Regi: Josh Boone

Manus: Josh Boone & Knate Lee

Medverkande: Maisie Williams, Anya Taylor-Joy, Blu Hunt mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Studios/Marvel Entertainment/TSG Entertainment

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4682266/

Det sista Dani minns innan hon vaknar upp fastlåst i en sjukhussäng är att hon sprang från något som ödelade reservatet där hon bodde tillsammans med sin pappa. Läkaren, Dr. Reyes, förklarar att vad som än hände så är Dani den enda överlevande. Av någon märklig anledning klarade sig Dani utan en skråma. Reyes har utrönat att Dani är en mutant och tagit henne till ett vårdhem för unga diton som måste vänja sig vid sina krafter. Men allt är inte som det verkar...

The New Mutants är en av mina favoritgrupperingar i Marvels universum. Tänk allt personligt drama från X-Men fast uppskruvat till tusen i och med att samtliga gruppmedlemmar är tonåringar. Gruppen har också en av mina favoritkaraktärer i den plågade och i princip halvgalna Illyana Rasputin, eller Magik som hennes superhjältenamn blir. Det borde inte vara svårt att göra en superhjältefilm om en grupp tonåringar med hormonerna på utsidan och tragiska backstories. Det visade sig att det tydligen var det.

Josh Boone hade ett ganska otacksamt arbete med den här filmen. Alla turerna mellan 20th Century Fox och Marvel resulterade i att The New Mutants gång på gång sköts upp och från att ha varit den inledande filmen i en trilogi (som skulle kulminera med en team up-film med resten av X-Men) blev det en fristående historia. Delar fick filmas om för att passa in i den kontinuitet som Fox försökte bygga med sina mutantfilmer och det blev mest en soppa av allt. Till sist släpptes filmen till väldigt blygsamma recensioner nu i år.

Allt detta har tyvärr gjort The New Mutants till en av de sämsta Marvelfilmerna i modern tid. Med en speltid på en halvtimme kortare än de flesta andra Marvelfilmer fungerar inte deras välbeprövade formel för att bygga upp en superhjältefilm alls. Vi kastas in i handlingen och är lika förvirrade som Dani när hon vaknar upp på sjukhuset. Väl där blir jag tyvärr snart varse om vad det gjort med min Illyana... hon är en bitch. Det finns inget annat sätt att säga det på. Hon är en mean girl som saknar all form av den subtilitet och karaktärskomplexitet hon gör i serieförlagan. Anya Taylor-Joy gör vad hon kan med materialet, men karaktären är så klumpigt skriven att jag mest suckade.

Det här är något som går igen med i princip alla karaktärerna i filmen. Den enda som kommer undan med lite heder i behåll är Maisie Williams i rollen som hamnskiftaren Rahne Sinclair (Wolfsbane, för oss serienördar). Williams är för bra för att vara med i det här skräpet. Okej, Charlie Heaton gör också en någorlunda rolltolkning av Sam Guthrie (Cannonball), men han spelar i princip samma roll han alltid gör - smått förvirrad och tystlåten ung man.

Jag vet verkligen inte vem den här filmen är för. Den är på tok för våldsam för de yngre seriediggarna, men har inte samma edge som exempelvis filmerna om Deadpool hade. Den är extremt valhänt skriven och yttre omständigheter sköt den i sank redan innan den var klar. Det enda positiva jag kan säga är att nu när Disney ska reboota alla mutanterna från Marvel så kanske vi får en nyversion om några år. Det är dock ett dåligt tecken för en film att när det enda man ser fram emot med den är att den ska göras om.

Betyg: 1 gör om, gör rätt av 5 möjliga

FFF 2020 Dag 5: Japanska fotografer och italienska karantändraman

Sista dagen på den märkligaste upplagan av FFF jag varit med om bjöd på två filmer för min del, den japanska Woman Of The Photographs (2020) och det italienska Darkness(2019). Tyvärr missade jag den av tradition knäppa avslutningsfilmen, det här året den kanadensiska Psycho Goreman (2020). Den verkar dock helskön, så det blir att hålla ögonen öppna på streamingtjänsterna. 

Avslutningen såg också slutet på Maritte Sørensens tid som festivalgeneral. Maritte tog över facklan efter Johan Barrander och har fortsatt festivalen i samma fina anda. Förändringsarbetet med att få större kvinnlig representation bland filmskaparna på festivalen fortsatte i Sørensens regi och framförallt tycker jag att kortfilmsavdelningen av festivalen fått en uppsträckning. Sørensen är sjukt trevlig att ha att göra med och har en viss typ av humor som jag uppskattar väldigt mycket. Inte minst förra årets twisttävling på Mejeriet kommer jag komma ihåg länge, med Sørensen i komplett Mia Wallace-klädsel. Awesome! Jag både hoppas och tror att den nye festivalgeneralen kommer göra ett lika bra jobb, men det är stora skor att fylla!

Vinnarna av Méliès d’argent-priset för Lund presenterades också under gårdagen. I kortfilmsklassen fick Hungry Joe (2020) ta emot priset med motivationen: "Powerful claustrophobia delivered with sharp cinematography and incisive sound design.  Explores the shame of not loving your own child – while managing to  be both genuinely disgusting and a nightmarish vision delivered almost like a greek tragedy. Amazing interpretation of both the horrors of parenthood, post partum depression and consumer society."

Dessutom fick Migrants (2020) motta ett specialomnämnande. I långfilmsklassen gick specialomnämnandet till Marygoround (2020), men priset i sig gick välförtjänt till den franska varulvsfilmen Teddy (2020) med motiveringen: "Playful interpretation on the well loved werewolf genre, this brings charming  quirkiness to tell a coming of age story in a precise and compelling way.  We honor this special kind of weirdness that addresses the dilemma of ‘not belonging’ in a film that represents the arrival of an  inventive and talented filmmaker."

Jag håller med juryn om långfilmskategorin, men när det gäller kortfilmsditon fanns det mycket bättre val. Men, som jag var inne på tidigare, så har kortfilmskategorin verkligen fått en uppsträckning under Sørensen så det fanns ingen nominerad som var totalt värdelös. På det hela taget ganska bra alltså.

Streamingdagen inleddes med den japanska Woman Of The Photographs. En man som driver sin fars gamla fotografstudio spenderar mestadels sina dagar med att göra retuscheringar för folk som vill se bättre ut på sina profilbilder till dejtingsajter. Hans liv förändras dock markant då han en dag träffar på en vacker ung kvinna ute i skogen. Kvinnan har fallit ner från ett träd när hon skulle ta en bild till sina Instagramföljare och mannen lyckas inte bli av med henne. Hon nästlar sig in i hans liv för att han ska hjälpa henne med hennes bilder.

Uj... ja, var börjar man? En film som är under 90 minuter lång men som känns som en evighet är inte ett recept för ett lyckat berättande. Woman Of The Photographs är en film som försöker berätta genom subtilitet, blickar och mycket sparsmakad dialog, men lyckas mest bli långtråkig. Huvudrollerna, som inte ens får namn, är helt okej, men det krävs så mycket mer än så här för att få mig intresserad. Fotot är, av förklarliga skäl, filmens starkaste sida. Det är minimalism när den är gjord på rätt sätt. Men vad gör det när manuset är förbaskat tråkigt och premissen mest handlar om hur fotografimediet förändrats från att dokumentera minnen till att skildra oss själva. Det är en övertydlig och klumpig metafor som inte går hem. Betyg: 1 needs more body horror av 5 möjliga.

Då fungerade subtiliteten i den italienska Darkness mycket bättre. Tre systrar bor tillsammans med sin strängt religiösa far i en totalt igenbommad villa utanför stan. Efter en apokalyptisk händelse är världen nedanför bergen radioaktiv och solljuset har blivit dödligt, framförallt för kvinnor. Flickorna lämnas ensamma långa stunder åt gången då fadern ger sig ut för att leta mat i det post-apokalyptiska landskapet. Snart börjar dock den äldsta systern ifrågasätta historierna han berättar om världen utanför. Kan den verkligen vara så farlig?

Emanuela Rossis regidebut lovar mycket gott inför kommande produktioner. Berättelsen om de tre systrarnas väl och ve är engagerande och de unga skådespelarna gör jättefina roller. Religionens betydande roll i framförallt pappans liv är också bra skildrad, även om vi ganska fort märker att inte allt står rätt till med honom i den (och andra) aspekter. Det jag vänder mig lite mot är att Rossi "visar sin hand" lite för fort. Manuset hade blivit mycket mer intressant om det hade varit mer tvetydigt och vi kan ganska fort räkna ut hur saker och ting faktiskt ligger till. Här finns också mer eller mindre logiska luckor med vad flickorna kommer ihåg om världen innan apokalypsen. Trots detta är Darkness en film som pekar mot större saker i Rossis framtid. Bra start, så att säga! Betyg: 3 knäppgökar till farsor av 5 möjliga.

Med det stänger jag bevakningen av FFF 2020. Det blev inte som vi hade tänkt oss, men det blev åtminstone något. En stor eloge till alla som arbetar med den här festivalen för att ge oss åtminstone lite kultur och underhållning under 2020. Jag är väldigt, väldigt tacksam och tacksam för att ha fått bevaka den här festivalen som press de senaste åtta åren. Vi ses år nio!

FFF 2020 Dag 3: Parlamentzombies och varulvar

Jag tror inte det finns något annat filmland som har mig så tudelad som Frankrike. Varje år ser jag ungefär lika delar fantastisk som vedervärdig film från fransoserna. Det finns vad jag kallar "bra och dåligt franskt". Dag 3 av FFF 2020 bjöd på ett exempel av varje. Dagen började dock med wrestlingdramakomedi från Nya Zeeland i The Legend Of Baron To'a (2020).

Fritz återvänder hem till sitt gamla kvarter för att sälja sitt gamla barndomshem. Det är dock enklare sagt än gjort. Kvarteret har gått ner sig rejält sedan han var där sist och styrs nu av ett gäng. Fritz pappa, den numere bortgångne legendariske brottaren Baron To'a, har alltid varit en stor stolthet för grannskapet. När hans gamla mästerskapsbälte stjäls vägrar Fritz farbror gå med på att sälja huset - bältet måste hem först.

Jag har alltid älskat wrestling. Det är en speciell underhållningsform vars lockelse för den oinvigde kan tyckas bisarr, men jag vidhåller att det är en konstform precis som alla andra. Det är våldsam balett med improvisationsteater. Hur kan man inte älska det? Hur som helst är jag knappast ensam om att gilla wrestling. Det är fortfarande en jätteindustri i delar av världen och en kanske lite otippad grupp som alltid haft underhållningsformen i sitt hjärta är folk från Polynesien. Många stora wrestlare har kommit, eller har påbrå, från öarna i Stilla Havet. Ett exempel är familjen Maivia-Johnson med en viss "The Rock" som känd medlem.

The Legend Of Baron To'a visar upp sin kärlek till wrestling samtidigt som den berättar en jäkligt kul historia. Uli Latukefu (som för övrigt ska spela just The Rock i en tv-serie nästa år) är riktigt bra i rollen som Fritz - killen som kom från hooden för att sen glömma bort sitt ursprung och komma tillbaka med ett kvastskaft där bak. Han är en bra actionskådis som definitivt är trovärdig med sin extremt rippade fysik. Kiel McNaughton långfilmsdebuterar som regissör och gör även han ett mycket bra jobb.

Humorn är våldsam, men sällan särskilt blodig. Sen undrar jag vad tusan det är med Nya Zeeland och att låta djur råka illa ut i deras komedier? I en massa filmer jag sett från Nya Zeeland åker djur på stryk till både höger och vänster. Tack och lov med CG, men ändå. Chilla lite!

Jag rekommenderar The Legend Of Baron To'a till alla fans av den speciella humorn som australiensisk och nya zeeländsk film brukar stå för. Den är inte för alla, men jag tror att actionfans kommer ta den till sina hjärtan. Dessutom är det alltid kul att se en film på ett språk man aldrig hört i särskilt stor utsträckning förr då en stor del av dialogen är på tonganska. Coolt! Betyg: 4- kayfabebrott av 5 möjliga

Den första av kvällens två franska filmer, Particles (2019), handlar om hur gymnasieeleven P.A börjar uppleva märkligheter efter ett studiebesök vid partikelacceleratorn i Cern. Och sen händer... stuff, som min podd-kollega Linda skulle sagt.

Kvantfysik både fascinerar och skrämmer mig, vilket gjorde att jag hade sett fram emot den här filmen. Tyvärr är den ett lysande på exempel på vad jag skrev om i inledningen - dåligt fransk. Det här är en fullkomligt sövande historia som i mångt om mycket går ut på att P.A (Thomas Daloz) sitter och stirrar dumt på hur världen förändras runt om honom eller på människor som försöker engagera honom i dialog. Men sånt är inget för P.A inte. Nej, då hade ju filmen kunnat få en handling!

De ansatser som Particles gör för att bygga relationer mellan sina karaktärer leder aldrig någonstans. Vi får till en början följa P.A och hans kompisgäng och deras vardag. Okej, tänkte jag, här etablerar vi karaktärer och interpersonella relationer. Nope. Det mest dramatiska som händer dem emellan (och jag önskar jag hittade på det här) är att P.A och hans bäste vän Mérou hamnar i gräl över att den förre inte vill följa med in till stan och käka tacos. I shit you not... i motsats till vad tacon antagligen hade gjort.

Particles är ett muserande över ingenting. Det är åtminstone en tekniskt kompetent film nog för att rädda den ifrån nollan, men det här är bara totalt slöseri med tid. Betyg: 1 partikulärt tråkig film (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga.

De franska färgerna fick istället försvaras av kvällens tredje film, Teddy (2020). Teddy Pruvost (Anthony Bajon) är en ung man som valt att skippa gymnasiet för att jobba med vad för slags arbete han nu kan få. Annars tar han hand om sin neuropsykiatriskt sjuka mor och försöker hålla sin morbror på rätt sida lagen. Hans ljus i tillvaron är flickvännen Rebecca, men då hon snart tar studenten är deras framtid osäker. Området där Teddy bor verkar dessutom ha en varg lös som går efter fårflockarna. En kväll blir Teddy biten av... något, och hans redan bubblande frustration hittar nya utlopp...

Varulvsberättelser är lite som vampyrhistoriernas lillebror. Båda handlar om beroende och behov (blod eller behov av att släppa ur djurisk ilska) hos legendariska varelser, men där vampyren i sin moderna form är "elegant och belevad" är varulven fortfarande en best. Det gör i förlängningen att det inte görs lika många filmer om varulvar som vampyrer för hur varierar man berättelserna egentligen? Teddy har svaret på detta med sin lika delar body horror som kärlekshistoria.

Anthony Bajon står för den bästa rollprestationen i festivalfilmerna hitintills som Teddy. All frustration som karaktären känner speglas genom kroppsspråk och blickar för att sen explodera i utbrott av både verbala och fysiska slag. Den klasskamp som genomsyrar Teddy funkar också väldigt bra. Teddy har helt klart inlett ett förhållande långt över sin egen sociala status och med detta kommer det problem. Bajons kemi tillsammans med Christine Gautier (Rebecca) är också väldigt fin och trovärdig.

Den enda anledningen till varför Teddy inte får full pott är på grund av något så tråkigt som specialeffekterna. Filmens sista akt hade verkligen mått bra av att ha en lite större budget för vissa scener för att just skildra den nästan påträngande ilskan i berättelsen. Om du gillar coming-of-age-filmer med skräckförtecken är dock Teddy ett säkert kort. Det är inte för intet som den fick ett speciellt omnämnande av juryn i Cannes. Det händer inte varje dag för en skräckrulle. Betyg: 4+ mångalna tonåringar av 5 möjliga.

Det skulle dock bli ännu bättre än Teddy. Kvällen avslutades med den film jag kanske skrattat mest åt i år. Den taiwanesiska zombiekomedin Get The Hell Out är lika delar politisk satir som total komisk galenskap. Filmen låter oss följa parlamentsäkerhetsvakten Wang You-wei som blir en osannolik hjälte när han skyddar ett gäng journalister från att få spö av Hsiung Ying-ying, en svinförbannad parlamentsledamot som försöker stoppa öppnandet av en kemfabrik. Ying-ying tvingas avgå från sin post, men ser You-wei som en arvtagare som hon kan manipulera. Det visar sig snart att Ying-ying hade rätt - kemfabriken är farlig då den sprider en ny variant av rabies...

Ja, jisses, var börjar man? Taiwans politiska situation med Kina är så komplicerad att jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara den, men Get The Hell Out är en sanslös drift med allt vad politiskt maktspel heter. Den trampar gasen i botten och släpper inte upp den förrän eftertexterna rullar. Precis som i The Legend Of Baron To'a finns här gott och wrestlingreferenser fast här uppblandat med allt ifrån referenser till klassiska zombiefilmer till japanska rollspel. Det är riktigt, riktigt over-the-top och jag älskar det! Bruce Hung och Megan Lai har sjukt bra komisk timing i sina respektive huvudroller och manuset är förvånansvärt smart. Tempot är som sagt i 180 och det finns inte en död sekund bland zombieattacker och splattereffekter.

Get The Hell Out knockade mig fullständigt. Träffar den rätt alla gånger? Nej, men med så mycket innehåll som formligen kastas på oss hade jag inte förväntat mig det heller. Zombie- och splatterdiggare får sitt lystmäte och fans av svart komik har också väldigt mycket att hämta här. Tur att jag är både och. Betyg: 5 bitska debatter av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag polska Marygoround, kollar in retrospektet med Ginger Snaps och avslutar med lite kortfilm samt den indonesiska skräckrullen The Queen Of Black Magic. För er med immunförsvar anordnar FFF Ginger Snaps-visningen med kortfilmer på Kino klockan 19:00. Spökvandring utlovas också. Jag upprepar vad jag skrivit innan, be safe and respectful.

Regi: Nicole Kassell

Manus: Damon Lindelof

Skådespelare: Regina King, Don Johnson, Tim Blake Nelson mfl.

Produktionsbolag: DC Comics/HBO

År: 2019

Längd: 60 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7049682/

Trettio år efter att Ozymandias "räddade" världen i Watchmen är USA och världen fortfarande väldigt olika vår verklighet. I Tulsa, Oklahoma, bor Angela Abar med man och barn. Till synes en vanlig konditoriägare är Abar egentligen en del av den organiserade styrkan av maskerade brottsbekämpare som stadens polis använder sig av. Men någon har inte glömt händelserna i Tulsa nästan 100 år tidigare då USA:s kanske värsta raskravaller kostade många livet...

Vad i helvete är det här?! Watchmen räknas ofta som en av de främsta exemplen på vad grafiska romaner kan vara och med all rätta. Alan Moores fantastiska berättelse frihet kontra stat, missriktad makt och en värld i upplösning är fortfarande, mer än 30 år sedan den publicerades, något av det främsta som getts ut i serieform. Zack Snyder gjorde en adaption 2009 för bioduken som var... av varierande kvalitet. Den hade sina stunder men var också, på typiskt Snyder-manér, ofta totalt tondöv när det kom till stämning och redigering. Nu har manteln tagits över av Damon Lindelof, en av de i min mening sämsta manusförfattarna i Hollywood idag. Resultatet är därefter.

Har du ingen koppling till serieförlagan kanske du kan uppskatta det här, men där Moore hade en svart humor som löpte igenom hela romanen är Lindelofs "version" precis så "edgy" och HBO som den kan bli - på ett dåligt sätt. Det är givetvis svårt att döma helt utifrån ett pilotavsnitt, men från vad jag såg är seriens sanna hjältar en fascistisk polisstyrka där de anställda råkar bära mask. Det ger en sjukt dålig smak i munnen. Det här handlar inte om att verka utanför lagen för att upprätthålla en idé om moral utan om att hylla en bräcklig status quo som uppkommit efter händelserna 30 år tidigare. Eller är det egentligen det?

Lindelof har valt att inte kalla det här för en uppföljare i intervjuer utan en historia satt i en alternativ tidslinje där händelserna från serieromanen trots allt är kanon. Va?! Om du vill göra en uppföljare, säg då bara det, men kasta inte in tittaren i en värld som är mycket långt ifrån den som Moore en gång skrev om. Kopplingarna till originalet är ytliga och de direkta konsekvenserna av Ozymandias handlingar följer ofta ingen logik som de presenteras här.

Visst, kastar man tillräckligt mycket pengar på en hög med skit så kan man täcka smutsen vid en första anblick, men gräver du lite finns här ingen av den substans som originalet hade. Det här är inte bara en besvikelse utan en ren skymf. Om Alan Moore blir sur när man gör halvkassa filmatiseringar av hans verk vill jag inte ens tänka på hur han reagerade på det här. Och alla hyllar den... Ibland förstår jag inte världen, för att citera Rorschach. Lindelof är och förblir en sopa.

Betyg: 1 den ser åtminstone okej ut av 5 möjliga

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019). En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

FFF Dag 4: Det polskaste av det polska, pastischer och porrmord

Festivalens fjärde dag visade bortom allt tvivel att årets feature-startfält är bland de starkaste jag upplevt under mina år på FFF. Jag har nog aldrig delat ut så här många fyror på så kort tid. Förvisso bjöd dagen på festivalens första etta, men FFF är inte komplett utan åtminstone en riktig stinker. När jag summerar festivalen på söndag skulle jag inte bli förvånad om 2019 års upplaga kommer ha det högsta snittet sedan jag började föra statistik. Men, dagen började med den "där" filmen...

En grupp hotell- och restaurangelever åker till den polska landsbygden för att göra sin praktik. Väl där lever de under strikta förhållningsregler under ställets föreståndare samtidigt som de försöker göra sitt främsta för att göra upplevelsen så dräglig som möjligt. Sen kanske det finns en häxa eller något också... eller ja... typ. Kanske.

Eftersom många kända regissörer föga förvånande studerade film vid något högre lärosäte finns det också en hel uppsjö med riktigt bra studentfilmer som blivit mer eller mindre klassiker. Jagoda Szelcs Monument (2018) kommer inte gå till historien som en av dessa. Trots prov på fin regi från Szelc, med nästan en von Triersk kvaitetet emellanåt, är hennes manus under all kritik. Det börjar bra, med ett jäkla fint ställe att spela in på och smått groteska små detaljer som lovar mycket. Allt detta faller tyvärr samman efter filmens inledande halvtimme. Det är inte det att vi lämnas med så värst många frågor när eftertexterna rullar utan att svaret på dessa frågor är så urbota dumt att jag brukar underkänna mina gymnasieelever om de tar den här, den lataste, av utvägar.

Det är riktigt synd det här. Monument innehåller små korn av briljans, inte minst i Dorota Lukasiewiczs porträtt av den sadistiska hotellföreståndaren, men helheten känns verkligen studentikos. Tekniskt imponerar Monument bitvis, men den överliggande polska dysterheten (se i princip alla polska filmer som kommer utanför landets gränser) ligger som en blöt filt över hela produktionen. Här finns inget av den galghumor som fanns i festivalens andra polska feature, Werewolf (2018), och när jag ser folk runtomkring mig somna till under filmens gång förstår ni på vilken nivå det här är. Undvik. 1+ polska dysterkvistar av 5 möjliga.

Kvällens två andra filmer avnjöts i soffan. Först ut var den brittiska skräckkomedin Here Comes Hell (2019). Handlingen kretsar kring fem vänners återträff i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Victor, en något oansvarig jetsetter, har köpt slottet av en anledning - det är samma ställe som den ökände ockultisten Ichabod Quinn genomförde sina experiment på och sedermera försvann spårlöst från. Och Victor har tänkt lyckas där Ichabod snubblade...

För den som undrar hur The Evil Dead (1981, se där, en bra studentfilm) hade sett ut om den utspelade sig på 1930-talet är Jack McHenrys och Alice Sidgwicks Here Comes Hell en bra fingervisning. Efter att ha börjat som en mer klassisk spökhistoria flippar manuset fullständigt (på ett bra sätt!) och likheterna med Raimis mästerverk är både många och tydliga. McHenry och Sidgwick kan sin filmhistoria och för en gammal skräckräv som undertecknad blev det ett nöje i sig att räkna alla referenser de får till. Referenserna är väldigt smart inbakade dock och tar aldrig över för handlingen.

Det enda som i viss mån stör är att det ibland märks att filmen är Kickstarter-finansierad och gjord på en väldigt tajt budget. De praktiska effekterna är verkligen underbara, men vissa andra saker har fått bli nedprioriterade, exempelvis produktionsdesign och det enkla faktum att slottet är så kallt att man ser skådespelarnas andedräkt, hur mycket de än försöker dölja det genom att röka. Småsaker som detta till trots hade jag riktigt jäkla kul med Here Comes Hell med flertalet gapflabb. 4 referenskavalkader av 5 möjliga.

Sista filmen för kvällen var den amerikanska Mope (2019), en biografisk skildring av de misslyckade porrskådisarna Steve Driver och Tom Dong och deras försök att göra sig namn i branschen. Driver är helt övertygad om att de är stora stjärnor som bara måste få rätt projekt och lyckas övertala Dong att bli hans lojale partner. Tillsammans får de anställning på ett produktionsbolag så långt ner i hierarkin att man är dagar från att gå i konkurs. För Driver och Dong är det dock drömmen, men drömmar kan snabbt bli till mardrömmar.

Mope baserar sig på ett uppmärksammat kriminalfall och har flera av de involverade i biroller är de spelar sig själva. Det gör att filmen känns autentisk och frågan är var de skulle hitta casting till många av de här rollerna utanför porrbranchen? Mope är nämligen väldigt explicit i sina sexskildringar så om du har problem med sex på film är det här absolut fel film för dig. Samtidigt känner jag att det här är mest chockerande för en amerikansk publik. Jag kanske är fel person att fråga, eftersom jag har sett i princip allt av det "värsta" som satts på film i konstnärligt syfte, men Lucas Heynes och Zack Newkirks film blir ibland lidande i sina försök att vara "edgy". Det är synd eftersom det finns en riktigt bra och märklig historia här!

Även om jag i viss mån kan vända mig mot ovanstående har Heynes och Newkirk skrivit ett förbaskat roligt manus där skrattet fastnar i halsen. De har också en ytterst välspelad film med Mope, i synnerhet gällande de två huvudkaraktärerna som spelas av Nathan Stewart-Jarrett respektive Kelly Sry. Framförallt Stewart-Jarretts mer känslosamma scener känns rakt in i hjärtat och han påminner mig om en yngre Mahershala Ali. Ibland får dock Mope problem med vilken ton man vill förmedla. Vill du göra en avslöjande exposé om porrbranschens mörka sidor? Visst, kör hårt. Vill du göra en komedi om samma branschs trots allt ganska komiska aspekter? All the more power to you! Men var försiktig med hur du blandar och ger. Mope får ibland ett något splittrat intryck, men är ändå sevärd, inte minst av tidigare nämnda skådespelarprestationer. 4- ballbusters av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag tysk sci-fi i The Final Land och sexualpolitikkritiska kinesisk animation i S He... och diskar.

Regi: Michael Dougherty

Manus: Michael Dougherty & Zach Shields

Medverkande: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertaiment/Wanda Qingdao Studios

År: 2019

Längd: 132 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3741700/

Familjen Russells verklighet förändrades för alltid när de förlorade sin son under Godzillas attack mot San Francisco. Fem år senare har pappa Mark helt gått upp i sin karriär som viltfotograf och lämnat resterande familjen, hustrun Emma och dottern Madison, hemmavid. Eller nåja, hemmavid och hemmavid. Emma arbetar för Monarch, det kontrollorgan som inrättats för att leta reda på och utvärdera om titanerna är ett hot mot mänskligheten. Jag tror vi kan svara ja på den frågan.

Alltså... jag vet inte var jag ska börja. När en film är så usel att den lämnar mig mållös är det riktigt illa. Ni som läser bloggen vet att jag älskar kitsch och löjliga monsterfilmer, men de måste vara gjorda med charm och finess. Godzilla II kan vara den mest charmlösa film jag sett på flera år. Fotot är fyra nyanser av brunt och 50 av grått,  Michael Dougherty har omgett sig med duktiga skådespelare som han formligen mal ner i sin brist på skådespelarregi och den är så förbannat lång!

Det här är den tredje filmen i Legendary Entertainments MonsterVerse där Godzilla (2014) stod som första film och Kong: Skull Island (2017) var nummer två. Jag tillhörde dem som gillade Skull Island då den var ett bra matinéäventyr som inte tog sig själv på så stort allvar hela tiden. Om Legendary hade kommit på ett sätt att göra djungeln gråbrun hade de säkert gjort det för jäklar vad man har längtat efter att leka med den färgpaletten igen! Godzilla II, filmen där färgsprakande monster skulle banka skiten ur varandra, blir mest en soppa av murrighet. Nåväl, när monstren väl får slåss är det faktiskt inte så pjåkigt, även om de behöver en fotograf utan allvarliga skakningsproblem. Men sen är det allt det där runtomkring... 

Karaktärerna kan vara de sämst skrivna jag sett inte bara i år utan det senaste decenniet i en blockbusterrulle. Mark (Kyle Chandler) och Emma (Vera Farmiga) är dels världens dummaste ursäkter till smarta vetenskapspersoner och dels kanske de sämsta föräldrarna någonsin. Det finns till och med en scen där en mindre biroll till sist bara säger: "If I had you as parents, I'd run away from home too!". Tack! Du tog orden ur mun på mig! Vi har också en felregisserad Millie Bobby Brown i rollen som Madison och en hel uppsjö fina skådespelare som blir parodier av sig själva i den usla regin.

Ett manus till en monsterfilm behöver inte vara komplicerat. Det är bättre om det inte är det. Låt monstren slåss och håll käften! Istället tvingas vi genomlida vad jag antar ska vara trovärdiga mänskliga förhållanden, men som får mig mest att ifrågasätta om manuset skrevs av androider som försöker lära sig om känslor. Det enda som räddar den här filmen från en nolla i betyg är tidigare nämnda monsterfajter och att designen på vissa av de samma är riktigt bra. Årets dummaste film med råge.

Betyg: 1 Gooooooooojiiiiira av 5 möjliga

Regi: Pawel Pawlikowski

Manus: Pawel Pawlikowski/Janusz Glowacki/Piotr Borkowski

Skådespelare: Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc mfl.

Produktionsbolag: Opus Film/Apocalypso Pictures/MK Productions mfl.

År: 2018

Längd: 89 min

Land: Polen/Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6543652/

I efterkrigstidens Polen får den lysande musikern Wiktor i uppdrag att sätta samman ett turnérande sällskap som ska visa på vad polsk musik och dans har att erbjuda. Under uttagningarna träffar han den vackra och talangfulla Zuba och de två inleder snart en romans. Problem uppstår dock när Wiktors längtan efter friheten i väst inte faller Zuba i smaken.

Det är inget bra tecken när man en stund in i Pawel Pawlikowskis Cold War mest tänker "är ni inte döda än?". Jag tillhörde knappast hyllningskörerna för hans förra film, Ida (2013) som jag tyckte var en om tekniskt vacker tämligen själlös film. Det utlåtandet är sant även för Cold War, med skillnaden att här lyser den förra filmens tekniska briljans allt som oftast med sin frånvaro.

Att sätta en internationell kärlekshistoria i kontexten av Kalla krigets kallaste år är ingen dum idé då det verkligen ger mycket utrymme för drama. Det kräver givetvis att man har trovärdiga och/eller älskvärda karaktärer. Cold War skildrar sitt kärlekspar som två fullkomligt ologiskt agerande lallande fånar som egentligen är sina egna värsta fiender. Ja, jag förstår symboliken med att "deras förhållande är som ett kallt krig", men det känns verkligen som den värsta typen av tonårsromans - stora och tomma gester av självförhärligande. Zuba är en subba (jag var tvungen) och Wiktor har en offerkofta som håller på att kväva honom.

Det värsta är filmens fragmentariska natur. Wiktor återvänder till Polen och får 15 år i ett arbetsläger? Äh, det finns väl inget intressant med det, vi spolar fram bandet ooooooch han är ute igen för gott uppförande, mutor eller varför inte förgiftad vodka? Vad vet jag? Det enda som sägs är han högt uppsatte bekante som säger att det var skönt att de kunde hjälpa honom därifrån. Filmens klimax, eller antiklimax, talar för resten av filmen - melodramtiskt dravel utan någon vidare konstnärlig touch. Undvik.

Betyg: 1 eländes, eländes, elände av 5 möjliga