In Memoriam: Wes Craven (1939 - 2015)  

Mardrömsmästaren Wes Craven har gått bort. Ännu en fallen hjälte. Craven var en av få framgångsrika och älskade regissörer som i princip enbart sysslade med skräck. Precis som han gjorde Robert Englund till en stjärna med rollen som Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street (1984) gjorde världens lojala skräckdiggare Craven till en stjärna inom subgenren. Craven, en av få skräckfilmsregissörer under det glada 80-talet som ville psykologisera sina manus, lyckades inte alltid med sina filmer, men den kärlek han visade till skaparkonsten och genren gjorde honom till en av mina favoritregissörer i tonåren. Jag har än idag svårt att se en film av Craven utan att ryckas med.

Ovanför min säng hänger en filmposter från ovanstående nämnda film. I ett vitrinskåp står en väldigt detaljerad modell av Freddy och i filmsamlingen trängs hela Wes Cravens filmografi. Tyvärr fick jag aldrig chansen att träffa honom personligen, men av vad jag har förstått ska han ha varit precis lika mysigt morbid som jag hoppats på. Jag kommer sakna hans vision, kärlek för filmkonsten och hans försvar mot skräckgenrens belackare.

In Memoriam: Christopher Lee (1922 - 2015)  

Christopher Lee har gått ur tiden. För den yngre generationen kanske han mest förknippas med sina roller i Star Wars-universumet och Lord Of The Rings-trilogin, men för mig kommer han alltid vara synonym med en roll - Dracula. Lee plockade upp Bela Lugosis mantel som den legendariske blodsugaren och gjorde honom relevant igen efter decennier av mer eller mindre lyckade "uppdateringar". Ett annat barndomsminne jag har av honom är som Scaramanga i Bondrullen The Man With The Golden Gun (1974).

Inte nöjd med att vara en total badass på scen och i film hade Lee även en spektakulär karriär i det militära (främst under andra världskriget) där han bland annat tjänstgjorde med Ian Fleming och James Doohan (!). På senare år har han även gett ut ett antal skivor, främst inom metalfacket, vilka samtliga blivit väldigt uppskattade.

Lee gjorde mer med sina 93 år än de flesta. Det är givetvis tråkigt att han lämnat oss, men samtidigt kan man inte säga att han inte levde! Parta loss med Doohan och Fleming nu, Lee!

På Östra Förstadsgatan 16 i Malmö huserar Sveriges kanske häftigaste retrokafé. Efter att ha varit segstartad följde jag med några polare till stället i somras. Det var kärlek vid första ögonkastet. Pixel K.a.f.e har som inget annat ställe jag besökt i det här landet lyckats sätta fingret på den kärlek och entusiasm många av oss 80- och 90-talister känner inför spel. Med sin inredning, arkadkabinett, flipperspel och evenemang såsom spelturneringar (där undertecknad vann Mario Kart-turneringen i somras. Bara en sådan sak liksom!) är Pixel ett unikt kulturellt vattenhål i Malmö. 

Dessvärre går det inte riktigt så bra för Pixel som man skulle hoppats. Därför har man nu startat en kampanj på Facebook vid namnet Rädda Pixel! Om ni inte besökt kaféet, gör det. Jag lovar er, ni kommer bli lika tokkära som jag är i stället. Om jag hade bott i Malmö hade det varit mitt andra hem. Stöd ett kulturellt unikum som bara inte får försvinna!    

In Memoriam: Leonard Nimoy (1931 - 2015)

När jag var liten var jag ännu mer av en liten professor än vad jag är idag. Jag hade huvudet i molnen, hade svårt att förstå varför människor agerade som de gjorde över vad jag ansåg vara "småsaker" och var mer intresserad av vad som fanns ute i rymden än vad som fanns runt hörnet. När jag såg Leonard Nimoy på tv-skärmen för första gången var det som att hitta en själsfrände. Man kan helt enkelt inte prata om Leonard Nimoy utan att prata om Spock och Star Trek.

De som läser bloggen vet att jag ofta hyllar science fiction-serien som var en stor del till Nimoys framgångar. Det är mer än en serie för mig. Under min uppväxt visade Nimoy, genom Spock, mig vad uppoffring var när han offrar sig för sina skeppskamrater i The Wrath Of Khan, vad en utböling kan uträtta genom hårt arbete och aldrig sviktande pliktkänsla och samtidigt att logiken enbart var början till visdom. 

Skådespelare, författare, regissör, musiker och en herrans massa andra saker - Nimoy var allt det där och lite till. Han kommer dock alltid för mig vara min vän genom Spock. Han som också undrade varför människor agerade som de gjorde över småsaker och aldrig svek sina vänner.

Dif-tor heh smusma, Mr. Nimoy. Jag kommer aldrig glömma dig.

Årskrönika - 2014

Året drar sina sista djupa suckar och tack och lov för det. 2014 har varit ett riktigt skitår för Skitfinkultur. Efter att ha haft en ökning på närmre 30 procent under 2013 lade sig 2014 års ökning på den mycket mer modesta procentsatsen 2,5. När jag analyserat vilka inlägg som varit årets mest och minst populära är det svårt att se en trend annat än i tid. Föga förvånande är inläggen kring Oscarsgalan mina mest populära inlägg, följda av min bevakning av FFF. Bland mina minst populära inlägg återfinns framförallt recensioner som skrivits under bloggens lågsäsong, som i år inföll under juli månad. Precis som under 2013 var april höjdarmånaden. I år slog april till och med det gamla besöksrekordet! Så långt följer det ett bekant mönster - våren är bloggens bästa period och sommaren dess sämsta.

En flytt till egen domän påbörjades i november och har dragit ut rejält på tiden då jag blivit upptagen med en massa avlönat arbete. Många små irritationsmoment har gjort att jag inte haft någon riktig kraft att lägga på bloggen efter FFF. Framförallt har det varit ett antal deals som varit på vippen att gå igenom men stupat på mållinjen av en eller annan anledning.

Nåväl, 2014 har inte bara varit slit och tråkiga nyheter. Tidigare nämnda FFF 2014 var ytterligare tio dagar av ren filmglädje där jag bland annat fick träffa och intervjua kannibalfilmens okrönte konung Ruggero Deodato. Hösten bjöd även på den oväntade och fantastiska nyheten att min favorit-tv-serie genom alla tider, Twin Peaks, kommer tillbaka efter drygt 25 år borta från etern. Jag har givetvis också sett en hel del bra film. FFF:s fingertoppskänsla gör att jag ofta kan luta mig tillbaka och se mina polare jaga efter filmer jag redan sett under årets sista månader. Det syns även i bloggen. Sex av årets 17 femmor kom under dessa tio dagar. Det är imponerande.

När jag tittar tillbaka på förra årets krönika har jag lyckats med två av mina fyra ambitioner. Jag har startat upp mitt projekt om Star Trek och börjar även bli klar att presentera mitt projekt om Stephen King. Mitt projekt om David Lynch har dock fortsatt försummats och det tidigare uttänkta superhjälteprojektet har runnit ut i sanden. Nåja, allt träffar inte måltavlan helt enkelt. Istället har jag dragit igång mitt projekt om Video Nasties; ett arbete om cirka 45 delar som jag bör kunna slutföra under 2015. Jag lovar dock inget och har då ingenting lovat.

Det är en trött recensent som ser fram emot att vända blad. För ett mer lyckosamt 2015! Skål!

/Ulf Nilsson, Skitfinkultur

Mean Streets - ny filmklubb i Lund slår upp dörrarna  

Måhända sent om sider, men jag känner att jag måste köra ett tips här på bloggen. Ikväll, klockan 19:30, drar filmklubben Mean Streets första visningar igång. Platsen är biografen Södran, filmerna ser ni ovan. Den första kräver ingen vidare introduktion. Om du inte åtminstone känner till The Texas Chainsaw Massacre (1974) undrar jag mest hur du kunnat undgå en av de mest legendariska skräckfilmerna någonsin. Om ni inte sett den på duk, gå ikväll!

Kvällens andra rulle är director's cut-versionen av Clive Barkers Nightbreed (1990). En otroligt underskattad film som förtjänar mer uppmärksamhet än den fick vid premiären. 

Mer information och dylikt hittar ni enklast i Facebook-gruppen. Ge stöd åt kul och bra initiativ!

Everything Trek del 7: The Original Series 1.25 - 1.28

1.25 The Devil In The Dark

Sändes: 9/3 1967

Stardate: 3196.1

Manus: Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Janus VI (koloni för brytning av pergium, enorma mineralfyndigheter)

Betyg: 3/5

Någon eller något har ihjäl gruvarbetarna på Janus VI. Enterprise skickas till undsättning och måste försöka komma till botten med en historia som späds på av de oroliga arbetarna. Snart inser man att man har med en utomjordisk livsform helt olik något annat de stött på att göra. De kvarvarande gruvarbetarna vill av förklarliga skäl döda livsformen, men är allt verkligen så svartvitt som att livsformen är ond och människorna goda?

The Devil In The Dark är ett av avsnitten i originalserien som verkligen lider av sin tids tekniska begränsningar. Livsformen, även kallad för en horta, ser ut som misslyckad pizza som på något sätt lyckats få medvetande. Det gör att jag har svårt att ta den som ett allvarligt hot. Det blir gärna så när man flinar varje gång avsnittets "big bad" är med i en scen. Nåja, det som räddar The Devil In The Dark är framförallt att Gene L. Coon inte tar den enklaste vägen med manuset utan försöker verkligen berätta en tämligen originell historia. Det är inte ett av de bästa avsnitten i säsongen, men också långt ifrån bland de sämsta.

Så går det när man beställer fyllepizza från den lokala nattöppna pizzerian!

1.26 Errand Of Mercy

Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3198.4

Manus: Gene L. Coon

Regi: John Newland

Platser: Organia (planet med pacifistisk civilisation, pre-warp, cirka europeisk medeltid)

Betyg: 4/5

Spänningarna mellan Federationen och Klingonimperiet når bristningsgränsen och den tidigare diplomatiska konflikten mynnar ut i fullskaligt krig. Båda sidor skickar varsitt skepp till planeten Organia, en planet med låg teknologisk nivå men ett betydande strategiskt läge. Kirk och hans besättning ställs mot kommendör Kor i en kapplöpning om vem som kan övertyga planetens befolkning om att de ska gynna just deras sida. Vad de inte har räknat med är den väldigt stoiska och pacifistiska filosofi som genomsyrar befolkningen och deras beslut.

Klingons, galaxen avskum och mina kelgrisar, introduceras i Errand Of Mercy som en totalitär regim och en av Federationens huvudfiender. Klingonimperiet skulle komma att bli en del av flertalet filmer i serien, alla serierna till dags dato och till och med få ett fullt utvecklat språk utvecklat till sin ära. Kort sagt är de en av franchisens absolut mest exponerade och utvecklade utomjordiska samhällen.

Som avsnitt lider även Errand Of Mercy lite av sin budget och tekniska begränsningar. Det finns bland annat scener med rymdstrider som endast visar Enterprise brygga. Inte ens ett enda skepp extra kunde de klämma till med. Det är märkligt med tanke på att det senare i avsnittet visas åtminstone fem klingonska skepp. Nåja, skådespelarna gör bra ifrån sig, med John Colicos i rollen som Kor som främsta höjdpunkt. Colicos skulle reprisera sin roll både i originalserien och i den senare Star Trek: Deep Space 9.

Konflikten mellan de två galaxtiska supermakterna är väldigt spännande, men scenerna på Organia drar ner betyget något. Det är till en början ganska intressanta scener, men problemet är att karaktärerna har så enspåriga svar på befolkningens argument för en fredlig lösning. Kirk och Kor verkar inte som högt dekorerade officerer lika mycket som  obstinata tonåringar då och då. Trots detta är Errand Of Mercy ett av de för den fortsatta franchisens viktigaste avsnitt av originalserien och oftast riktigt bra.

Kommer du ofta hit, eller?

1.27.  The Alternative Factor

Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3087.6

Manus: Don Ingalls

Regi: Gerd Oswald

Platser: Starbase 200 (omnämnd), icke-namngiven planet (öde)

Betyg: 1/5

När Enterprise undersöker en planet för tecken på liv slutar alla instrument ombord plötsligt att fungera. Eller, inte bara alla instrument på skeppet utan hela universum tycks... blinka. När instrumenten kommer igång igen visar de på att allt överallt plötsligt stannade till för att sen starta upp igen. En ny genomsökning av planeten visar på ytterligare en märklig sak - den tidigare öde himlakroppen ger nu utslag för ett, enda, mänskligt liv.

The Alternative Factor är en djup besvikelse. Grundpremissen är intressant och utan att spoila kan jag avslöja som så mycket att det har med tidsresor att göra. Mannen på planetens yta visar sig vara den enda överlevande från civilisationen som bodde på planeten tidigare. Han jagar en vetenskapsman som experimenterade med tids- och dimensionsresor och i processen förstörde hela deras civilisation. Problemet är bara att The Alternative Factor är ett så förbaskat segdraget och överspelat avsnitt. Framförallt är det tråkigt. Det är väldigt många (och långa) scener av redan på 60-talet daterad fototeknik som visar hur den nyanlände mannen slåss mot sin fiende i någon slags dimensionsportal. Denna scen återkommer om och om igen genom avsnittet och det enda som egentligen händer är att bakgrunden ändrar färg. När dessutom inte ens seriens vanliga skådespelare kan uppbringa någon som helst entusiasm inför scenerna förstår man att det här räknas vara ett av de allra svagaste avsnitten i serien.

Trippy shit

1.28 The City On The Edge Of Forever

Sändes: 6/4 1967

Stardate: 3134.0

Manus: Harlan Ellison

Regi: Joseph Pevney

Platser: Ej namngiven planet (tidigare hem för en väldigt teknologiskt utvecklad civilisation), Jorden (1930-tal).

Betyg: 5/5

Besättningen stöter på den så kallade "Evighetens väktare" - en levande portal med kraften att skicka personer tillbaka i tiden till vilken tidpunkt som helst. Bones, drogad efter ett missöde under en medicinsk undersökning, flyr ner till planetens yta och innan någon hinner stoppa honom använder han portalen till att färdas till Jordens 1930-tal. När väktaren informerar Kirk, Spock och de andra som satt iväg efter honom att Enterprise slutade existera så fort Bones hoppade igenom portalen inser kaptenen och försteofficeren att de också måste färdas tillbaka i tiden. Det verkar nämligen som om det är Bones som lyckats ändra tidslinjen på egen hand...

Harlan Ellison är i min mening en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna. Att de fick honom till att skriva ett avsnitt av en vid dåtiden ganska obskyr tv-serie är något jag aldrig kommer begripa. Ellisons manus var ganska olikt det som till slut filmades - så pass att han försökte ta bort sitt namn från avsnittet. Kritikerna skulle dock bevisa för honom att det hade varit ett misstag att få igenom sitt krav. The City On The Edge Of Forever är nämligen både det högst rankade avsnittet i hela originalserien och vann dessutom en Hugo för bästa filmatiserade historia i kortform.

Men är det då så bra? Ja! The City On The Edge Of Forever innehåller några av de bästa skådespelarprestationerna i serien (till och med den ständigt överspelande Shatner lyckas hålla sig någorlunda på mattan) och manuset är riktigt, riktigt bra. Dialogen, tematiken, musiken, allt känns (och är) mer påkostat än ett vanligt avsnitt. Utöver att avsnittet är så pass bra som det är var det seriens dyraste avsnitt exklusive piloterna. Det känns verkligen som att serieskaparna ville göra något speciellt med The City On The Edge Of Forever och jäklar vad man lyckas! Om du inte sett det ska jag inte spoila för dig, men slutet är något av det mest hjärtskärande jag sett i genren. Ett av få avsnitt av Star Trek som kan framkalla tårar.

Väktaren... vaktar?

Igår gick två inspirationskällor ur tiden. Konstnären, filmskaparen och en av vår tids stora surrealister H.R Giger avled i sviterna efter ett fall i sitt hem. Här i Sverige, bara några timmar senare, basunerade kvällspressen ut att dokumentärfilmaren och journalisten Malik Bendjelloul lämnat oss.

Varför bryr vi oss om att personer vi aldrig träffat avlidit? Är det ens "okej" att sörja eller känna sig särskilt nedstämd? Nätets kommentarsfält fylls av tackord för arbetet de gjort och gett oss, publiken, att uppskatta, men där och där sticker en kommentar upp som ifrågasätter denna nedstämdhet. Själv tror jag att det handlar om konstens kraft. Det må vara film, musik, bildkonst eller vad för något som helst - om det på något sätt har berört och stannat kvar hos oss kommer det alltid kännas som en liten, liten del av oss själva försvinner när upphovspersonen gör det. 

De flesta barn av 80-tal har någon gång blivit skrämda av Gigers design till Alien (1979). Den slemdrypande xenomorfen var Gigers mest kända skapelse, men min fascination för hans design föddes på riktigt i och med det något obskyra datorspelet Dark Seed (1992). Spelet gav mig både mardrömmar och blodad tand att leta vidare efter mer Giger hade gjort. Han är kort sagt en av de konstnärer som haft störst inflytande på mig.

Malik Bendjelloul blev världskänd i och med hans ypperliga dokumentär Searching For Sugar Man (2012). Han var även flitig medarbetare i SVT:s kulturprogram Kobra och det var först där som jag lärde känna hans speciella stil att berätta. I min recension av Searching For Sugar Man skrev jag: "Om du har haft en dålig dag, en dålig månad, ett dåligt år eller ett dåligt liv - se Searching For Sugar Man. Den som inte har ett leende från öra till öra när sluttexterna rullar har inget hjärta." Den värme och medmänsklighet som Bendjelloul skildrade i sina filmer och reportage gör just det där som jag eftersöker - berör.

Så är det okej att sörja någon man aldrig har mött annat än via deras konst? Visst är det okej. Deras berättelser och konst berörde både mig och många andra. Det är också det som är trösten när sådant här händer - vi kanske har förlorat källan till denna glädje, men flodfårorna och bäckarna är kvar.