Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 24 mars 2017 21:15

 


Regi: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Manus: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Medverkande: Maika Monroe, Matt O'Leary, Arnar Jónsson mfl.

Produktionsbolag: Zealous Pictures/Vintage Pictures/Verge Pictures

År: 2017

Längd: 92 min

Land: Island/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3722062/

 

Jenai och Riley njuter av en romantisk resa till Island när något mycket märkligt händer. Över natten försvinner alla på ön spårlöst. Snart inser paret att det inte bara är på Island det är problem utan över hela världen. Sakta förstår de att räddningen inte kommer och att de måste klara sig själva.

 

Den här filmen kunde varit vad för något som helst. En independentfilm listad under science fiction-genren i isländsk-amerikansk samproduktion? Det lät tillräckligt knäppt för att jag skulle bli intresserad. Intresset höll också i sig i den underskönt fotograferade upptakten. Island visar sig från sin vackraste sida och hela filmen (minus massförsvinnandet då) är som en reklamfilm för ön. Det är bara det att det inte händer något. Alls.

 

Om du ska göra en film med bara i princip bara två skådespelare är det livsviktigt att de har kemi. Monroe och O'Leary sköter sig fint i de inledande scenerna, men när det kommer till de starkare känslorna svajar både kemin och skådespelartalangen betänkligt. Jag hade i viss mån kunnat ha överseende med det här om manuset hade varit något att skriva hem om. Det är det inte. Det är ett så urbota dumt manus att jag till sist satt och skrek åt skärmen. Ni är på en ö! Ni vill hem! Ta en jävla båt, packa den full med förnödenheter och segla västerut. När ni slår i USA är ni framme. Gud!

 

På tal om den store snubben i skyn är Bokeh också full med kvasireligiöst babbel på så låg nivå att alla referenspunkter berörs. Är det ett test av Gud? Är det som Job? Är det domedagen? Det enda som saknas är Johannes 3:16 så har vi fått med allt som brukar citeras.

 

Bokeh gör mig bara förbannad. Sällan har jag sett en så snyggt fotad film som samtidigt är så förbaskat tom! Undvik eller skicka en tungur knivur på den!

 

Betyg: 1 foto som räddar den från nollan av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 22 mars 2017 21:30

 


Regi: Damien Macé & Alexis Wajsbrot

Manus: Joe Johnson

Medverkande: Gregg Sulkin, Garrett Clayton, Bella Dayne mfl.

Produktionsbolag: Bigscope Films/Don't Hang Up Films/Wild Spark

År: 2016

Längd: 83 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3610746/

 

Fyra vänner driver en framgångsrik YouTube-kanal (eller den här filmens motsvarighet till YouTube) där de delar med sig av väldigt intrikata busringningar som definitivt går steget längre än rent irritationsmoment. När en av killarna, Sam, har problem med sin flickvän bestämmer sig hans polare Brady för att muntra upp honom. En kväll med lite för mycket öl och busringningar tar dock en skrämmande vändning när ett av deras offer inte visar sig vara en man som uppskattar deras humor...

 

Don't Hang Up hamnade i min recensionshög som de andra två filmer med snarlika titlar jag recenserat på sistone. Tredje gången gillt för en "Don't-film" på kort tid alltså. Tyvärr visade sig Don't Hang Up vara en riktig dussinfilm.

 

Vanligtvis brukar en film ha en stark öppningsakt för att få tittaren intresserad nog att hänga med på resten av historien. Den här filmen börjar istället med en usel första halvtimme för att gradvis bli bättre. Jag hyser ingen som helst sympati för varken Sam eller Brady. De är urtypen av de jobbigaste killarna du stötte på under gymnasietiden. Gott så, men då måste väl åtminstone deras nemesis vara bättre? Nej, inte det heller tydligen. När manusförfattare Joe Johnson försöker vara smart med sina plot twists kan jag bara sucka. Jag såg hur det här skulle sluta innan förtexterna slutat - ingen överdrift.

 

Efter att ha sett den fantastiska sociala medier-skräckantologin Black Mirror (2011) finns det inget som överraskar alls med den här rullen. Med uselt skådespel, ett manus lika förutsägbart som trasigt och de jobbigaste karaktärerna i mannaminne bör du hålla dig ifrån den här filmen. Lägg på.

 

Betyg: 1 douchebag av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 12 januari 2017 21:09

 


Regi: Maren Ade

Manus: Maren Ade

Medverkande: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn mfl.

Produktionsbolag: Komplizen Film/Coop99 Filmproduktion/KNM mfl.

År: 2016

Längd: 165 min

Land: Tyskland/Österrike/Rumänien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4048272/

 

När Winfrieds älskade hund dör bestämmer han sig för att hälsa på sin mycket ambitiösa affärskvinna till dotter i Rumänien. Dottern, Ines, oroar Winfried med sin glädje- och håglöshet, något som han kopplar samman med det stressiga liv hon lever. När han är på väg hem till Tyskland vänder han och kommer tillbaka som "Toni Erdmann", en karaktär som Winfried spelar så väl att han lyckas bli coach till Ines chef...

 

I nästan ett års tid har jag hört sagolika recensioner om den här filmen. Superlativen har staplats ovanpå varandra och den har hyllats i både Cannes och på de andra europeeiska festivalerna. Efter att ha sett Toni Erdmann måste jag ifrågasätta min verklighet. Är det jag eller världen som blivit galen?

 

Det här är en av de långsammaste museringar jag någonsin sett om en förälders förhållande till sitt barn. Såld som en komedi är det extremt långt mellan ens fnissen när Winfried/Toni drar igång med förlegad rekvisitakomedi som mest får en att ta sig för pannan. Det här är "pappahumor" på en nivå som är så låg att inte ens göteborgarna hade skrattat. En scen involverar en pruttkudde. I shit you not...

 

Jag ser vad Maren Ade försöker gör med sin film. Genom att kasta in "Toni" i Ines liv vill hon skapa en kontrast mellan dotterns hyperseriösa arbete och Winfrieds låt-gå-attityd. Winfried vill att hans dotter ska släppa loss och ha roligt. Ines är dock en av de kallaste och mest ointressanta karaktärer jag sett på mycket länge. Filmens emotionella final hade kunnat ändra på detta - om det inte vore för att filmen klockar in närmre tretimmarsstrecket än det vid två.

 

För att berätta en historia på 165 minuter krävs det ett epos, en berättarteknik, intressanta karaktärer och riktiga storylines. Toni Erdmann liknar mest valfri Jerry Lewis-film på det tyngsta nedåttjack du kan hitta. Det är så förbaskat långsamt och träigt att om jag inte hade befunnit mig på en plats där jag inte hade något annat att göra (långfärdståg) hade jag troligen gett upp. Den klarar sig undan nollan på grund av goda skådespelarinsatser mer än något annat, men det här är riktigt uselt. Undvik.

 

Betyg: 1 löstandstysk av 5 möjliga

Av Ulf - 23 oktober 2016 11:30

 


FFF 2016 Dag 6: Ett steg fram, två steg bak (men ganska bra ändå)

 

Entusiastisk över fredagens Bieffekterna såg jag fram emot att se mer svensk genrefilm i Vilsen (2016). Jag valde mellan detta och att uppleva virtual reality som ett skadat rådjur (!) i Oh Deer! (2016). Jag valde fel...

 

 

Flera bestialiska mord inträffar i Göteborg. Gemensamt är de geometriska mönster som karvats in i offrens ryggar. Polisen Göran Lidman får i uppdrag att leda utredningsgruppen som tillsätts. Bevisen pekar mot en ockult grupp som verkar i staden. Samtidigt försöker den före detta prästen Gabriella komma underfund med vad som egentligen hände när hennes far försvann på 70-talet. Snart korsas Lidmans och Gabriellas vägar, men frågan är om det är för sent?

 

Alltså, jag är ledsen, men jag kan inte ta det här på allvar. Vilsen innehåller i princip alla klyschor du kan tänka dig i filmer av det här slaget. Exempelvis är Lidman givetvis en frånskild far som låtit jobbet komma i första hand. Vidare har han ett komplicerat förhållande till sin son och hans team består av medelålders män som "alltid gjort saker på sitt sätt" kombinerat med ambitiösa yngre poliser som kommer med "nydanande" idéer som gärningsmannaprofilering. Snark. Det enda som saknas är att en av poliserna tar sig en sup, lutar sig tillbaka och säger "fan, vilket jobb man har alltså".

 

Klyschor är klyschor av en anledning. Om man använder dem på ett bra sätt och är medveten om vad man gör kan de fortfarande fungera. Det kräver dock bra karaktärer och ett tajt manus. Karaktärerna i Vilsen är, som ovan beskrivet, tyvärr papperstunna och manuset läcker som ett såll. Framförallt är det feldisponerat. Det är Gabriellas historia som man hade kunnat göra något med, inte Lidmans fattigmans-Beck. Dessutom skulle dialogen behöva ett antal revideringar. Jag dog lite inombords redan vid repliken: "Guds hand finns i Göteborg". Det som fick mig att skratta högt var dock när en karaktär, för att understryka hur ond hen är, slår ihop tänderna framför Lidman. I shit you not. Om Bieffekterna var ett steg framåt är Vilsen två steg tillbaka. 1 vilsen själ i pannkakan av 5 möjliga.

 

 

 


Jag hade planerat att spendera lördagkvällen i soffan med screeners av de två övriga filmer som visades, Don't Knock Twice (2016) och Egomaniac (2016). Wilmer X ljög dock för mig - jag kunde inte lita på teknikens under. Istället tog jag mig till Filmstaden (och inte Kino som jag skrev igår) för att tvätta bort den beska smaken av Vilsen. Det visade sig vara ett lyckodrag.

 

Don't Knock Twice handlar om hur en konstnär, Jess, försöker återankyta med sin dotter efter att hon lämnat henne hos socialen nio år tidigare. Dottern, Chloe, är inte alltför tänd på idén, men när en gammal vandringssägen som hon själv har en del i visar sig kanske vara sann följer hon med sin mor hem trots allt. Men Chloe har inte bara kläder med sig i bagaget...

 

DTK är kul. Det finns inget bättre ord att beskriva den med. Istället för att försöka ge en djuplodande psykologisk undersökning av sina karaktärer eller dylikt trycker den plattan i mattan och släpper inte på gasen tills eftertexterna rullar. Caradog W. James står för regin och håller den lika tajt som jag hoppades på i och med att jag verkligen gillade hans insatser i registolen med hans förra film, The Machine (2013). Här verkar James ha fått en säck med beprövade skräckteman och troper och istället för att välja och vraka tömmer han ut hela innehållet på en gång. Detta tillvägagångssätt ger förvisso en ganska splittrad film där logiken inte alltid fungerar, men jag kan ha överseende med det den här gången. DTK vill skrämma dig och gör det med beprövade knep som funkar mycket bättre i biosalongen än hemma (läs: jump scares). Dessutom, med Katee Sackhoff i huvudrollen är det svårt att gå fel. Om du gillar spökerier och är redo att sätta hjärnan på standby ett tag är DTK något att kolla in! 3+ knackningar av 5 möjliga.

 

 

 

Innan kvällens avslutande film, Egomaniac, visades den mycket ambitiösa svenska kortfilmen Legend Of Dark Rider (2016). Det är början till en längre film på samma tema som kretsar kring vikingalegender och är den enda kortfilm som visas utanför specifika kortfilmspaket på FFF i år. Handlingen kretsar kring en grupp soldater som skickas norrut för att ta reda på sanningshalten bakom ryktena om ett monster som härjar på de snöiga vidderna. När de söker skydd på ett värdshus inser de snart att jägaren lätt kan bli byte själv. Jag ser verkligen fram emot och hoppas att detta blir den långfilm som planeras. Produktionsvärdena är genom taket för en kortfilm och fick mig att tänka på en mix mellan valfri Conan-film och någon av de senare årens fantasyserier. Mycket väl värd att hålla ögonen på!


Jag hade ingen koll alls på vad jag gav mig in på med Egomaniac, men den visade sig vara festivalens (nåja, Lundadelen av festivalen) bästa film hittills. Catherine Sweeney är en aspirerande filmskapare som försöker få finansiering för sitt nästa projekt, en romantisk zombiekomedi, samtidigt som hon måste hålla sig flytande med pengar för att betala mat och hyra. Catherine stiftar bekantskap med två mer eller mindre lodisar till producenter, men inser att hon måste börja kompromissa för att få sin film gjord. Men var drar man gränsen? Kan man verkligen ha med en talande hund i en romantisk zombiekomedi?


Egomaniac är verkligen en filmälskares film. Många som är så pass filmintresserade som undertecknad har någon gång försökt göra en film själva. Oftast faller det på teknik och pengar. Mitt eget projekt, en slasher inspelad i världens läskigaste ödehus, föll samman när man helt sonika rev huset. Igenkänningsfaktorn med Catherine är därför stor för min del. Möten utan poäng, kompromisser och åter kompromisser. Catherine måste dessutom kämpa mot synen på kvinnliga genreregissörer (något som jag av förklarliga skäl inte behövde göra) och ändra sin image därefter.

 

Resultatet är en fruktansvärt rolig film för dig som gillar galghumor och kreativa processer. Filmens titel är smått briljant bara den, eftersom den verkligen sätter fingret på vilken typ av person du behöver kunna vara för att få saker och ting gjorda i affärsvärlden. Nic Lamont är perfekt i rollen som Catherine och har en slags surmulen uppsyn som gjorde att jag småskrattade vid varje närbild. Hon har komisk timing och jag både hoppas och tror vi kommer se mer av Lamont i framtiden. Om DTK var kul på ett underhållande sätt, fast utan skratt, är Egomaniac en veritabel skrattfest. Den innehåller scener som fick mig att tjuta av skratt och är ett måste för alla aspirerande filmskapare eller fans av svart komik i allmänhet. Lysande! 5 pratande strumphundar av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in de Méliés-nominerade kortfilmerna i ett paket på Kino klockan 15:00 och stannar kvar för Lilith's Awakening klockan 17:00. Ikväll visas även Shelley och K-Shop 19:00 respektive 21:00 på Kino, men dessa har jag redan hunnit se. Hepp!

Av Ulf - 12 oktober 2016 20:59

 


Regi: Nick Gillespie

Manus: Nick Gillespie

Medverkande: Rupert Evans, Steve Garry, Deirdre Mullins mfl.

Produktionsbolag: Belstone Pictures

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4475992/

 

En grupp soldater jagas av något genom de brittiska skogarna. Med sig i släptåg har de två fångar. Utan chans att nå säkerhet innan natten tar de skydd i en gammal sliten tank, men när märkliga saker börjar hända såväl innanför som utanför deras nya metallboning får de skäl att undra om det var så klokt att stanna just där...

 

Tank 432 är slöseri. Det är den bästa beskrivningen av den här filmen. En premiss som hade kunnat bli något (klaustrofobisk miljö, okänd fiende, gruppslitningar) blir 87 minuter av tittande på klockan. Nej, nu är jag lite orättvis. Den har snyggt foto och okej skådespelarinsatser, men manuset glömde de ta med till inspelningen. Nick Gillespie har både regisserat och glömt manus och jag har inte alltför mycket positivt att berätta av hans avsaknad av berättarstruktur och teknik. Vad Gillespie verkar ha missat är att det är en stor skillnad mellan att vara mysterisk för att förhöja stämningen och vara mysterisk för sakens skull. En bra manusförfattare vet att det måste komma någon form av vettig pay off för mysterierna. Här får vi mest en halvdan "förklaring" i filmens slutscen som känns mer än lovligt krystad och typisk.

 

Jag önskar att jag hade mer att säga om Tank 432, men det är en väldigt tom film utan något som utmärker den... annat än tristess.

 

Betyg: 1 tankhotell av 5 möjliga

 

Tank 432 visas på FFF 2016, måndag 24/10, klockan 21:00 på Kino 1

Av Ulf - 25 september 2016 17:00


Everything Trek del 15: The Original Series 3.2 - 3.5

 

 

3.2. The Enterprise Incident

 

Sändes: 27/9 1968

Stardate: 5027.3

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad gränszon mellan Federationen och det Romulanska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Kapten Kirk uppträder märkligt och snarstucket. Mer än vanligt det vill säga. Till råga på detta ger han order som inte bara är ologiska utan direkt farliga. Besättningen, i tron om att Kirk lyder order från Federationen, styr Enterprise genom den neutrala zonen mellan Federationen och det Romulanska imperiet. Så fort de kommer över gränsen till imperiet omringas de av tre romulanska skepp, till synes utrustade med cloakingteknik...

 

Det är nästan en regel att när man blandar in The Neutral Zone i ett avsnitt så kommer det bli spektakulärt och bra. The Enterprise Incident är inget undantag från regeln. Mycket välskrivet av D.C Fontana och med tajt regi av Meredyth Lucas är det här ett avsnitt i bästa matinéstil som skickligt manövererar genom politiska förtecken om kapprustning. Spocks annorlunda roll i avsnittet gör också sitt till samtidigt som det ligger helt i hans natur som karaktär. Med en spännande story, god regi och förhållandevis fint skådespel (okej, inte Shatner) från merparten av de inblandade är The Enterprise Incident ett av mina favoritavsnitt i tredje säsongen. Bör inte missas!

 

 

  Är det där spetsiga romulanska öron eller är du bara glad att se mig?

 

 


3.3 The Paradise Syndrome

 

Sändes: 4/10 1968

Stardate: 4842.6

Manus: Margaret Armen

Regi: Jud Taylor

Platser: Amerind (en planet med mycket jordlika egenskaper, hem för en mix av amerikanska urinnevånare)

Betyg: 2-/5

 

Enterprise besöker planeten Amerind för att avstyra ett potentiellt katastrofalt asteroidnedslag. Väl där förvånas de över hur jordlik planeten är, inte minst att den befolkas av människor med väldigt mycket gemensamt med en rad stammar av amerikanska urfolk. När Kirk undersöker en mystisk obelisk på planeten tappar han minnet och när besättningen inte kan hitta honom tvingas de fokusera på asteroiden. När Kirk vaknar upp ser urinnevånarna honom som en gud...

 

Vissa avsnitt av originalserien har inte åldrats väl och The Paradise Syndrome är ett väldigt tydligt exempel på detta. De amerikanska urinnevånarna porträtteras som "nobla vildar" som inte utvecklats nämnvärt på de hundratals år som de spenderat på Amerind. Kirk å andra sidan, trots tappat minne, visar sig vara ett tekniskt geni som på några månader gör livet mycket drägligare för stammarna. Han är ju vit man... och gud. Ja... ni hör hur sunkigt det här låter. När man inte ens kan hitta riktiga amerikanska urinnevånare att spela alla rollerna så använder man sig dessutom av vad jag bara kan beskriva som "red face". Det är riktigt illa.

 

Avsnittets andra halva, den om asteroiden, räddar avsnittet från ett sämre betyg. Den expanderar på "Space Seed-teorin" och har några intressanta idéer. Det gör dock inte avsnittet särskilt sevärt. Speciellt inte med en Shatner som inte ens försöker längre.

 

 

 

  En av Shatners mer subtila scener

 

 

 

3.4 And The Children Shall Lead

 

Sändes: 11/10 1968

Stardate: 5029.5

Manus: Edward J. Lakso

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Epsilon Indi I (huvudplaneten i sitt solsystem, lokaliserad cirka 20 ljusår från Sol. Tidigare hem för en avancerad ras, nu Federationskoloni), Marcos XII (tolfte planeten i Marcos-systemet med en population på flertalet miljoner), Triacus (Tidigare hem för ett legendariskt piratband, nu under Federationskontroll), Starbase 4 (omämnd).

Betyg: 1/5

 

Ett nödanrop för Enterprise till Triacus, där de finner alla vuxna kolonisatörer döda. Märkligt nog tycks barnen varken sörja sina föräldrar eller ens kännas vid att de dött. Efter att plockat ombord dem på skeppet börjar snart konstiga saker hända. Barnen står under kontroll av något, eller någon, som tillåter dem styra folks handlingar genom suggestion...

 

Uj... det här är en riktig soppa. För att tropen med elaka barn ska fungera så måste barnskådespelarna hålla måttet. Det gör de inte. Å andra sidan kanske man inte ska klanka ner på deras insatser när man jämför dem med Shatner. Alltså, det här är nog det avsnitt av originalserien som Shatner kör sina mest imiterade gester - alla efter varandra. Det är en studie i uselt skådespel! Som sådant är det ganska fascinerande, men när manuset spretar åt elva håll samtidigt har regissör Chomsky inte något vidare att arbeta med. And The Children Shall Lead räknas ofta till ett av de sämsta avsnitten i serien. Den här gången håller jag med. Skippa.

 

  Never, ever, ever trust a ginger - you will always regret it

 


 

3.5 Is There In Truth No Beauty?


Sändes: 18/10 1968

Stardate: 5630.7

Manus: Jean Lisette Aroeste

Regi: Ralph Senensky

Platser: Den galaxtiska barriären (starkt energifält som avgränsar Vintergatan), Medusa (omnämnd), Vulcan (omnämnd)

Betyg: 2/5

 

Enterprise ska transportera Medusas ambassadör tillbaka till dess hemvärld. Medusianerna, varelser av ren energi, driver de utan stark mental disciplin galna om de skulle se på dem. När amabassadörens assistent, Dr. Miranda Jones, blir föremål för en oönskad uppvaktning av sin medarbetare gör han misstaget att se på ambassadören...

 

Is There In Truth No Beauty? har en del riktigt intressanta idéer, men lyckas tyvärr inte utveckla dem. Historien om en varelse så annorlunda (besättningen använder ordet "ful", men det är svårt att se hur ett energimönster skulle vara fult) att den driver människor galna låter som något från H.P Lovecraft och borde nog också skrivits så. Istället får vi en ganska långsam betraktelse över skönhetens natur och ett manus som egentligen inte har särskilt mycket att säga. Stort plus blir det dock för Diana Muldaur i rollen som Dr. Jones. Ett proffs ut i fingerspetsarna som kallades in med kort varsel då den ursprungliga skådespelerskan fick förhinder. Att hon stjäl varenda scen hon är med i är därför också imponerande. På det hela taget är Is There No Beauty In Truth? ett dussinavsnitt som varken engagerar eller förargar.

 

  Fast strandmodet på 2200-talet rockar

 


 

Av Ulf - 21 september 2016 20:00

 


Regi:  Jaume Collet-Serra

Manus: Anthony Jaswinski

Medverkande: Blake Lively, Óscar Jaenada, Angelo Josue Lozano Corzo mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Ombra Films/Weimaraner Republic Pictures

År: 2016

Längd:  86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4052882/


Nancy åker mot bättre vetande ensam till en strand i Mexico dit hennes mor brukade resa för att surfa. Efter en dag bland vågorna blir Nancy attackerad av en haj. Efter att ha klättrat upp på en korallklippa tvingas hon fundera ut ett sätt att ta sig i land utan att bli attackerad, samtidigt som elementen inte är hennes vänner.


För några år sedan gjorde en av mina favoritrecensenter på nätet, James Rolfe, en video som hetter Top 40 Shitty Shark Movies där han går igenom den uppsjö av hajfilmer som kom efter Jaws (1975). I fin tradition hade The Shallows kvalat in på den listan gott och väl. I mitt stilla sinne trodde jag att en av de fåtal filmer av det här slaget som går upp på bio i Sverige skulle åtminstone vara underhållande. Det här är dock en av årets sämsta filmer, alla kategorier. Uselt spelad, ett manus som går på tomgång från bildruta ett och en protagonist så puckad att man hejar på hajen.


Blake Lively... ja, vad säger man? Hon har två lägen i The Shallows - över- och underspel, men till allra största del det senare. Oftast agerar hon som att vad som händer är havsmotsvarigheten att skrubba knäet efter att ha snavat. Sen kommer scenerna där hon ska spela desperat... Det blir ett vrålande i flertalet minuter. Lively har tyvärr också den i princip enda rollen av betydelse i filmen. Hon kan knappast bära den.


Å andra sidan har hon manuset att kämpa mot också. Idiotbeslut tas på idiotbeslut och när en haj är smartare än vad du är kanske du inte borde lämna huset, än mindre åka till en avlägsen strand på egen hand. För att knyta ihop säcken med skit är regin från Jaume Collet-Serra inget att hurra för. Collet-Serra har en väldig fascination för Livelys kroppsliga attribut, vilket gör att han missar dramaturgisk uppbyggnad i en rad scener för att istället fokusera blicken på hennes bröst.


The Shallows är en riktigt shitty shark movie, men inte på ett underhållande sätt. Undvik.


Betyg: 1 missad nolla för fint undervattensfoto av 5 möjliga

Av Ulf - 11 september 2016 19:00


Everything Trek del 13: The Original Series 2.20 - 2.23

 

 

2.20 Return To Tomorrow

 

Sändes: 9/2 1968

Stardate: 4768.3

Manus: John Kingsbridge

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som koloni)

Mars (omnämnd som koloni)

Betyg: 2+/5

 

Under en kartläggningsexpedition av ett tidigare outforskat system stöter Enterprise på den mystiske Sargon - ett medvetande som varit fången i en dator i över en halv miljon år. Sargon och hans två vänner är de sista överlevande från en avancerad civilisation som lyckades förgöra sig själva. Innan dess hade de dock etablerat kolonier runt om i universum. Sargon tror nu att mänskligheten är en avlägsen släkting till hans ras och kan fungera som tillfälliga värdar tills de överlevande konstruerat konstgjorda kroppar till sina medvetanden.

 

Premissen bakom Return To Tomorrow är inte dum alls och det är det första omnämnandet av den återkommande "space seed-teorin" - det vill säga att anledningen till att många utomjordiska raser i serierna liknar varandra är att de kommer från en och samma urras. Det är ett intressant tankeexperiment som återkommer i senare serier men som egentligen aldrig utforskas fullt ut. I Return To Tomorrow får denna kittlande tanke ta en baksätesposition till kärlekshistorien mellan Sargon och hans hustru, som fantastiskt nog även hon överlevt den långa dvalan. Intressanta infallsvinklar sopas under mattan och med Shatner i ovanlig överspelsform även för att vara honom blir Return To Tomorrow aldrig något avsnitt som lyfter. Synd.

 

 

 

 IKEA-möblerna fick slutligen medvetande


 

  

2.21 Patterns Of Force


Sändes: 16/2 1968

Stardate: N/A

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Vincent McEveety

Platser: Ekos (hem för en pre-warp-civilisation med teknik på ungefärlig tidig 1900-tals-nivå med Jordens mått mätt)

Zeon (planet i samma system som Ekos. Hem för en pre-warp-civilisation med högre teknologisk utveckling än sin granne)

Betyg: 4/5

 

Den ledande historieantropologen John Gill har slutat skicka in rapporter från sitt observationsuppdrag på planeten Ekos. Enterprise skickas för att återuppta kontakten men möts av något de aldrig kunde förutspått - Ekos har genomgått en teknologisk revolution och styrs av nazister, komplett med samma uniformer och symboler. Och John Gill har utropat sig till führer...

 

Patterns Of Force är en riktigt bra allegori över andra världskriget i stort och totalitära stater i allmänhet. John Meredyth Lucas skrev manuset i och med sitt stora intresse av hur regimer av detta slag kunde bibehålla makten och även om analysen är något grund (det här är trots allt en tv-serie från 60-talet) lyckas han berätta en spännande och engagerande historia. Innevånarna från systerplaneten Zeon (läs: Sion) får stå som den front som nazisterna på Ekos vänder sig mot. Det är här som mina invändningar mot avsnittet finns. Begrepp som "den slutgiltiga lösningen" och "förintelse" används lite väl lättvindligt. Avsnittet fick ta emot skarp kritik i Tyskland där det inte visades på tv förrän 2011. Trots denna invändning är Patterns Of Force ett spännande och bra avsnitt som visar på seriens styrka att använda samtida (eller närliggande) historiska allegorier i science fiction-miljö.

 

 

 

Tagen ur kontext måste detta vara en av de märkligare bilderna från serien



 

  

2.22.  By Any Other Name


Sändes: 23/2 1968

Stardate: 4657.5

Manus: D.C Fontana & Jerome Bixby

Regi: Jerome Bixby

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som för det tekniskt avancerade kelvaniska imperiet), Eminiar VII (omnämnd), Ganymede (Jupitermåne omnämnd för sin spritproduktion), Kelvanska imperiet (enormt imperium i Andromedagalaxen).

Betyg: 3+/5

 

När Enterprise svarar på ett nödanrop på en tidigare outforskad värld hamnar skeppets besättning i klorna på representanter från det kelvanska imperiet. Kelvanerna, hemmahörande i Andromedagalaxen, har med sina generationsskepp scoutat Vintergatan för erövring. Nu är de redo att återvända hem och de tänker göra färden med Enterprise...

 

En stor skillnad mellan originalserien och senare versioner är avstånden. Om man jämför med exempelvis Star Trek: Voyager skulle en färd från galaxens ena hörn och hem ta åtskilliga decennier, även om man inte stannade på vägen. I orginalserien åker man till galaxens kant på några timmar. Visserligen med modifierad teknik, men ändå. Vintergatan verkar helt enkelt inte särskilt stor. Nåja, By Any Other Name är ett bra avsnitt som visar på den klassiska science fiction-tropen att hur avancerade vi än blir som släkte så finns det en distinkt fara i att glömma bort vårt känsloliv. Det hade kunnat bli riktigt lökigt, men D.C Fontanas mansu räddar premissen så att den spelar mer åt humor än seriöst muserande. Inget klassiskt avsnitt på något sätt, men god underhållning.

 

 

 

 

Om du vill få en tekniskt överlägsen varelse inte särskilt överlägsen längre - få Scotty att supa honom under bordet 

 

 

     

 2.23 The Omega Glory

 

Sändes: 1/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Vincent McEveety

Platser: Omega IV (bebodd planet i Omega-systemet där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt efter ett förödande krig),

Betyg: 1/5

 

Enterprise systerskepp, U.S.S Exeter, hittas i omloppsbana kring Omega IV, men ingen är där för att förklara varför de skickat ut ett nödanrop. På planetens yta hittar de Exeters kapten, Tracey, som förklarar att besättningen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och han är den enda överlevande. I strid med Federationens huvuddirektiv har Tracey lagt sig i befolkningens tekniska utveckling. Skälet kommer visa sig vara något värt att slåss för... och något tämligen korkat.

 

Gene Roddenberry var en idéernas man och brukade ha ganska mycket backning när han skrev de manus som han skrev. Så är inte fallet med The Omega Glory och jisses vad det märks. Roddenberry föreslog detta som seriens pilotavsnitt, men tv-bolaget ansåg att manuset var för svagt. Skrivet som en allegori över vad som skulle kunna inträffa om USA och Sovjetunionen hade börjat med biologisk krigsföring mot varandra är det ett avsnitt som verkligen åldrats dåligt. Manuset är som sagt svagt och de goda intentioner som premissen bygger upp faller pladask i en sista akt där bara den mest förhärdade blåblodiga amerikanska patriot skulle kunna behålla intresset. Tack och lov fick det här avsnittet stå tillbaka för en sen plats i säsong 2. Annars hade serien troligen aldrig fått fotfäste. Skippa.

 

 

 

 Inte jazzbacillen direkt

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se