vinst på 182 miljoner kronor. Koncernen började modernisera Presams distributionsnätverk och försökte effektivisera det. Tre av fem distributionscentraler slogs igen. Centralerna i Värnamo och Stockholm behölls. Vidare genomfördes en del administrativa ändringar så som skifte av datorsystem, nya faktureringsregler och ett informationssystem som efter några månaders verksamhet kunde ge en samlad bild av hur en titel sålde i specifika delar av landet. Med det nya systemet ansåg sig Tidsam ha kapacitet att ge ut drygt 160 titlar.  


Parallellt med att Tidsam fick en maktställning på marknaden började de bortrationalisera titlar som de ansåg inte bar sig rent ekonomiskt eller som inte passade in i sortimentet. Förlaget Epix, Sveriges främsta utgivare av serier inte knutna till Disney, Marvel Comics eller DC Comics, drabbades hårt av nedläggningarna. I viss mån hänvisades de till det mindre bolaget Predab, men med dessas långt sämre distributionsmöjligheter dröjde det inte länge förrän Epix tappade hela sin serietidningskatalog. En genomgång av Epix titlar på serietidningsmarknaden visar att förlaget mellan åren 1984 – 1991 tvingades lägga ner fyra tidningar. De följande åren, 1992 – 1993 fick 12 tidningar läggas ner. Epix och två andra mindre förlag ansåg sig orättvist behandlade och skickade in en stämningsansökan rörande Tidsam till KKV i maj 1994. Processen skulle komma att dra ut på 20 månader och när domen slutligen kom i januari 1996 blev Tidsam friade. Men varför blev Epix så arga och besvikna? Drev inte Tidsam sin koncern som man driver vilket annat vinstdrivande företag som helst? Sanningen skulle visa sig vara mer komplicerad än så.



Imorgon, del 2: Tidsam vs. Epix
Av Ulf - 31 juli 2011 21:29



Inspirerad av Peter Olsson på BiblioPepe har jag beslutat mig för att börja sammanfatta månaden som gått här på bloggen. Framförallt gör jag det för mig själv - istället för att leta igenom otaliga inlägg kan jag nu klicka på sista dagen i månaden när jag letar efter något som sökfunktionen inte hittar. Nåväl, here goes:


Recenserat - film


Sucker Punch (2011) - 3+ riktigt kluvna recensenter av 5 möjliga


Last Night (1998) - 4+ lojala anställda av 5 möjliga


Source Code (2011) - 2- alternativa tidslinjer av 5 möjliga


Paul  (2011) - 3 varför inte göra en film om välanpassade sci-fi fans? av 5 möjliga


Super 8 (2011) - 3+ produktionsvärden! av 5 möjliga


Harry Potter & The Deathly Hallows Part 1 (2010) - 4 payback is a bitch av 5 möjliga





Recenserat - litteratur


Hypnositören (2010) - 4 mordiska Pokémons av 5 möjliga


Paganinikontraktet (2010) - 3+ böcker som helt klart kommer filmatiseras av 5

möjliga


The Teahouse Of The August Moon (1951) - 4 militärbadrockar av 5 möjliga




Artiklar


Can't Sleep, Clown Will Eat Me, Del 1

Can't Sleep, Clown Will Eat Me, Del 2

Mistah Kurtz - he dead, Del 1

Mistah Kurtz - he dead, Del 2

Mistah Kurtz - he dead, Del 3

Kul med censur!


Av Ulf - 20 juli 2011 15:47

 

Censur som företeelse har alltid fascinerat mig. Själva idén om att vissa tankar och uttryck skulle förleda oss människor till att göra icke-önskvärda handlingar är både väldigt anti-humanistisk och humanistisk på samma gång. I många fall verkar instanserna med censurbefogenhet helt enkelt se det som att de gör befolkningen en tjänst genom att skydda dem från ”den farliga konsten”. Det är visserligen ett desillusionerat humant tankesätt, men jag vill ändå hävda att konsten är fri att uttrycka allt. Därmed inte sagt att allt bör uttryckas – men möjligheten måste finnas. Det har främst med mitt personliga tycke och smak att göra, men rent generellt motsätter jag mig all form av censur.


Hur som helst planerar jag att skriva lite mer om censur här på bloggen, främst från svensk synvinkel, men även uppmärksammade internationella fall. Det kommer en artikel då och då och är ingenting jag kommer stressa fram (jag är fortfarande bara två recensioner in i Franchise Hell för den uppmärksamme läsaren – det är så snabbt jag jobbar ibland) utan låta ta sin tid. Researchdelen har dock påbörjats och jag har redan fått mig många goda skratt. Utan någon speciell ordning presenterar jag nedan lite kul kuriosa jag fått lära mig:


* Helan & Halvan-filmen Scram! (1932) förbjöds ett kort tag i Nederländerna då kristna lobbygrupper (redan då!) ansåg att en scen där komikerduon sitter på en säng med en kvinna ingen av dem var gift med var anstötlig.


* 2012 (2009) är förbjuden i Nordkorea eftersom Kim Il Sung skulle fyllt 100 det året som titeln åsyftar. Då ska för övrigt Nordkorea bli en stormakt enligt en gammal skum profetia från just Sung. Alltså kan inte världen gå under.


* Konstfilmen Visions Of Ecstasy (1989) är den enda film som blivit förbjuden i Storbritannien på grund av hädelse. Eftersom de brittiska lagarna mot hädelse försvann 2008 kommer filmen troligen släppas fri inom kort.


*  The Vanishing Prairie (1954) förbjöds i New York City i några veckor eftersom den visade en buffel födas.


* Regimen i Saudiarabien anser att Pokémon främjar sionism och hasardspel. Detta gäller dock bara Pokémonkort och inte den animerade serien.


* Cole Porter ändrade titeln till sin egen låt I get a kick out of you till I get no kick from cocaine. Titeln ändrades ännu en gång när den skulle spelas i radio till I get perfume from Spain.


* Come Together av The Beatles och Lola av The Kinks fick till en början inte spelas på BBC eftersom texterna innehöll produktnamnet Coca-Cola.


* Låten Because I Got High av Afroman får ofta ordet ”paraplegic” censurerat medan den får behålla alla sina drogreferenser.


* Red Hot Chili Peppers låt Tell Me Baby har en rad som går “life can be a little shitty”. Många radiostationer i USA censurerar raden till ”life can be a little kitty”.





Av Ulf - 18 juli 2011 10:35



Medan Marlow främst är inriktad på den mänskliga moralen är Willard mer inriktad på förändringen, inte bara utav moralen utan av allt som kriget medför. Willard visar ganska få moraliska betänkligheter men han är för den sakens skull inte onödigt grym. Han har helt enkelt accepterat krigets regler. Det är det som också leder fram till slutet på Apocalypse Now, vilket skiljer sig markant från den litterära förlagan.


Den mest uppenbara skillnaden mellan slutet på Apocalypse Now och Mörkrets hjärta är den att Willard dödar Kurtz i den förstnämnda. Skillnaden ligger också i protagonisternas uppdragsbeskrivningar. Marlow får uppdraget att helt enkelt kontrollera vad som hänt med Kurtz medan Willard bokstavligen får uppdraget att mörda honom. Det blir en konflikt mellan Kurtz och Marlow även i boken, men den blir inte lika dramatisk som i Coppolas film. Kurtz följer med nerför floden, svårt sjuk, och dör en naturlig död på resan. Willard smyger sig på Kurtz när han sover iklädd vad som kan vara en av filmens mest tydliga symboler när han dyker upp från beckmörkt och dimmigt vatten. Symbolen är givetvis att Willard har förvandlats till den best som Kurtz har blivit. Coppola gör dock en oväntad vändning när Willard får chansen att överta ”makten” från Kurtz men Willard inte tar den. Frågan som väcks är vem det är som kommer hem? Är det soldaten som lämnade hemmet eller är det besten som föddes i mörkrets hjärta?


Från ett symboliskt perspektiv finns det ganska många skillnader mellan Conrad och Coppola. I boken är, enligt mig, den främsta symbolen just mörkret. Exakt vad mörkret består av är svårt att sätta fingret på eftersom allt i boken är mörkt. De tre platserna där boken utspelar sig (London, Kongo, Bryssel) beskrivs alla som mörka och otrevliga ställen. Detta ställer också en intressant fråga till Conrad – om både Kongo och Europa är mörker, var finns ljuset? Även i Apocalypse Now regerar mörkrets symbolik. Det får inte en särskilt markant roll förrän Willard har passerat den sista amerikanska utposten, det vill säga när landet börjar göra besättningen oroliga och vända sig mot varandra.


Likaså dimman är något som förekommande både hos Coppola och Conrad. Hos Conrad fastar hans ångbåt i dimman och Marlow har ingen aning om var han är eller hur han ska navigera. I Apocalypse Now ligger dimman mest som en förstärkning av omgivningarna – särskilt mot slutet av filmen och i synnerhet i scenen där Willard börjar sin slutliga uppgift i att döda Kurtz.


Den sista symbolen jag vill ta upp är floden. Om det så är Nungfloden eller Kongofloden så är ger vattnet ett sätt att kunna ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva ta sig igenom den tjocka djungeln. Både för belgarna i Kongo och amerikanerna i Vietnam var floden en livsviktig farled eftersom skogen var full av faror. Detta gör förvisso också floden till en extremt utsatt miljö eftersom fienden vet exakt var man behöver passera för att ta sig vidare. Både hos Conrad och Coppola utsätts besättningarna för anfall från stranden och reaktionen är den samma, skräck för det man inte kan se. De lokala stammarna i Kongo liksom de vietnamesiska soldaterna kunde sin miljö utan och innan och använde givetvis detta till sin fördel. Allt som besättningsmedlemmarna såg från land var något som rörde sig i den mörka (givetvis mörka) skogen och sen brakade helvetet löst. Floden har också en lång tradition som kulturell symbol. De första civilisationerna uppstod vid floder, med civilisation kom kultur och med kultur uppstod de första nedtecknade moraliska lagarna. Floden är alltså den ursprungliga skaparen till de värderingar som alla nämnda karaktärer brottas med.


Så vad är då det omtalade mörkrets hjärta? Varken boken eller filmen ger något riktigt svar på det. Det närmsta Conrad ger oss är följande citat:


”The brown current ran swiftly out of the heart of darkness, bearing us down towards the sea with twice the speed of our upward progress; and Kurtz's life was running swiftly, too, ebbing, ebbing out of his heart into the sea of inexorable time.”


Detta tyder på att mörkrets hjärta är flodens källa, eller för den sakens skull landet som den flyter igenom. Men om man läser vidare i citatet beskrivs hur Kurtz långsamt rinner ut precis som den ”bruna strömmen”, det vill säga floden, rinner från mörkrets hjärta. Vad är det som lämnar Kurtz? Är det mörkret, livet eller båda? Min tolkning är att det är det sistnämnda. Mörkret, det som gjort Kurtz galen, försvinner i takt med att båten tar sig närmre den vita civilisationen, men samtidigt rinner också livet ur honom. Sen kommer den stora finalen, när mörkret runnit ut och Kurtz med sina sista andetag får en stunds klarhet och utbrister: ”The horror. The horror.” Detta leder mig osökt in på nästa fråga, vad är det Kurtz inser i sitt dödsögonblick? Det finns en väldig massa svar på den frågan, men min tolkning är det att Kurtz, nu fri från mörkret som plågat honom, inser vad han har gjort och vad han blev.


Om man jämför denna utdragna och plågsamma död med Kurtz slut i Coppolas verk blir effekten av Kurtz ord en annan. Han dör som tidigare beskrivits en snabb död för Willards händer och går därför inte igenom samma process som sin litteräre förlaga. Hans sista ord, de samma som Conrads Kurtz, blir därför något av en ännu större gåta. Syftar han på kriget, människans grymhet, sin egen grymhet eller något helt annat? En ledtråd kan vara en av de radiokommunikéer Kurtz skickar till sina överordnade:


”I've seen horrors... horrors that you've seen. But you have no right to call me a murderer. You have a right to kill me. You have a right to do that... but you have no right to judge me. It's impossible for words to describe what is necessary to those who do not know what horror means. Horror. Horror has a face... and you must make a friend of horror. Horror and moral terror are your friends. If they are not then they are enemies to be feared.”

 

Eftersom Kurtz uppenbarligen anser sig att ha gjort skräcken till sin vän är min tolkning att han helt enkelt yttrar en ömhetsbetygelse till den enda vän han har kvar – krigets skräck, våldet och terrorn.


Slutligen några ord om adaptionen Coppola gjort från bok till film. Jag har i det här papret visat på de uppenbara skillnaderna historierna emellan men det finns mycket mer att gräva i. Coppola visar hur en historia tagen ifrån en kontext som måste känts väldigt främmande för många under sent 1970-tal kan bearbetas till en ny tid. Problemen som Conrad uttryckte är förhoppningsvis inte eviga, men de är i allra högsta grad fortfarande både levande och välmående. Jag skulle vilja påstå att historien kan sättas i vilken oroshärd eller under vilket krig som helst. Vad som skiljer främst skiljer dem åt är den nyansering av landets befolkning som Coppola inför. Detta är en naturlig utveckling efter exempelvis medborgarrättsrörelsens genomslag i USA på 1960 – talet och enligt mig fungerar därför också Apocalypse Now bättre än sin litterära förlag. Den har helt enkelt fler nyanser. Men i grund och botten är sanningen denna – en bra historia kan bearbetas till vilken kontext, samhälle och tidsperiod som helst. Det är ett utmärkande drag för en utmärkt historia.


Av Ulf - 17 juli 2011 14:35



Jämförelse mellan de två verken


Det som först slår en när man jämför Mörkrets hjärta med Apocalypse Now är den koloniala historiska kontexten. Mörkrets hjärta gavs ut 1902, det vill säga i slutet av Leopold II: s styre av fristaten Kongo. Apocalypse Now gavs ut 1979, det vill säga några år efter den amerikanska inblandningen i Vietnamkrigets slut. Något som är viktigt att poängtera är dock att Conrad skrev sin bok när Kongo var kolonialt styrt och Coppola regisserade sin film drygt 20 år efter att konflikten i Vietnam brutit ut. Vi kan alltså skönja en annan grad av reflektion av kolonialismens följder i Coppolas verk än vad vi kan i Conrads. Man kan således argumentera för att Conrads verk är kolonialt medan Coppolas ligger närmre postkolonialism eller för den sakens skull början på amerikansk neo-imperialism.


Conrad bjuder dock på kritik mot vissa av kolonialismens aspekter. Marlow är ganska kritisk till hur Kurtz har anammat urinnevånarnas ”vildhet” i vad vi i postkoloniala termer kan kalla för mimicry. Frågan är egentligen varför Kurtz har gjort detta hos Conrad. Medan vi hos Coppola finner en klar utlösande faktor (krigsstress) är Kurtz sjukdom det närmsta vi kommer till en sådan hos Conrad. Marlow upplever också Kurtz vildhet och manér som något falsk och påtaget. Detta kan tolkas på en rad sätt, men en intressant tanke är att Conrad kan ha tänkt sig att den västerländska moralen har höjt den vite mannen över detta beteende och således finner Marlow Kurtz uppträdande som falskt. En annan möjlig tolkning är att Conrad såg urinnevånarnas manér som något mer primalt och äkta – något som vi européer inte kan anamma eller riktigt förstå. Vad man måste komma ihåg är att Kongo vid den här tidpunkten till allra största del var outforskat av européerna och på så vis en bokstavlig ”vildmark” orörd av den moralitetsuppfattning som västerlänningar får genom tradition och kulturell uppfostran. Bland andra Edward Said har i sin bok Orientalism visat på hur denna dualism mellan det ”mörka Afrika” och det ”ljusa Europa” skapades under kolonialismens tidevarv för att rättfärdiga kolonialismen som sådan. Likaså kan man se ett uttryck för materialism i Kurtz handlande. Han är som tidigare sagt en elfenbenshandlare och som en konsekvens av sin påtagna gudom kan han också samla på sig en ansenlig mängd av den lukrativa varan.


En annan intressant aspekt är de olika karaktärsdrag som man i kolonialistisk litteratur och tankegods ofta tillskrev en hel folkgrupp. Homi K. Bhabha har skrivit en del om detta och menar till exempel att aggressiviteten ofta sågs som närvarande i en slags kolonial strereotyp. Även detta sågs som ett sätt för att rättfärdiga kolonialismen. För en läsare idag uppfattas detta nästan paradoxalt eftersom det i de flesta fall var kolonisatörerna som var de aggressivt handlande. Vi kan finna tecken på detta hos Conrad i och med Marlows åsikt att Kurtz vildhet är falsk. Vildheten tillhör ”de andra” – den afrikanske stereotypen.


Coppolas verk inför också en tredje dimension i narrativets konflikt genom att förlägga den till ett land som rivs sönder av ett blodigt inbördeskrig. Om vi jämför med Conrad så utspelar sig Mörkrets hjärta först och främst i ett tillstånd där den vite mannen våldför sig på den svarte. I Apocalypse Now finns även nyanseringen att den vietnamesiska befolkningen krigar mot varandra samtidigt som Kurtz har knutit de ”lokala stammarna” till sig. De lokala stammarna i Apocalypse Now utgörs av Montagnarderna (min svenska översättning), vilket var ett franskt samlingsnamn på alla de folkgrupper och stammar som bodde i de vietnamesiska bergstrakterna. Många av dessa tränades som soldater av den amerikanska armén eftersom de kände till terrängen och landet på ett sätt som de amerikanska soldaterna inte kunde göra.


Ett tema som går igen i båda verken är Kurtz galenskap. Hos Coppola är denna galenskap tydligt kopplad till kriget medan det hos Conrad har en klarare ton av att det är imperialismen som är boven i dramat. Den underliggande orsaken är dock en och samma – galenskapen yttrar sig när män (det finns väldigt få kvinnor hos både Conrad och Coppola) beger sig ifrån sina hem och ”tvingas” göra vedervärdiga saker. Frågan är egentligen hur starkt detta tvång är. Hos Coppola kan vi anta att Kurtz lyder under order och har därför en stark hedersmotivation att följa dessa. Å andra sidan får vi reda på tidigt i filmen att Kurtz är van vid att arbeta självständigt och att hans överordnade inte har brytt sig om hur han genomför sina order så länge arbetet blir gjort. Detta gör honom till en självständig karaktär inom det statiska militära systemet. Coppolas Kurtz har alltså en mängd val i hur han ska utföra sina uppdrag.


Conrads Kurtz drivs främst av girighet. Detta är inom bokens kontext fullkomligt naturligt eftersom fristaten Kongo styrdes mer som ett företag än som ett land. Conrad beskriver Kurtz i målande ordalag som något av en renässansmänniska. Varför han gör detta är en bra fråga eftersom det egentligen inte har någon bäring på historien annat än att folk ska tycka Kurtz är fantastisk. Möjligtvis är det så att Kurtz ska representera höjdpunkten av den västerländska civilisationen där renässansidealen åtminstone i semantisk mening har kommit att betyda ”upplyst”. I Conrads tappning blir då Kurtz en man vars västerländskhet (om uttrycket tillåts) fördärvas av imperialismen. Men Conrad går ett steg längre genom att inte distinkt peka på att det just är imperialismen som fördärvar Kurtz utan att det snarare är hans umgänge med ”infödingarna”. Landet i sig själv, det mörka Afrika, blir till Kurtz fördärv.


När det gäller just landet som symbol hittar vi en koppling till Coppola. Apocalypse Now är, mitt i sina blodiga stridsscener, en otroligt vacker film och innehåller fantastiska vyer och panoreringar över den vietnamesiska djungeln (eller snarare den filippinska eftersom filmen av förklarliga skäl inte kunde filmas i Vietnam) med lummiga gröna skogar. Sen händer det något. Upp till en viss punkt i filmen rör sig Willard och hans män främst i redan USA-kontrollerade områden. De är visserligen med om stormningen av en by, men poängen är att den amerikanska militären har kontrollen vilket också visar sig i stridsscenen. Men när Willard har passerat den sista amerikanska utposten i Nungfloden ändrar filmens estetik ton. Från det ständigt ekande smattret av kulsprutor hörs nu ingenting. Allt de hör är djungelns olika ljud. När de nu färdas längs floden uppstår konflikter i besättningen, något som får sitt tydligaste uttryck efter att en av dem blivit skjuten. Den moraliska västerlänningen, Willard med besättning, förlorar sitt moraliska grepp när de driver in mot mörkrets hjärta.


Här ligger också den största skillnaden verken emellan. Conrads Marlow har visserligen drag av nedbrutenhet och depressiva tendenser, men Coppolas Willard råder det inget tvivel om – han har allvarliga problem. Filmens öppningsscen visar hur Willard ligger i sängen på sitt hotellrum i Saigon och blir märkligare och märkligare. Han gråter okontrollerat, slår sönder en spegel med sina bara händer och dricker sig stupfull. När armén hämtar honom är han i så dåligt skick att de bokstavligen får ge honom en kalldusch innan han ens kan ta på sig kläderna. Denna attitydskillnad mellan Marlow och Willard kan man också se i deras förhållande till Kurtz. Marlow är mer sansad och imponeras ganska ofta av den galne elfenbenshandlaren. Willard å andra sidan beundrar Kurtz som soldat men när han slutligen träffar honom visar han ingen beundran utan snarare rädsla. Vad de bägge porträtten dock delar är att både Marlow och Willard kan ses som ett förstadium till Kurtz. Båda bär på en inre svärta även om Willards är mycket tydligare än Marlows. Denna svärta hotar dem bägge att förvandlas till en Kurtzliknande karaktär. Marlow uttrycker ett visst motstånd mot imperialismen och ser att det som européerna gör inte alltid är av godo. Han riskerar då att hamna i samma fälla som Kurtz, det vill säga genom att vara i Afrika förlora sin västerländska moral. Samtidigt visar Conrad på ett effektivt sätt att den europeiska moralen kanske inte är det högsta goda genom att kort sagt låta alla vita som Marlow träffar på innan han beger sig nerför floden bete sig som svin.


Imorgon, del avslutande del 3


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se